19:e söndagen under året B
Joh 6:41-51
”Om Gud verkligen har blivit människa, om det är sant, då kommer jag att acceptera resten också.” Det sa någon gång en nitisk teolog som var känd för att han outtröttligt gick till botten med saker och ting.
Guds människoblivande är i själva verket kristendomens hårda kärna. Om det är sant är resten en ”petitesse”. Och den här resten är inte så liten: treenigheten, uppståndelsen, att Gud ville grunda en kyrka som är hierarkiskt uppbyggd, att det finns tecken på Guds verkliga närvaro – sakramenten – att kyrkan är en plats för tillbedjan osv. Men inkarnationen är och förblir kärnan och förutsättningen för allt annat. Den kristna tron står och faller med den.
Dagens evangelium handlar just om denna fråga. En fråga som väcker anstöt – då som nu. Vem är Jesus? Hur kan någon som ser ut som en vanlig människa, vars ursprung är känt, påstå att han är livets bröd? Och ännu mer: detta bröd är inte vilket vanligt bröd som helst utan Jesu kött som ger evigt liv.
Hur förväntas vi tro allt detta? Svaret beror på hur vi tänker om Gud, på det vi tror eller inte tror om honom. Evangelisten Johannes formulerar det så: ”Ingen kan komma till mig om inte Fadern som har sänt mig drar honom.” Vem Gud är för mig avgör vad jag tänker om Jesus och att jag hittar min väg till honom som den som Fadern har sänt. Fadern måste dra oss till honom. Det låter som attraktion, fascination och att vara tagen av Gud själv. Det är förutsättningen för att se, erkänna och bekänna Jesu sanna natur.
Bara de som inte billigt förkastar frågan om Gud, de första och de yttersta tingen i livet, de som ställer sig frågan om ursprung och mål, förstår att Gud kan ha något att säga till dem. Något som går utöver det som vi människor kan hitta på själva. Bara de som inte går upp i mat, sömn, sex och arbete är öppna för att Gud kan överraska oss på oväntat sätt. Exakt som Jesus säger låter de sig undervisas av Gud. Vi måste bli Guds elever för att få en känsla för vem Jesus är. Att han är ”Gud från Nasaret”.
Jesu åhörare ville emellertid inte bli Guds elever. De tillämpar i stället sina mallar på Jesus: ”Den här Jesus, är inte han Josefs son? Känner inte vi hans far och mor? Hur kan han då säga: Jag har kommit ner från himlen?” Hur kan denne Jesus påstå att han har något betydelsefullt att säga? En mirakelgörare som kunde inge dem lite rusning, det skulle de kanske ha accepterat. Men någon som är lika mänsklig som de, som inte alls skiljer sig från dem, förutom när han talar på så galet sätt om Gud. Motståndet tänds just här, i Jesu mänsklighet, i det som förbinder oss närmast med honom.
Jesu åhörare knotar mot att Gud skulle ha kunnat välja just den här vägen, just den här mannen för att nå folket. De avvisar denna möjlighet bestämt.
Den här invändningen – att han är en av oss och kan därför inte vara Gud – sätter kristendomens särprägel på sin spets, för hela kyrkans tro bygger på att i denne konkrete man, Jesus från Nasaret, avgörs frågan om människornas frälsning och livets fulländning, eftersom i den mannen talar och handlar Gud själv – på ett otroligt mänskligt sätt. Guds närvaro i människan Jesus kan inte förstås från en säker distans, liksom utifrån, utan bara i tron. Enbart de som öppnar sig för en erfarenhet med Jesus kommer att förstå att vem han är.
Kristendomens provokation kan också uttryckas så här: Mitt ställningstagande till Jesus Kristus är ett ställningstagande till Gud och hans uppenbarelse. Vill jag vara en kristen måste jag ta ställning: Jesus är ”Gud från Nasaret”.
Dominik Terstriep S.J.
