1:A SÖNDAGEN I FASTAN B-2021, S:TA EUGENIA 21 FEBRUARI
En expedition till Mars och en annan upptäcktsresa
I torsdags landade en robot i en uttorkad sjö på planeten Mars. En världsnyhet! Efter en resa på ett drygt halvår berörde farkosten den planet som människor i århundraden hade beundrat med aldrig varit i kontakt med. Det var värt 22 miljarder kronor. Roboten ska utforska om det tidigare fanns bakteriellt liv på mars, ta prover o.s.v. Verkligen ett projekt som visar människans nyfikenhet och upptäckarglädje, hennes energi och drivkraft.
Tänk om vi använde oss av samma nyfikenhet och upptäckarglädje, av samma energi och drivkraft för att bättre lära känna oss själva och Gud! Om vi i överförd bemärkelse avsatte samma kapital! Vad skulle vi då upptäcka? I största allmänhet mycket av det vi redan vet. Att vi är danade av stoft, förgängligt material, bräckligt och svagt. Men att det är Herren som har tagit detta stoft i sina kärleksfulla händer och skapat en skulptur av det. Att han har blåst livsandan i denna figur och inpräntat sin bild i den.
Mer specifikt skulle vi kunna se våra svaga punkter. Ställen där den mänskliga naturens fiende gång på gång bryter sig in för att fresta oss och bringa oss på fall. Vi skulle bli mer medvetna om vår andliga klenhet, våra sår och vårt behov av frälsning. Ty vi upplever så gott som dagligen att vi inte kan rädda oss på egen hand. Den osminkade blicken på oss själva kan göra oss förfärade. Vilka avgrunder finns inte i oss! Avgrunder som just nu under pandemins tid kommer så tydligt i dagen. Corona-pandemin har ju en diabolisk natur. Den splittrar familjer, vänner, arbetskamrater, gemenskaper, församlingar, kyrkan och samhället. Hur snabbt delar man inte in människor enligt primitiva mallar och beskyller dem, som inte har exakt samma uppfattning som man själv, för det ena och det andra.
Inte bara nu, men i synnerhet nu gör vi den bittra erfarenheten som Georges Bernanos prästman formulerar: »Var än det onda sås ut, så kan man vara alldeles säker på att det nog skall slå rot. Medan minsta utsäde av något, som är gott, måste ha en alldeles särskild tur, alldeles speciella möjligheter för att inte kvävas […].« Hur kan vi göra någonting åt det? Hur hejdar vi de destruktiva krafterna som blir så påtagliga i våra synder? Genom självkännedom, askes och förtröstan på Guds nåd.
Fastan är en tid, då vi är manade att än mera lära känna oss själva. För de andliga mästarna är självkännedomen den självklara förutsättningen för att inte bara lära känna sig själv utan också nästan och Gud. Känner jag mina egna fallgropar och frestelser, mina sår och behov, får jag större kunskap om nästan och förhoppningsvis också mer inlevelseförmåga för henne. Ser jag vad jag behöver för att bli botad, är sannolikheten större att jag söker efter Den som kan bota mig.
Självrannsakan som hör det kristna livet till, framför allt bikten, håller samman både mitt elände och min av Gud givna storhet. På båda delarna ser vi mera intensivt under fastan: på det som fattas mig, det som jag skadat eller förstört; på det som jag är sett utifrån Gud, samt på det han har gjort och fortsätter göra för mig.
Ytterligare ett medel för att hejda syndens ödeläggande kraft är askesen. Ordet har inte någon särskilt lockande klang. I mångas öron låter det som självförnekelse, späkning och kroppsfientlighet. Lägger man dessa epitet för ett ögonblick åt sidan och ser på dess ursprungliga mening, kan askes innebära något annat. Askes betyder ursprungligen att öva sig. Man kan öva sig i löpning eller ett musikinstrument, men också andligen. Man kan öva sig i att läsa i den Heliga Skrift, att be korsvägen, att bikta sig oftare, att göra en daglig samvetsrannsakan. Övningar som får oss att växa närmare samman med Gud. Man kan öva sig att avstå från det man är alldeles för fäst vid för att uppnå en större frihet för Gud och nästan. Och som allt annat övande så kräver också det andliga övandet försakelse, offer, insats. Men tänk vad insatsen kan leda till! Hur skulle vår personliga Mars-expedition kunna se ut?
Roboten som skickats till planeten Mars har »döpts« till perseverance – uthållighet, ihärdighet. Just det behöver vi i fastan. Samma ihärdighet som fick Noah att bygga arken och att mot alla odds hålla ut i den 40 dagar och 40 nätter. Trots ösregn som inte slutade, trots ett hav utan något tecken på land. Jämfört med Noah befinner vi oss i en avundsvärd situation. Vi ser redan landet: påsk. Vi behöver inte oroligt fråga oss om vattnet drar sig tillbaka. Ty vi har redan gått igenom det räddande vattnet – dopet. Vi ser i Kristus det liv han vill dra oss in i. Det är all möda värt. Vi behöver kanske inta fara till Mars och landa där. Det räcker om vi landar i oss själva, där Gud redan väntar på oss. I hans ljus kan vi våga se på oss själva, eftersom detta ljus inte bara är avslöjande utan också varmt. Låt under denna fastetid göra allt för att komma honom närmare. Ty han är vårt liv.
Dominik Terstriep S.J.
