3:e påsksöndagen C
Joh 21:1-19
En uppenbarelse mitt i vardagen, inte på en speciell plats. Lärjungarna har återvänt till det de kan: fiska. När förhoppningarna med Jesus har grusats, är det nog det närmast liggande valet. Men så riktigt lyckas denna återvändo till livet före mötet med Jesus inte: ”Den natten fick de ingenting.” Efter påsk är varken lärjungarnas vardagssysslor eller deras sammankomster utan Jesu närvaro välsignade med framgång.
Jesus möter lärjungarna på stranden – så som i början när han kallade dem till att följa honom. Som då är han återigen den okände, den de inte kände igen, fastän de har levt upp till tre år med honom. I början av sin historia med Jesus och nu efter påsk igen förstår lärjungarna inte. Det verkar som om de måste lära sig allting på nytt. Jesus måste kännas igen av någon, han måste upptäckas. Och det är han som tar initiativet till detta, han uppenbarar sig för dem. Den lärjunge som Jesus älskade, han inser med kärlekens omistliga sensorium att det är han, mästaren. Orden, befallningen och den stora fångsten som resultat – allt detta får honom att känna igen Jesus. Den tystlåtne Johannes som vilade vid Jesu hjärta har de känsliga inre sinnena för Herrens närvaro.
Gärningens och talets man, Petrus måste hjälpas på traven. Men han litar på det Johannes slår fast. Plötsligt blir han varse att han är naken. Som det första människoparet efter syndafallet i Edens lustgård. Petrus kan inte bestå inför Herren, han måste skyla sig. Det självklara i deras relation har efter förnekelsen försvunnit. Vill han överskyla sitt livs största misslyckande? Hur kan han möta Herren efter allt som hänt? Han följer sitt hjärta och hoppar i vattnet, låter sig inte hämmas av betungande frågor.
För Petrus är det också ett smärtsamt möte – trots glädjen att få se Herren igen. Kolelden på stranden kanske påminner honom om den där kalla natten, där han stod vid kolelden på innergården i översteprästens palats. Ja, tre gånger … Det ska Jesus återkomma till.
Kontrasten mellan lärjungarnas nattliga ansträngningar och det de gjort på morgonen kan inte vara större. Under natten efter alla konstens regler fångade de ingenting. Nu i gryningen mot alla konstens regler en fångst som knappt går att få i land. Något helt oväntat. Utan Herren är alla mänskliga ansträngningar förgäves.
153 fiskar! Var häpnaden så stor att man noga räknade för att kunna tradera antalet fiskar? Ett tal man ville tala om för andra? Kanske det. Men talet har också en symbolisk betydelse. Fiskarna dras i land men äts inte. När lärjungarna kommer tillbaka från havet finns redan stekt fisk och börd på glödhögen. Men varför just 153?
• Enligt den senantika naturkunskapen fanns 153 olika fiskarter. Lärjungarna har alltså fångat alla. En hänvisning till kyrkans mission som når ut till alla länder och människor. Ett universellt uppdrag som kom att uppfyllas.
• Enligt kyrkofadern Augustinus är 153 ett triangeltal av 17, alltså summan av siffrorna från 1 till 17. 153 kan dessutom framställas grafiskt som en liksidig triangel med 17 punkter på varje sida. 17 är summan av de 5 börden och de 12 korgarna från brödundret (Joh 6). Enligt Apg (2:9-11) är 17 folk närvarande på pingsthögtiden. För den senantike kyrkofadern är antalet fiskar inte någon slump utan sammanfattar viktiga delar av Jesu förkunnelse och gärning.
• En grammatikalisk ingång till att tolka 153 finns också. Enligt det hebreiska sifferalfabetet blir siffrorna 1 – 5 – 3 qhl, vokaliserat qahal, vilket på grekiska ofta översätts med ekklesia. Lärjungarnas fångst är därmed församlingen som tillsammans med den uppståndne Herren firar Herrens måltid.
Men denna talmystik är kanske mer någonting för ögonvittnet Johannes. Petrus däremot prövas. Att vara utsatt för Jesu blick, att se kolelden – mycket påminner om händelserna för inte ens två veckor sedan. Nu blir kopplingen ännu tydligare. Petrus förnekade Jesus tre gånger – Jesus frågar honom tre gånger om hans kärlek. Men den här dialogen liknar inte en skarp avräkning utan snarare ett ömsint biktsamtal. Petrus misslyckande bres inte ut i lilla minste detalj, det nämns inte ens, men är med i bakgrunden. Alla vet ju. Bearbetningen sker genom en positiv frågeställning som öppnar upp för framtiden: ”Älskar du mig?” Jesus frågar om det aktuella förhållandet dem emellan. Petrus har mästaren kär. Inget annat. Och han kan säga det, kan ångra förnekelsen, eftersom han vet att han är älskad av Jesus. ”Följ mig!” är Jesu sista ord till honom. Jesus tar emot Petrus och hans hängivenhet. Både hans misslyckande och hans särställning blir tydligt.
Ja, sådana är vi som samlats inte kring en glödhög, men också vi har följt Kristi inbjudan till att ha gemenskap med honom. Att vi vill möta honom är vårt sätt att uttrycka vår kärlek till honom. Och han ge oss den kärlek som inte bara stärker utan väcker kärleken i oss till liv. Ty han har älskat oss först.
Dominik Terstriep S.J.
