Pater MIKAEL SCHINK S.J.
Predikan för Herrens dop
2021-01-10, S:ta Eugenia katolska församling
+ Kära bröder och systrar i Kristus
Den katolska dopceremonin börjar ofta utanför kyrkporten för att betona att det är genom dopet som det kristna livet börjar. På ett liknande sätt som vi går in i Kyrkan genom dess dörr blir vi kristna genom dopet. Det är också en anledning till att det finns vigvatten vid ingången till alla katolska kyrkor och kapell – som en påminnelse om vårt eget dop, genom vilket vi gick in i kyrkan för första gången som genom en dörr och blev kristna.
Dopet är inte bara en symbol; det handlar inte bara om att ett barn ska få ett namn; det är inte bara ett välkomnande av en ny familjemedlem; inte heller är det bara ett firande av ett nyfött barn. Vattnet som används vid dopet symboliserar rening. Genom vattnet och dopformeln renas vi på ett andligt sätt från synd. När vi döps blir alla våra synder förlåtna: både arvsynden som förts vidare till oss från Adam och Eva och alla våra personliga synder om vi döps som vuxna.
Vi blir alltså rättfärdiggjorda genom dopet. Men rättfärdiggörelse innebär inte bara en förändring hur Gud ser på oss eller i vår moraliska status i förhållande till Gud. Dopet är början på ett nytt övernaturligt liv. Dopets vatten symboliserar också en andlig pånyttfödelse. Herren säger till oss att vi måste bli födda på nytt för att se Guds rike. Om man inte föds av vatten och Ande kan man inte gå in i Guds rike.
Därför är dopet inte bara en social förändring i bemärkelsen att vi blir medlemmar i organisationen eller ”klubben” katolska kyrkan, utan det är början på nådens liv. Aposteln Paulus säger att vi har tagit på oss Kristus. Genom dopet ha vi blivit medlemmar i Kristi mystiska kropp. Vi har fått del av Kristus och på så sätt får vi också del av hans relation till Fadern. Därför vågar vi kalla Gud Fader. Ett nytt liv börjar i dopet: nådens övernaturliga liv.
*
Därför kan Herrens dop som vi firar idag tyckas vara en märklig händelse i Jesu liv, för Kristus var ju fri från synd och behövde därför inte döpas. Han var redan Guds son och hade redan nådens fullhet. Därför kan vi läsa att Johannes döparen ville hindra honom från att döpas. Han säger att det snarare är han som måste döpas av Herren och inte tvärtom. Även för kyrkofäderna framstod Herrens dop som en märklig händelse i evangeliet.
Ett svar på den här frågan man ibland kan höra är att Jesus lät sig döpas av solidaritet med oss. Han ville själv göra det som hand befallde andra att göra. På så sätt blir hans dop en uppmuntran för oss att låta oss döpas och att döpa våra barn. Ett annat svar vi finner hos kyrkofäderna är att Jesus genom att låta sig döpas helgade jordens vatten så att det fick kraften att förmedla dopets nåd i framtiden. Liksom vi välsignar vigvatten för att använda det för vår egen helgelse så helgade Jesus jordens vatten genom att låta sig döpas i det så att det ska kunna användas för att förmedla nåd.
För att ge ett mer fullständigt svar på varför Jesus lät sig döpas måste vi betänka det som Jesus säger när Johannes döparen försöker hindra honom från att döpas. Han säger ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.” (Matt 3:15). Allt som hör till rättfärdigheten måste uppfyllas. Herren talar här inte om sin egen rättfärdighet – den var ju redan uppfylld – utan han talar om vår rättfärdiggörelse. Det är vi som måste rättfärdiggöras, och därför räddar och rättfärdiggör han oss genom att döpas.
Vi räddas inte bara genom Kristi lidande och offer på korset, utan allt som Kristus gjorde och allt som hände honom var för vår frälsnings skull. Alla till synes slumpmässiga händelser och möten i hans liv ägde rum för vår frälsnings skull. På så sätt räddas vi också genom Herrens dop. Men vi får del av Kristi rättfärdiggörelse genom sakramenten som Kyrkan förvaltar. Det var därför Herren grundade den Katolska Kyrkan – så att nåden och frälsningen skulle kunna förmedlas till alla människor.
*
Herrens dop är också ett tillfälle för oss att reflektera över dopets nödvändighet. Även om det är möjligt att bli räddad även utanför den synliga Kyrkan är den normala vägen till frälsning genom dop och explicit tro på Jesus Kristus. Vi kan därför tacka Herren för dopets gåva och i synnerhet för vårt eget dop och samtidigt be för alla som inte har blivit döpta, liksom för dem som gått miste om nåden genom att begå en dödssynd.
Dopets nödvändighet påminner oss också om missionsbefallningen, där vissa menar att Herren instiftade dopets sakrament. Han säger till apostlarna: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn” (Matt 28:19). Dessa ord påminner oss om hur viktigt det är att verka missionerande för att leda andra till dopet och den katolska Kyrkan.
*
Låt oss därför vända oss till Herren och be att han förnyar nådens liv i oss, som han ingöt i oss genom dopet, och att vi kan bli ännu mer fyllda av hans heliga Ande, som kom ner över Jesus under hans dop som en duva. + Amen.
