Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Andra söndagen i Fastan
2023-03-05
Årgång A: 1 Mos 12:1-4; Ps 33; 2 Tim 1:8-10; Matt 17:1-9
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Evangeliet idag på Andra Fastesöndagen påminner om att det är jobbigt att vara katolik och ta den katolska tron på allvar. Det är jättejobbigt. Och så måste det vara, av ett gott skäl.
Kristi förklaring, eller omvandling, som firas liturgiskt i augusti, visar uppfyllelsen av Guds löfte till Abraham, i första läsningen ur Första Moseboken, att återupprättandet av människans gemenskap med Gud, brottet med arvsyndens makt, en dag ska ges som möjlighet till hela världen av en ättling till Abraham. En utvald person ur det som efter Abraham blir det utvalda folket, Israel: Jesus från Nasaret, Gud som blir människa i detta folk. Sådan är Guds löftesuppfyllelse, och responsoriepsalmen påminde oss om att allt vad Gud gör ”är gjort i trofasthet”.
Eftersom Kristi förklaring tidsmässigt äger rum mellan två uttryckliga förutsägelser av Jesus om sitt kommande lidande och sin kommande död, förstår vi att uppfyllelsen av Guds löfte betyder att Guds egen son möter döden för att besegra den, och därefter som uppstånden förhärligas inför världen som det fullt synliga ljuset, som kan ge oss andra verkligt, evigt, liv. Förklaringen kan därför, som Jesus tydliggör, bara förstås efter hans död och uppståndelse. En Messias – gudomligt utvald befriare – som lider och dör var för dåtidens föreställningar helt oacceptabel. Ungefär som mycket av det som Katolska kyrkan lär, på samme Messias direkta uppdrag, uppfattas som oacceptabelt idag.
De tre apostlar som en tid därefter ska vara med Jesus i hans dödsångest i Getsemane, får genom förklaringen en glimt av slutmålet, inramat av det Gamla förbundets, Israels, liturgi och symbolik. Så kommer de att förstå poängen med, och själva vara uthålliga i, det lidande som ska komma: Kristus lidande – och deras lidande, därefter, för Kristus. I andra läsningen ur Andra Timoteusbrevet, uppmanar Aposteln Paulus utan omsvep sin lärjunge och medarbetare: ”Lid för evangeliet du också”. Att den Katolska kyrkan nära 400 år senare upphöjer detta brev till en av Bibelns böcker, visar att Kyrkan här ser något allmängiltigt för det kristna lärjungeskapet i alla tider.
Och vad är då evangeliet som Timoteus – och vi – ska lida för? Bibeln och Kyrkans bekännelse från början, och just därför idag och alltid, är tydlig: Att personen Jesus från Nasaret, fullt ut människa och fullt ut Gud, dog och uppstod mirakulöst, så att tron på honom, uttryckt, som han själv säger, i viljan att göra hans vilja, också ger oss liv efter döden. Eftersom det omvandlar oss, gör oss heliga; helt till för Gud. Evangeliet är både kärleken, viljan att ge sig själv helt för en annans bästa, och sanningen, det som överensstämmer med verkligheten som den är. Omvandlingen i och till helighet måste börja, och komma en bit, här i tiden. Det som inte börjar ske här kan ju aldrig fullbordas i livet bortom tid och rum, eftersom det då inte kommer finnas något för Gud att fullborda.
Eftersom arvsyndens skuld i oss, och så i alla våra relationer, sätter vår vilja främst, frestas vi av arvsyndens upphovsman, djävulen, att se Gud som en konkurrent, eller som någon man inte behöver ta på allvar, eller som någon som välsignar allt det vi tycker. Alla dessa tre s k gudsbilder går rakt emot evangeliet. Ingen av dem är kärlek eller sanning. Ingen av dem kan ge uppståndelse till evigt liv.
