EUGENIADAGEN, 19 SEPTEMBER 2021
Läsningar för innevarande 25:e söndagen B
Församlingen i och efter corona
Sträva efter visheten från ovan som gör dig »ren … fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar, omutlig och uppriktig« (Jak 3). Se till att inte livnära avundsjuka eller självhävdelse i dig, för de är roten till uselhet. Var varandras tjänare så som Kristus har tjänat oss.
Dagens läsningar innehåller många förmaningar och påminner oss om det som den enskilde kristne ska vinnlägga sig om, men också församlingen i sin helhet. Båda ska dofta Kristus. Eugeniadagen, församlingens patronatsfest, kan vara ett bra tillfälle att lite närmare fundera över vad detta betyder i vår historiska situation, i och efter corona.
Som i varje andlig övning vill jag börja med att tacka: tacka för de många insatser som gjorts under pandemin, för konkret socialt stöd, för nya initiativ och grupper (livesändningarna), för fortsatt undervisning och liturgi. Krisen har väckt kreativa krafter i vår församling. Allt detta har lett till att S:ta Eugenia aldrig ha behövt stängas; att det kyrkliga livet i sina olika aspekter kunde fortsätta, om än under försvårade omständigheter. Det är väldigt glädjande och ett starkt vittnesbörd om Kristus i vår tid.
Låt oss se närmare på kyrkans grundpelare: liturgi, diakoni, gemenskap och vittnesbörd. Liturgin fortsatte hela tiden att firas och fick genom livesändningen stor spridning. Men ju längre pandemin varade desto svårare blev det. Vi katoliker har tränats upp till att åtminstone varje söndag och vid högtider delta i mässan. Nu skulle vi plötsligen låta bli för att hejda smittspridningen. Söndagsplikten blev upphävd. De livesända mässorna skapade en möjlighet att hålla kontakt – om än inte fysiskt. Ändå kunde församlingsmedlemmarna – och många andra från olika delar av världen – hålla kontakt med sin församlingsmässa, se förtrogna ansikten och det kära kyrkorummet.
Men någonting började skava när man under längre tid var tvungen att nöja sig med den s.k. andliga kommunionen. Detta kanske låter förenklat men sätter ändå ord på en känsla många hade: Blir man mätt av ett matlagningsprogram på teve? Nej, säkert inte, man måste äta ibland också. Annars får man aldrig smaka på saker och ting, får inte del av de nödvändiga näringsämnena. Något av det viktigaste med kristendomen kunde inte förmedlas via livesändningarna: det kroppsliga, Kristi kroppsliga närvaro. Vårt budskap är väldigt fysiskt – Ordet har blivit kött! Därför kändes det ofta som en kyrka utan kropp – i alla avseenden. Dessutom kan man undra vad som händer om man separerar firandet och rummet från varandra. Kan man förmedla mysteriet digitalt? Behöver inte den heliga handlingen en avgränsning mot det profana, gatan och marknaden?
Vi får inte heller glömma hur vi människor fungerar när det gäller vanor. Av erfarenhet vet vi att vi blixtsnabbt blir av med en god vana, medan det tar oproportionerligt lång tid att lägga sig till med en god vana. Kanske har någon under pandemin upplevt att det var så mysigt med familjen vid frukostbordet, man slapp tjatet om mässbesök. Allt var mycket mer avslappnat.
Underlåtelse, att låta bli att göra någonting, undergräver kanske vårt liv mer än allt annat. Det gäller inte minst barnen. Har de inte haft kontakt med kyrkans liv på flera månader, upplevs det som en evighet, minnena bleknar bort.
Diakonin är det stora glädjeämnet i dessa tider. Handfast hjälp för äldre, ensamma och människor som glidit ner i fattigdom efter förlusten av uselt betalt arbete har fått ett uppsving. Församlingsmedlemmar har frikostigt ställt upp med tid och pengar. På expeditionen tog vi emot väldigt många hjälpsökande. Det är förstås glädjande att de vänder sig hit, samtidigt som det kastar ett ljus på det trängda läge många människor befinner sig i. Här måste vi fortsätta våra ansträngningar. En kyrka, en församling utan fokus på de fattiga och behövande förtjänar inte namnet Kristi kyrka. Så får vi rannsaka oss själva och fråga oss: Har jag en vän bland de fattiga?
