1:A SÖNDAGEN I FASTAN 2018
S:TA EUGENIA 17 FEBRUARI
Det godas och det ondas olika hastighet
Föreställ er en stad som vuxit fram under århundraden, lager på lager, vittnen från olika tider. Ett enda massivt bombanfall kan förstöra allt inom några timmar. Eller en gammal skog med alla dess träd och växter som behövde mycken tid för att växa. Ett ›duktigt‹ lag skogsarbetare kan avverka den kanske inom en enda arbetsdag. Eller tänk på vänskap. Man har lärt känna varandra, förtroendet har växt sig allt starkare under en längre tid, och så småningom har man blivit vänner. En enda händelse, ett förtroendebrott, ett elakt ord kan förstöra vänskapen en gång för alla. Eller en god vana. Man har lagt sig till med den genom uthållighet, och det tog sin lilla tid innan den fungerade riktigt. Så börjar man slarva med den, och innan du vet det är den goda vanan borta.
Kanske är det så: det goda och det onda har olika hastigheter. Det konstaterar redan Georges Bernanos prästman i den berömda romanen: »Var än det onda sås ut, så kan man vara alldeles säker på att det nog skall slå rot. Medan minsta utsäde av något, som är gott, måste ha en alldeles särskild tur, alldeles speciella möjligheter för att inte kvävas […].« Hur snabbt har vi inte lagt oss till med en dålig vana! Och hur mycken tid tar det att bli av med den igen! Att bygga upp det goda tar ovanligt lång tid medan det kan förstöras blixtsnabbt. Med det onda är det precis tvärtom: att etablera det går blixtsnabbt men att bli av med kan ta förödande lång tid.
Det onda är allt det som förstör våra relationer till Gud, nästan, oss själva och miljön. Det har lika lätt att slå rot som ogräs och är oftast svårare att rycka upp. Just här visar sig ett av frestelsens ansikten. Det ska gå fort. Du behöver det nu! Skjut inte upp det! Tillfredsställelse här och nu! Om du inte får det med detsamma kommer tillfället aldrig tillbaka. I vår tid verkar denna frestelsens sida ha fått det ännu lättare. Nätet och sociala medier står där med sin piska i handen och driver på oss: snabbare, ännu mer, lägg lite krut till, gör det nu. Ingen betänketid innan jag köper eller reagerar på ett inlägg. Kloka kommunikationsregler som t.ex. att sova en natt på saken, att tänka efter ytterligare en gång, sådant står inte högt i kurs. Och ofta blir det fel. Vi behöver tid för att förstå vad som är rätt eller fel, gott eller ont. Frestaren kommer oftast med de enkla snabba lösningarna. Frestaren tycker inte om överblick eller eftertanke. Ta ditt svärd och hugg itu den gordiska knuten. Visserligen är inte alla snabba beslut dåliga. Om jag ser en människa i akut nöd ska jag inte fundera länge innan jag hjälper henne. Men i det stora hela ligger det något i det. Förhastade beslut och snabba lösningar föder ofta dåliga resultat.
Varför förhåller det sig så? Varför har det goda och det onda så olika hastigheter? Ja, det är en stor fråga. Jag själv håller fortfarande på att treva mig fram till ett svar. Hur ska jag bära mig åt problemet jag känner av egen erfarenhet? Visst, det finns något som kallas entropins lag. För att få upp materien i ett energetiskt högre tillstånd behövs kraft och energi. Om man däremot lämnar saker och ting åt sig själva sjunker de ner tills allting har blivit sig likt: en jämvikt på lägsta energetiska nivå.
Det är förstås en fysikalisk förklaring. Men finns det en annan, en metafysisk förklaring utifrån tron? Bibeln talar om syndafallet vars följder blev synliga i Noa-berättelsen. Någonting har smugit sig in i människornas liv, något som gör det onda attraktivt och förrädiskt lätt att nå. Ett löfte om lycka och liv, framgång och njutning. Vi frestas just av det elementära: viljan att leva. Alla frestelser lovar det – på det ena eller andra sättet. Döden framstår för de flesta som en hotbild. Tydligen har människans förhållningssätt till döden förändrats. Var den ett problem före det så kallade syndafallet? Upplevs den bara sedan dess som hot man vill komma undan, kosta vad det kosta vill?
Kanske ger entropin oss ändå en fingervisning. Utan tillförsel av energi sjunker allt till en värme- eller snarare köldjämvikt. Kan vi också förstå det i andlig mening? För oss kristna är energin den helige Ande, nåden som lyfter upp oss, som försätter oss så att säga i ett högre energetiskt tillstånd, närmare Kristus, närmare livet. Utan tillförseln av den helige Andes energi skulle allting sjunka ner: »Du tar bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen« (Ps 104:29).
Ja, nog har det goda och det onda olika hastigheter. Och visst söker jag efter ett svar: Varför förhåller det sig så? Men kanske får jag till en början nöja mig med att fastslå att det är så. Det är så viktigt att vara medveten om hur saker och ting fungerar, att känna till deras inre – och yttre – dynamik och konsekvenser; i synnerhet när det gäller så grundläggande fenomen som det goda och det onda. Kunskap är redan mycket även om dess bakgrund ännu inte står helt och hållet klar för mig.
Fastan kan vara en tid då vi förvärvar och tar vara på sådan kunskap, en tid då vi kan växa i vishet för att vara förberedda för den som vill möta oss: Jesu Kristi Gud, livets Gud som vill lyfta upp oss till sig, som vill draga oss in i sitt gudomliga liv.
Dominik Terstriep s.j.
