28 Söndag under året – Världsmissionssöndag
2 Mos 17:8-13
Ps 121
Luk 18:1-8
”Skall Människosonen finna någon tro här på jorden när han kommer?” – så frågar Jesus sina lärjungar.
Oron för att tron ska gå förlorad och att det efter några generationer inte kommer att finnas något kvar av den är lika gammal som kristendomen. Många religionssociologer verkar vara säkra på att religionens betydelse i samhället kommer att fortsätta att minska på lång sikt. Och i många tidigare mycket kristna länder minskar faktiskt antalet personer som kallar sig troende kristna snabbt. Kommer alltså Människosonen, när han återkommer, inte att finna någon tro kvar på jorden?
Jo, det kan mycket väl vara så att Kristus vid sin återkomst ändå kommer att finna tro på jorden. Och det inte bara i det fall att han återkommer mycket tidigare än vi anar.
Det finns hoppfulla tecken, inte minst i vår församling. Vår församling växer. Söndagsmässorna är, som ni ser, mycket välbesökta. Vi har ett dynamiskt ungdomsarbete där många unga människor engagerar sig med stor entusiasm. Och det finns ett betydande antal vuxna som förbereder sig för dop eller inträde i den katolska kyrkan.
Ur vårt lokala perspektiv ser det alltså annorlunda ut. Och även från länder som Frankrike och Storbritannien hör man liknande rapporter. Det är ännu inte möjligt att förutse hur denna utveckling kommer att fortsätta och vart den Helige Ande kommer att leda oss.
Viktigare än alla siffror och statistiska uppgifter är dock frågan om tron når människors hjärtan. Och denna fråga är alltid aktuell. Det var den även i tider då hela folket var katolskt. Varje ny generation måste evangeliseras på nytt. Och varje enskild person måste fråga sig om han eller hon verkligen vill bygga sitt liv på det kristna hoppet.
Att förmedla det kristna hoppet är kyrkans centrala uppdrag. Så har det varit från början. Genom dopet har vi alla fått uppdraget att förmedla det kristna budskapet till andra och att vara ”hoppets missionärer bland folken”, som påven Leo uttrycker det i sin hälsning till världsmissionssöndagen. Han tar upp det motto som hans företrädare Franciskus valde i början av året, passande för jubileumsåret.
Påven Franciskus talade i sitt budskap till världsmissionssöndagen ”om den grundläggande kallelsen” för alla döpta ”att i Kristi fotspår vara budbärare och byggare av hopp”. Den första hoppets missionär var vår Herre Jesus Kristus själv. Han är den ”gudomlige missionären” som ”fortsätter sin hoppets mission för mänskligheten genom sina lärjungar, utsända till alla folk och på ett hemlighetsfullt sätt åtföljda av honom. ”
Att efterlikna vår Herre Jesus Kristus i hans jordiska liv och fortsätta hans mission för mänskligheten är vår kallelse som kristna. Påven Franciskus uppmanar oss att ”ge oss ut på vägen i Herren Jesu fotspår för att bli, med honom och i honom, tecken och budbärare av hopp till alla och för alla, i varje situation och på varje plats som Gud ger oss att leva på.”
Det är viktigt att vi som missionärer inte begränsar oss till det jordiska hoppet. Franciskus citerar den helige påven Paulus VI: Frälsningen i Kristus, som kyrkan erbjuder alla som en gåva av Guds barmhärtighet, är inte bara en ”inomvärldslig frälsning som räcker för våra materiella eller till och med andliga behov, som stannar inom ramen för vår existens i tiden och helt sammanfaller med dess önskningar, förhoppningar och strider. Det är en frälsning som går utöver alla sådana gränser för att fullbordas i en förening med det enda Absoluta, det som finns i Gud, en frälsning som går utöver det synliga och vetter mot de yttersta tingen, som börjar i detta liv men fullbordas i evigheten.”
Det är det övernaturliga hoppet om evig frälsning som ger oss modet och motivationen att hjälpa människor även i deras jordiska behov. Missionens yttersta mål är att förmedla den kärlek som strömmar från Jesu barmhärtiga hjärta och samtidigt vara ett tecken och vittne för detta mänskliga och gudomliga hjärta som vill tala till varje människas hjärta.
Innan en missionär kan sändas ut måste han förberedas. Han måste lära sig att bli en ”hoppets ’hantverkare’”, som påven Franciskus skriver. Det viktigaste medlet för detta är bönen. ”Låt oss inte glömma att bönen är den första missionshandlingen och samtidigt ’hoppets första kraft’”, skriver påven Franciskus. Psalmerna är särskilt lämpliga för missionärernas bön. ”Psaltaren lär oss att hoppas i motgångar, urskilja hoppets tecken och att alltid ha den missionära längtan efter att Gud skall prisas av alla folk.”
Denna söndags texter visar hur stor kraften i bönen är. Israeliternas seger över Amalek åstadkoms enbart genom Moses outtröttliga bön. Psalmisten lyfter blicken mot bergen och frågar i sin bön: ”Varifrån kommer min hjälp?” Och han får svaret: ”Min hjälp kommer från Herren, som har skapat himmel och jord.” Slutligen uppmanar Jesus själv sina lärjungar att alltid be och inte ge upp. Och här finner vi också svaret på den fråga som Jesus ställer: ”Kommer Människosonen att finna någon tro här på jorden när han kommer?” Om vi alltid ber med tålamod och uthållighet, kommer vi aldrig att förlora tron och hoppet. Och då kommer vi också att göra tron och hoppet synligt för andra. Då blir vi hoppets missionärer. Och tron kommer inte att gå förlorad, utan sprider sig.
Påven Leo sade i sitt hälsningsord: ”När jag tjänade som missionärspräst och senare som biskop i Peru såg jag på nära håll hur den tro, de böner och den generositet som visas på Världsmissionssöndagen kan förvandla hela samhällen. […] Era böner och ert stöd hjälper till att sprida evangeliet, möjliggör pastorala och kateketiska program, bidrar till att bygga nya kyrkor och till att ta hand om våra bröder och systrars hälsa och utbildningsbehov i missionsområdena.”
Låt oss hjälpa påven och hela kyrkan att stödja missionärernas arbete över hela världen! Och låt oss be om att Herren också gör oss själva till missionärer av hopp.