Det som vid sidan av liturgin drabbades hårdast var gemenskapen. Man fick ju inte samlas. Vilka följder har det fått? Det är ännu inte helt klart. Men vi får utgå ifrån att en del grupper har fallit sönder och att deras aktiviteter upphört. Några volontärer kanske också tog tillfället i akt att avsluta sina uppdrag. De grupper som inte kreativt anpassade sin verksamhet till de rådande omständigheterna har somnat in eller möjligen dött. Här behöver vi ett krafttag nu när vi har bättre grepp om viruset. Vi måste också tänka på de många som upplevde strikt isolering. Det har förändrat någonting. När alla band till yttervärlden är så gott som kapade har man bara sig själv och – när det är som bäst – Gud. Nu med facit i hand kan vi fråga oss om vi kunde ha gjort saker bättre, eller hur vi ska hjälpa människor att bli en del av gemenskapen igen.
Vittnesbördet var också ett glädjeämne. Inte minst tack vare digitaliseringen nådde vi ut till fler människor genom mässfirandet och Katolskt forums tillställningar, genom sända reträtter osv. Utifrån ett missionerande perspektiv är det en glädjande utveckling eftersom vi också nådde ut till icke-katoliker.
Just vittnesbördet har kanske i kristider en bättre chans än vanligtvis. Kristider öppnar ett fönster för ett andligt intresse. Internationella undersökningar har visat att sökord på webben som Gud, bön, spiritualitet osv. skjutit i höjden under pandemins värsta tid. Också försäljningen av religiösa böcker och biblar har ökat. Även om detta inte avspeglade sig i gudstjänstdeltagandet finns här ett momentum för vårt vittnesbörd som kan nå öppnare öron än vanligt.
Å andra sidan påminner historiker oss om att pandemier påskyndar pågående trender. Någonting som före pandemin var på gång förstärks under kristiden. Positivt sett har vi redan konstaterat att den tilltagande digitaliseringen före pandemin fick ytterligare ett uppsving. Negativt sett kan vi slå fast att ensamheten, avfolkade stadskärnor eller konspirationsteorier som redan före pandemin hade ökat, förstärktes.
Samma gäller för medlemsantalet i kyrkan och de flesta kristna samfunden som på det stora hela är nedåtgående. Under pandemin slöt sig kärntruppen möjligtvis ännu närmare kyrkan, medan de som fanns vid utkanten, de som då och då deltog i kyrkans liv och var svalt engagerade kanske är borta för gott.
Coronakrisen har – som kristider brukar göra – avslöjat kyrkans styrkor och svagheter, det som fungerar väl och det vi har försummat. Låt mig avsluta med några utmaningar jag ser. Katolska kyrkan är av ”naturen” mycket fokuserad på prästerna, vilket hänger samman med kyrkans sakramentala karaktär. Det är de som firar mässan för och med församlingen, som förrättar sakramenten, som enligt kyrkolagen har det yttersta ansvaret för församlingen. Det medför inte sällan en prästfixering. Men det betyder inte att prästerna bör göra allt man förväntar sig. Lekmän kan leda böne- och bibelgrupper, starta initiativ för det karitativa arbetet, undervisa vuxna, ungdomar och barn, vittna om sin tro osv.
Här kan vi kanske lära oss någonting av frikyrkligheten som alltid med fasthet bemyndigat sina medlemmar att ta hand om sitt religiösa och andliga liv. Eller så har vi under de senaste fem decennierna förlorat en hel del uttryck för folkfromheten som klarar sig bra utan präster. Jag undrar också om vi har gjort för lite för att hjälpa lekmän att ta större ansvar för troslivet. Jag tror det blir en avgörande framtidsfråga för kyrkan i stort liksom för vår församling. För några år sedan drömde jag om det jag kallade ”ljuspunkter” i Stockholm. Privatbostäder där troende samlas för att be, tillsammans läser Bibeln, delar med sig av sin tro, hjälper behövande på plats. Och på söndagen samlas alla här till mässan där de provianterar inför veckan. Men trots provianten får söndagsmässan inte vara den enda ”måltiden” i veckan.
Var och en måste växa sig starkare i tron på Kristus för att kyrkan i stort ska kunna vara världens ljus och i Jesu efterföljd allas tjänare. På den heliga Eugenias förbön låt oss be om Andens vägledning och om kraft att förverkliga det vi i tron har insett.
Dominik Terstriep S.J.
