Pater Mikael Schink S.J. Predikan för Herrens dop 2021-01-10, S:ta Eugenia katolska församling Mark 1:7–11
+ Kära bröder och systrar i Kristus,
Jesu dop kan tyckas utgöra en märklig episod i evangelierna, eftersom Johannes dop, med vilket Jesus döptes, var en symbol för omvändelse från synd. Men Jesus var ju fri från synd och behövde därför inte på något sätt omvända sig till Gud, utan han var helt förenad med Gud redan från första ögonblicket av sin mänskliga existens. Varför lät han sig då döpas? Markusevangeliet (Mark 1:7–11) som vi läste ur nyss ger oss ingen förklaring och Johannes skriver alls om Jesu dop (jfr. dock Joh 1:29–34). Lukas antyder bara att Jesus solidariserar sig med alla andra människor som lät sig döpas i och med att han skriver att Jesu dop ägde rum när ”allt folket lät döpa sig” (Luk 3:21). Matteus är den enda som tillhandahåller en uttrycklig förklaring. Han skriver att när Jesus kom för att döpas, ville Johannes döparen hindra honom och sade: ”Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig.” Jesus svarade: ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten”. (Matt 3:13–15)
Men på vilket sätt var det då rättfärdigheten skulle uppfyllas? Var det så att det saknades någonting hos Herrens rättfärdighet? Att Jesus alltså inte var helt rättfärdig och att han därför var tvungen att döpas för att bli rättfärdig? Eller att Jesus inte skulle varit rättfärdig om han inte låtit sig döpas av Johannes? Så är det naturligtvis inte! Som kyrkofäderna påpekar handlar det här inte om att Jesus ska bli rättfärdig utan om att vi ska bli rättfärdiga. Jesus är redan fylld med Guds rättfärdighet, men genom sitt dop förmedlar han sin rättfärdighet till oss och uppfyller så ”allt som hör till rättfärdigheten” (Matt 3:15).
Vi kan därför läsa att den helige Ambrosius skriver att ”Vår Herre döptes inte för att renas utan för att rena vattnen, så att de, genom att ha blivit renade av Kristi kropp, som var fri från synd, skulle få dopets kraft” (Super Luc. 3:21). På liknande sätt skriver den helige Johannes Chrysostomos att ”även om Kristus inte behövde döpas för sin egen skull så hade vår köttsliga natur behov av det” (Hom. IV in Matth.) Slutligen kan vi också nämna Gregorius av Nazianzos, som skriver att ”Kristus döptes för att kasta den gamle Adam helt i vattnet” (Orat. 39). Det var alltså inte för sin egen skull som Herren lät döpa sig utan för vår skull.
Men vilka effekter eller verkningar hade då Herrens dop? Det står faktiskt outsagt i stycket ur Markusevangeliet som vi nyss läste. Markus skriver där att ”när han [det vill säga Jesus] steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst hördes från himlen: ’Du är min älskade son, du är min utvalde.’” Låt oss därför meditera över dessa ord.
I
Det första som hände vid Herrens dop var att himlen öppnade sig. Det kan syfta på tron som vi får ta emot genom dopet, som också kallas för trons sakrament. För genom tron får vi kunskap om en himmelsk, övernaturlig verklighet som övergår våra sinnen och vår naturliga kunskap. Himlen öppnades alltså för att symbolisera det övernaturliga mål som vi ska sträva mot genom tron, hoppet och kärleken.
Men på ett ännu klarare sätt är den öppna himlen en bild för att portarna till himlen öppnas för oss genom dopet. Efter människans första synd hade ju vägen till paradiset stängts, och Gud hade satt ”keruberna och det ljungande svärdet att vakta vägen till livets träd”, som vi kan läsa i första Moseboken (1 Mos 3:24). När Jesus döptes öppnades därför himlen för att visa att vägen dit också hade öppnats för oss.
II
Det andra som hände vid Jesu dop var att Anden kom ”ner över honom som en duva”. Vi har här att göra med en av den Helige Andes synliga sändningar – han sänds också på ett synligt sätt till exempel vid pingst, men uppenbaras då inte som en duva utan i form av eldsflammor. Genom att sändas på ett synligt sätt in till världen sänds den Helige Ande också på ett osynligt sätt till oss som blivit döpta i Kristus. Det visar därför att vi i dopet inte bara får tillträde till himmelriket utan också att vi får ta emot den Helige Ande. Vi kan läsa om detta bara några rader före Jesu dop i Matteus evangelium, då Johannes döparen säger: ”Jag döper er med vatten för omvändelsens skull, men han som kommer efter mig […] skall döpa er med helig ande och eld” (Matt 3:11).
Duvan som kommer ner från himlen kan tolkas som en bild för syndernas förlåtelse, som vi får ta emot i dopet och som förmedlas till oss genom just Jesu dop. Johannes Chrysostomos noterar att även vid syndafloden släppte Noa ut en duva för att se om vattnet hade sjunkit undan (1 Mos 8:8–12). Han skriver: ”Vid syndafloden kom duvan tillbaka bärande på en olivkvist och förkunnade så att det rådde frid över hela världen, och nu vid dopet kommer duvan åter för att uppenbara vår befriare.” (Hom. XII in Matth.)
III
Det tredje som händer vid Jesu dop är att en röst hörs från himlen, som säger ”du är min älskade son, du är min utvalde.” Här uppenbaras inte bara Gud Fadern utan också Sonen i och med att Fadern vittnar om Jesu sanna identitet som Hans Son (Joh 5:37). På så sätt påminns vi om att vi genom dopet får tillträde till Guds innersta väsen genom att döpas i den Heliga Treenighetens namn, det vill säga i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.
Herren Jesus Kristus var naturligtvis Guds Son från evighet – ”född av Fadern före all tid”, som vi läser i trosbekännelsen – men som han säger till Nikodemus måste vi födas på nytt för att kunna se Guds rike: ”Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike” (Joh 3:3). I dopet föds vi alltså på nytt och blir Guds adopterade söner och döttrar för att leva ett nytt liv i Anden för Guds skull. Den helige Hilarius av Poitiers kommenterar att vid Jesu dop hördes Faderns röst, som sade: ”’Detta är min älskade Son’, för att vi genom det som skedde med Kristus skulle veta att när vi tvättas i dopets vatten kommer den Heliga Anden ner till oss från höjden och Faderns röst säger oss att vi blivit Guds adopterade söner.” (Super Matth. II)
*
Låt oss därför vända oss till Herren och tacka honom för dopets nåd, den nåd som flödar fram ur hans eget dop i floden Jordan. Låt oss tacka honom för att han på så sätt skänkt oss tron och öppnat himmelens portar för oss; för att han sänt den Heliga Anden in i våra hjärtan och låtit oss få del av hans egen relation till Gud genom att göra oss till Faderns älskade söner och döttrar i sig själv. + Amen.
