24 söndagen (A)
17 september 2023
Matt 18:21-35
Liknelsen om den obarmhärtige medtjänaren är ett klart budskap för oss: Vi som genom Guds nåd har fått vår stora skuld efterskänkt, bör också efterskänka våra medmänniskor deras små förseelser mot oss.
Vi behöver inte le åt Petrus fråga: ”Hur ofta ska jag förlåta?” Det är verkligen inte alltid lätt att förlåta någon, särskilt om han eller hon flera gånger har sårat oss. Att kunna förlåta är mer än en viljeakt, det är en hel process. Det kan bli fyra steg, där de första tre är allmängiltiga, psykologiska, och det fjärde kristet.
- Jag får liksom titta på min vrede och analysera min situation: Varför är jag sårad? Förstår jag att ett ord eller en handling har vidrört en öm punkt inom mig? Det kan bli ett lugnt konstaterande att förstå mig bättre. När jag så kan förklara mina upprörda känslor får jag låta dem sjunka ner i själens botten.
- Jag försöker leva mig in i den andres situation: Varför har personen sagt eller gjort detta? Man kan göra ett (inre) rollspel, där en psykolog säger till mig: ”Du sitter här. Föreställ dig att din partner (mamma, pappa, chef) sitter där. Säg till honom allt som du har emot honom.” Och så fortsätter den osynlige psykologen: ”Var det allt? Och nu sätter du dig på hans stol och du som chef eller föräldrar svarar dig!” Det kan bli en ögonöppnare.
- Då kan man ibland förstå situationen och den person som har sårat mig bättre. Jag kan ana varför han eller hon reagerade så på mig. Då får jag känna medlidande med den andres mindervärdes-känslor, hans osäkerhet, hans problem med hälsa eller med familjen, hans uppväxt eller annat. Från förståelse och medlidande är det ofta bara ett litet steg till förlåtelse och sympati.
- Och så den speciellt kristna inställningen till förlåtelsen: När jag har tagit dessa psykologiska former för att lösa konflikten ska jag be Gud att ge mig nåden ett kunna förlåta. Jag kan också se upp till den korsfäste Jesus Kristus och säga: I din dödsstund bad du Fadern om förlåtelse för dina mördare – hjälp mig att vara generös mot mina motståndare!
För Jesus är förlåtelse en genuin form av kärlek. ”Du ska älska din nästa”, säger Herren, och kärleken till Gud och medmänniskan är den avgörande lagen i den kristna religionen. I vår viktigaste bön, ”Fader vår”, låter han oss be: ”Och förlåt oss våra skulder – såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.” Vi får inte träda fram till den heliga kommunionen utan att ha velat förlåta dem som sårat oss. Att förlåta betyder inte att glömma utan att vilja sätta ett streck under någons sårande ord eller handling. Detta är mer än ett hyggligt beteende som man kan förvänta sig av vem som helst. Att vilja förlåta är vägen till heligheten. Och vi ska bli heliga, inte bara hyggliga!
Ja, både med egen ansträngning och med Guds nåd kan vi efterskänka skuld – kanske till och med 7 gånger. För att inte tala om 77 gånger!
Klaus Dietz S.J.