Den som möter en värld av dessa gudsbilder med evangeliet kommer att lida. Precis som Jesus Kristus. För det som korsfäste Jesus var just att han visade Gud som allas Herre, helt utom konkurrens; som den som har en plan med alla, för oss att söka, förstå och omfamna; och med en vilja som vår vilja behöver vika för, inte tvärtom, och just därigenom kan förlåta och försona. Det som korsfäste Jesus kommer också att korsfästa oss om vi verkligen följer Jesus. I vår tid och del av världen i form av olika slags sorg, t ex över nära och kära som inte vill gå med Jesus, och utstötning, konkret när vi inte vill eller kan gå med världen.
Och då är vi tillbaka till det riktigt jobbiga med att vara kristen, katolik. Det är jobbigt att omvandlas och det är jobbigt att ta konsekvenserna av när den omvandlingen möter allt, i oss, i andra och annat, som vägrar omvandlas. Kyrkan, vår moder och lärarinna som den Helige påven Johannes XXIII uttryckte det, ger oss därför Fastetiden. Där tränar vi oss särskilt, för ett varaktigt resultat, på att frigöra oss från beroenden av förvisso tillåtna och goda ting – man kan aldrig fasta från synd, synd behöver förlåtas och lämnas bakom oss, och ofta förlåtas igen –, ting som ändå är förgängliga. För starkare fokus på det eviga. Så ökar vår beredskap att lida med Jesus Kristus; för evangeliet med dess kärlek och sanning, i en värld där våldet ständigt triumferar i smått och stort, trots allt tal om ”framsteg”, som i många fall dessutom är liktydigt med att låtsas att verkligheten, slutligen vi själva, är något vi konstruerar, med våra begär, känslor, kortsiktiga viljor och ideologier.
I evangeliet hörde vi hur Petrus ville stanna kvar i myset av den religiösa upplevelsen. Men Jesus leder honom och de andra två ned för berget, ut i världen. För det är där lidandet väntar på Jesus, därefter, lite senare, på apostlarna, därefter på martyrer i alla tider, och därefter på oss här inne idag, eftersom vittnesbördet, missionen, väntar där, i världen nedanför berget.
Missionen, att föra evangeliets kärlek och sanning in i världen, är Kyrkans väsen och alla döptas uppgift. För den kallas vi inte till framgång utan till att göra vårt, för just det är vår helgelse. Att försöka ge kärleken och sanningen en plats, om än så liten och bräcklig, i världen har ett egenvärde, för oss pedagogiskt uttryckt i lidandet. Den som inte vill följa Jesus på hans korsväg vet inte vem Jesus är, och kan heller inte följa honom in i hans härlighet. Därför hör, som för Jesus vandring från Förklaringsberget Tabor till Offerberget Golgata, ljuset och korset samman. Priset för vår frälsning, befrielsen från självupptagenhetens nej till Guds vilja, är korsets smärta – manifesterad i oss.
I sammanlänkningen med ljuset, som först den förklarade och slutligen den uppståndne Kristus utstrålar, ligger emellertid vårt hopp, vår tröst. För inget handlar om självplågeri. Vägen, den jobbiga, har istället ett mål: uppståndelsen. Med oss på den går han som själv har anlagt den: Jesus Kristus, som, enligt försäkran i dagens andra läsning, har ”utplånat döden och dragit [fram] liv och oförgänglighet”, för oss att dela, om vi bara håller ut.
Denna uthållighet hänger inte på oss och vår förmåga, utan bara på vår tillit och på vårt ja, när han, den uppståndne Kristus, sant och verkligt närvarande, nu strax visar sig, och ger sig åt oss, på altaret, Eukaristins heliga berg. Oavsett vad som väntar oss nedanför det berget, kan vi då leva i Guds försäkran, först en gång till Abraham: ”jag skall välsigna dig”; dvs göra oss hela och heliga, till för honom. Här, och därför i det eviga livet. Så att en dag allt det riktigt jobbiga med att vara kristen och katolik blir föremål för vår tacksamhet. Amen.
