11 sö -B
16 juni 2024 – S:ta Eugenia kl 11.00
”Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor” – så låter den svenska folkvisan som blev en älskad psalm i början av sommaren. Naturen som under vintern och mörkret verkade ha varit dött vaknar åter till livet ”och blir återfött”. Vi ser framför oss vårblommornas skönhet, beundrar de blommande fruktträden, är förvånade över skogarnas variation av grönska och upptäcker solglimtarna på vattnet. Ja, naturens prakt och härlighet kan ge många av oss mycket glädje.
Till detta kommer fåglarnas vackra melodier, måsarnas eleganta flyg, lekande barn, lyckliga brudpar och kanske ungdomarnas högljudda jubel över skolavslutningen. Framför oss ligger sommar och semester. – Ja, vi har många skäl att tacka Gud ”i denna ljuva sommartid”.
Jesus talar också gärna över allt det värdefulla och vackra i naturen. Han beskriver det som konkret åskådningsmaterial när han talar om Guds rike. Vi kan föreställa oss hur han på våren sitter vid en åker och pekar på den växande sådden. Så beskriver han den himmelske Faderns, Skaparens, verk. Bönder som lyssnar på honom tycker kanske: ”Vad vet den här timmermannen från Nasaret om landbruk?” Men de förstår hans liknelse. Hur ofta har de inte sått korn i åkern och hoppats på värme och regn som låter grödan växa. De kan inte göra mycket mer. På kvällen lägger de sig och sover, på morgonen stiger de upp – utan att kunna påskynda växten. Under de kommande dagarna och veckorna observerar de hur säden växer, tills det är dags att skörda. De vet inte hur grödan blir halm och ax och moget vete i axet.
Liknelsen är en bild av mänsklighetens historia men också av vår personliga historia. Det är inte slumpen eller människornas manipulation som till syvende og sist formar skeendet på jorden. Det är den allsmäktige Guden som håller allt i sin hand. Vår uppgift är bara att så vetet, bildligt talat. Dvs. att vi bör anstränga oss att älska alla och att förbättra världen så gott vi kan. Men det mesta sker utan att vi kan påverka det. Vi bör lita på Gud Faderns planer med varje människas och varje folks historia, så krånglig den kan se ut. Ibland är det förnuftigt att bara lägga sig och sova – och att lita på Gud som leder allting, även om vi inte förstår hur.
Och sedan, vid slutet av världshistorien, blir det den kosmiska skördetiden. Då står vi alla inför den evige Domarens ansikte. Han ser på oss, både med rättvis stränghet – och med gränslös barmhärtighet.
Evangelisten Markus berättar idag för oss också en annan liknelse. Vi kan se att Jesus kanske håller en kvist av en senapsplanta i sin hand. Också detta åskådliggör Guds rike. Jesus påminner sina åhörare, också oss, att senapskornen är mycket små. Men när den växer upp blir det en buske, ibland en så stor buske att fåglar kan bygga sina bon i den.
Liknelsen påminner oss att ha tillförsikt. Kanske ser vi oss själva som små, som obegåvade, som inte har en chans att uträtta mycket. Eller vi tänker på vår kyrka i Sverige eller Europa som inte är särskilt betydelsefull i våra moderna samhällen. Då hjälper oss liknelsen om senapsfrön att förstå: med Guds hjälp kan också ett litet senapskorn bli stort och starkt och viktigt. Det är Gud som låter det lilla växa och bli betydelsefullt. Han håller allt i sina allsmäktiga och barmhärtiga händer. Som en konstnär kan han gestalta naturens gång enligt sin fantasi och sin skaparkraft, såsom det växande senapskornet och vetekornet som läggs i jorden. Vi bör alltid lita på Gud och hans allmakt.
Så vill Jesus ge oss alla stort förtroende på vår kärleksfulle, mäktige Gud.
