Juldagen 2023 i S:ta Eugenia
Jes 52:7-10, Heb 1:1-6, Joh 1:1-18
Gud är inte likgiltig
I dessa tider kan det lätt bli för mycket. För många dåliga nyheter om krig och kriser på alla plan: miljö, ekonomi, demokrati, världsordning. Och då har vi ännu inte talat om våra privata kriser: åldrandet, ett kraschat äktenskap, problem med barnen eller med föräldrarna, psykisk och fysisk sjukdom. Ja, det kan lätt bli för mycket. Inte så få bestämmer sig för att stänga av, åtminstone då och då ibland. Förståeligt. Hur mycket av det dåliga tål vi? Och det kanske är på dagar som dessa, jul- och nyårshelgen, då vi stänger av för att vara lite i fred. Ändå vet vi att kriserna inte slutar, även om vi blundar. De är och förblir närvarande. Hur berättigat det än kan vara att stänga av en tid, så får vi inte göra det i längden. Vi får inte ta risken att bli likgiltiga.
Julens budskap visar oss något väldigt grundläggande om Gud: Gud är inte likgiltig. Om och om igen har han försökt ta kontakt med människorna, visa sig, påpeka vart människorna är på väg, och vart de egentligen borde gå. ”Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna …”(Heb).
Gud är inte likgiltig för hur det går med människan. Därför var han beredd att ge det yttersta: ”… men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son …” (Heb). Nu talar Gud till oss genom någon som inte behöver kallas och förberedas. Nu talar Gud genom den som oskiljaktigt hör till honom. Från evighet är Sonen del av Gud själv. Han behöver inte göra något och inte tala för att få Guds ord att bli kungjort. Han är Guds ord självt. Hela hans person talar om Gud.
Hur är han? ”Han är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen.” En enda mening sammanfattar det som alla evangelier och kyrkans tradition berättar om Kristus. I Jesus lyser fram, vem Gud är. Så som han var är Gud.
Det grekiska ordet för avbild, som Hebreerbrevet här använder, kan översättas med karaktär eller avtryck. Jesus är Guds karaktär och avtryck. Vilket avtryck har han gjort i honom? Guds sympati och trohet, hans medlidande med och kärlek till människan; hans orubbliga trohet att ingenting av det som han har skapat skall gå förlorat. Gud är inte likgiltig, inte en Gud som från säker distans iakttar allting. Däremot är han den som genom Jesus ger sig in i allting, i ett helt människoliv från vaggan till graven.
Vad är syftet med allt detta? Johannes anspelar i sin prolog, sitt företal på det. ”I begynnelsen var ordet …” Vi förs tillbaka till Bibelns och hela kosmos början: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” genom sitt ord. Skapelsemedlaren, Ordet, Kristus blir kött, det vill säga han blir allt det som är naturligt, jordiskt och mänskligt. På så vis blir människan nyskapad; Jesus är den nye Adam. Som den gamle Adam frestas han, erfar förnedring, smärta och lidande. Men till skillnad från den gamle Adam förblir han lydig, lydig intill döden, döden på ett kors. Och att vara lydig betyder att stanna kvar i relationen till Gud, att uppfylla hans vilja. Hans vilja är vårt liv. Sedan Jesu ankomst är människa och synd inte längre identiska ord.
Ordet, Kristus, barnet i krubban är helt och fullt Guds statement. Den som tror på honom blir upptagen i hans nya tillvaro, hans mänsklighet och får del av den; han/hon blir Guds barn. I honom har vi en ny grund för vårt liv.
Låt oss tacka Gud som i dag sträcker sin öppna famn mot oss i barnet i krubban. Samma öppna armar som omfamnar oss från korset. ”Herren tröstar sitt folk … alla jordens ändar får se vår Guds frälsning” (Jes).
Dominik Terstriep S.J.
