Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Heliga Trefaldighets dag
2023-06-04
Årgång A: 2 Mos 34:4-6, 8-9; Till Dan B:29-33; 2 Kor 13:11-13; Joh 3:16-18
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (08:00-mässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Den kristna läran om att Gud är treenig verkar först rätt abstrakt, men som Katolska kyrkans katekes uttrycker det, vilar hela vår tro på den. Ur förståelsen av Gud som treenig kommer allt vi sedan tror om Gud, skapelsen, oss själva och frälsningen. Guds treeniga väsen, dvs en gemenskap i total enhet, antyds genom hela Gamla Testamentet – t ex i vår första läsning idag ur Andra Moseboken, där Herren som går förbi Mose pekar på Sonen och molnet på den Helige Ande – men det uppenbaras fullständigt med Jesus Kristus.
Fadern, gudomlighetens grund, genererar ett slags bild av sig själv som till skillnad från en ytlig spegelbild är perfekt och äger allting som finns i Fadern: Guds eget och helt levande Ord, ”av samma väsen som Fadern” som vi snart säger i trosbekännelsen. Detta Ord, dvs Sonen, och Fadern, som talar, betraktar, för att tala med vårt begränsade språk, perfektionen, godheten och sanningen i den andre och ställer sig helt och fullt till den andres förfogande, för den andre. Den perfekta kärlek som är detta ömsesidiga självutgivande, en gemensam andning, är den Helige Ande. När Sonen blir människa och offrar sig på korset för Faderns vilja att besegra döden för alla människor som vill tro, vilket dagens evangelium påminde oss om, blir detta evigt pågående, självutgivande drama i Treenigheten synligt i tid och rum, och tillgängligt för oss att bli delaktiga i, redan här. Av det Treenigheten är i evighet, följer vad Treenigheten gör i tid och rum. Och från det vi ser görs, kan vi sluta oss till vad som måste vara.
Vårt bildspråk är ofullständigt, men en förklarande bild av Guds treenighet är trädet. Rotsystemet, som inte syns men är fundamentet, motsvarar Fadern; stammen – vinstocken, med hans egna ord – Sonen; den livgivande saven som flödar genom rötter och stam och binder samman dem, är Helig Ande. Till denna bild passar sedan Jesus liknelse om hur vi som troende är grenar som ympas in på stammen, vinstocken, så att blad och frukter kan växa fram. Saven, den Helige Ande, förbinder oss med stammen och därigenom med rötterna. Den livgivande kärlekens puls – Andens utgjutande – ger liv också åt oss. Vi blir förstås inte delar av Gud, men vi får dela Guds gemenskap och liv.
Gud kan bara vara kärlek om Gud i sig själv är relation. Kärleken är ju relation. Gud är alltså i sig själv perfekt och behöver inget mer än sig själv. Men Gud skapar i full frihet världen och oss för att återspeglande delta i hans kärlek. På samma sätt som Gud i full frihet och av kärlek erbjuder oss frälsning från konsekvensen av vårt nej till honom, och helgar oss i hela vår materia genom erbjudandet om en ständigt förnyad delaktighet i sin kärleksgemenskap. Inga andra uppfattningar om Gud, än som treenig, kan förklara hur Gud kan vara kärlek och hur Gud agerar. Den som vill tillbe Gud som Gud är, den högsta Kärleken, behöver tillbe Treenigheten.
Vi människor är skapade till Guds direkta avbild, vilket betyder att vi har potentialiteten till förnuft, fri vilja och en förmåga till självutgivande kärlek, från ögonblicket vi blir till. Från denna insikt kommer idén om de mänskliga rättigheterna. Sekulära föreställningar har plockat upp, byggt vidare på, och tyvärr ganska många gånger förvanskat, denna idé. Men den skulle aldrig finnas utan kristen tro. Och den samhälleliga mångfald som rättigheterna ger när vi är fria att söka sanningen, kan bara vara fruktbar för enskilda människors växt och det gemensamma goda, om den hålls samman, får enhet, av en bestämd syn på människan; den kristna.
Kristen tro handlar inte i första hand om moral, men den har moraliska konsekvenser och vi kristna måste vara uppmärksamma på vad det både betyder och inte betyder. En juridisk rätt att göra vad man vill så länge man inte inkräktar på någon annans juridiska rätt, betyder inte att allt vi gör i och av denna juridiska frihet stämmer överens med den kristna friheten.
Kristen frihet innebär inte att göra och bli vad jag vill och känner för, och i efterhand få Guds välsignelse för allt jag vill, av aldrig så goda, individuella skäl. Den handlar om att söka, finna, förstå och försöka omfamna Guds plan med mitt liv, och med hjälp av nåden, inte minst i sakramenten, ordna mitt liv alltmer efter den. Kristen frihet är att bli den Gud ville att var och en av oss ska bli, och den kräver på flera plan att jag avstår – med hjälp av mitt fria val, stärkt och riktat av nåden – från mycket av det jag har en juridisk frihet att göra. En kristenhet och Kyrka som, av rädsla för att bli ”impopulär”, överger uppgiften att tydligt hjälpa människor att se det målet, liksom att kärleksfullt stärka och stötta i de kamper, stora och små, som behövs för att nå det; ja, en sådan kristenhet och en sådan Kyrka har gett upp sitt existensberättigande.
Kyrkan, enheten av obruten tro från apostlarna, med sju sakrament och Petrusämbetet som Kristus själv har gett henne – en enhet som håller samman en myllrande mångfald av andliga traditioner, tjänster och personligheter – har Gud på en och samma gång gjort till avbilden av sin treenighet i tid och rum, och till en väg till full delaktighet i Treenighetens kärleksgemenskap. Enheten blir Kyrkans kallelse som andra läsningen ur Andra Korintierbrevet beskrev. Att reflektera över Treenigheten påminner oss därför om att ekumenikens slutliga mål bara kan vara samlandet och kultiveringen av all kristen mångfald under de enhetens synliga tecken som fullt ut, så som Andra Vatikankonciliet så tydligt lär oss, bara har bevarats i den Katolska kyrkan. Amen.
