Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Fjärde söndagen i Fastan
2021-03-13 (vigiliemässa på lördagsaftonen, efter undervisningen av konfirmander, klass 9)
Årgång B: 2 Krön 36:14-16, 19-23; Ps 137; Ef 2:4-10; Joh 3:14-21
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm
Kära systrar och bröder i Kristus,
Ett av Fastetidens stora andliga värden är att den talar klartext till oss, i en tid där individuella känslor och åsikter blivit norm, och sekulär-religiösa budskap hävdar att det som gör mig glad nog också gör Gud glad. Askonsdagen satte emellertid tonen för ett motsatt budskap: ”omvänd er och tro på evangeliet”.
Att omvända sig betyder att ändra sitt sätt att tänka och agera. Enkelt uttryckt: att gå från att tro att mitt liv handlar om mig, till insikten om att det handlar om min relation till Gud, och insatser baserade på den insikten. Tänkesättet som sätter jaget i centrum visar sig i det vi kallar synd, ett ord som betyder att missa målet för allt, också den egna existensen – dvs att missa Gud. Fastan påminner oss om att Gud genom Kyrkan vill hjälpa oss se våra synder, personliga och gemensamma, och var vi bättre behöver omvända oss. Och i dagens evangelium introducerar Jesus ännu ett obekvämt begrepp: Guds dom som följer av vår egen inställning och hur den visar sig i våra handlingar, och som sker redan nu.
All denna klartext skulle nu bara vara en övning i andlig masochism utan hjälp från Guds allt annat övertrumfande kärlek som står i centrum för dagens texter. I första läsningen ur Andra Krönikeboken hörde vi en komprimerad version av Guds historia med Israels folk. Trots trolöshet, ignorering av varningar och den dom folket och dess ledare drar över sig genom att lämna Guds beskydd, ger Gud inte upp utan står fast vid sitt löfte om upprättelse. Och förbundsfolket befrias ju till sist från fångenskapen i Babylon och återvänder hem inför det som ska visa sig bli det sista, avgörande kapitlet, ja höjdpunkten, i frälsningshistorien. Det som dagens evangelium förklarar, i vad som brukar kallas ”lilla Bibeln”, vara det yttersta syftet med Guds förbund med Israels folk, dvs att han själv ska bli människa och utsträcka sitt förbundserbjudande till alla: ”för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.” I andra läsningen ur Efesierbrevet understryker aposteln Paulus att detta är nåd, Guds frivilliga gåva av evig gemenskap med sig själv till oss ”fast vi var döda genom våra överträdelser”.
Och nu börjar vi förstå varför Kyrkan idag uppmanar oss att ändå glädja oss, mitt i den botgöringens tid där vi reflekterar över det vi behöver vända om ifrån och ge upp – ”laetare”. Det glädjande är att vi ser vad botgöringen syftar till och vad som slutligen får den att verka: förenklat uttryckt, att Gud själv vill göra den största delen av jobbet åt oss, och att det vi behöver göra är att säga vårt ja till honom att verka.
För att förstå Guds kärlek måste vi vända oss från våra mänskliga missförstånd av kärlek som något som främst handlar om känslor. Det ord som Jesus använder i dagens evangelium för att beskriva hur Gud älskar är grekiskans ”agapáo”. Ordagrant betyder det ”att vilja någons bästa för hans eller hennes egen skull”. En sådan kärlek är en akt av fri, personlig vilja.
Guds största kärlekshandling är att bli människa i Jesus Kristus. Sonen i den gudomliga Treenigheten, som i sig är kärlekens perfekta gemenskap, avstår från gudomlig härlighet för att dela vårt mörker och dess konsekvens, döden, och bli vägen för oss till Guds eviga liv. Den sanna kärleken offrar något för den älskade utan förväntan på att få något tillbaka. Gud har inget behov av att få något, eftersom Gud är perfekt och fullkomnat varande, ja Varat som sådant, Gud vill istället bara ge oss allt han kan ge: sig själv. Risken att vi kan säga nej hindrar honom inte. Men säger vi ja kan vi genom tro, om den får leva i våra handlingar, dvs finnas i både själ och kropp, bli delaktiga i det han är, nämligen eviga; och därmed i det han har, nämligen övernaturlig, självutgivande, kärlek. Så att vi kan lära oss älska, vilja det bästa för andra för Guds skull. Han som har skapat allt, velat det, ja, älskat allt till existens. Hans vars avbild varje människa slutligen bär; medvetet eller omedvetet; synlig eller dold bakom mörker; men dock där, någonstans längst in.
Guds självutgivande kärlek i Jesus Kristus, i hans död och uppståndelse, ges till oss genom Kyrkan som Kristus själv har grundat precis för det: hennes förkunnelse för vår tankemässiga delaktighet, och hennes sju sakrament, som ges oss i form av materia till vår materia, för vår rent fysiska delaktighet i gudomligt liv och gudomlig kärlek. Så att vi befrias från rädslan för döden, och ett krampaktigt fasthållande vid jaget och det som jaget vill matas med innan allt tar slut. Den rädsla som lurar oss att tro att vårt liv måste handla om att bevaka vår stolthet. Den rädsla som blir grunden för all synd, dvs allt avvisande av den sanna kärleken, att älska som Gud och för Guds skull.
Befrielsen från rädslan för döden innebär friheten att kunna ge utan förväntan på att få tillbaka. Vi har ju vår arvslott i himlen, dvs det bästa som går att få! När vi inser detta, kan vi också lida med Jesus, med och i våra uppoffringar för honom. Genom att vi avstår från nyttigheter till förmån för dem som behöver dem mer. Genom att bli impopulära när vi inte sjunger med i, utan avvisar, vår samtids materialism, konsumtionshets, sexfixering, reducering av människan till ”identiteter” och ”strukturer” och relativisering av människovärdet hos de svagaste genom abort och dödshjälp. Men vi lider också med och för Jesus genom att bli avvisade eller försummade i våra kärleksfulla handlingar: min bön om förlåtelse gav ingen försoning; jag fick inget tack; jag fick inte se att det goda jag gjorde gav någon effekt; min goda vilja var inte besvarad.
Att stärkas i beredskapen att lida av kärlek, dvs i uppoffring för sanningen, är Fastetidens goda frukt. Den gör mitt liv alltmer till del av Guds större rörelse av nyskapande frälsning genom Jesus Kristus. En rörelse i vilken det naturliga, det jag är, lyfts för att tillhöra det övernaturliga, det eviga, allt det jag är på väg att bli, allt det jag kan bli; som svaret på den bön som vi nyss bad i vår responsoriepsalm: ”Herre, vår Gud, för oss tillbaka till dig”. Amen.
