KRISTUS KONUNGENS DAG
Dan 7:13–14
Ps 93:1–2, 5 (R. 1a)
Upp 1:5–8
Joh 18:33b–37
En anklagad står inför sin domare. En judisk upprorsman från den obetydliga provinsen Galiléen står inför imperiets representant, en man från det romerska riddarståndet som har alla maktbefogenheter.
Den anklagade förhörs om huvudpunkten i anklagelsen: ”Är du judarnas konung?” Den som gör sig själv till kung motsätter sig kejsaren. Han ställer sig mot makten. Och han kommer att få uppleva denna makt: Crimen laesae maiestatis är belagt med dödsstraff.
Den anklagade undviker att svara: ”Mitt rike hör inte till denna världen.” Men den undersökande domaren har erfarenhet. Han hör det dolda erkännandet av skuld. ”Du är alltså kung?” frågar han för att få en tydlig bekännelse. ”Du själv säger att jag är kung.” Fallet verkar nu vara klart. Den anklagade har erkänt. Han kommer att avrättas. Den som utmanar imperiets makt kommer att krossas av imperiet.
Men den anklagade säger en sak till: ”Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.”
”Vad är sanning?” undrar domaren. Sanningen räknas inte inför makten. Den som har makten kan också avgöra vad som är sant. Vad som skall vara sant.
Men domaren börjar ändå bli orolig. Frågan om sanning kan ju egentligen inte besvaras med makt och tvång. Sanningen trotsar allt tvång. Det som är sant förblir sant, även om det är kejsaren själv som motsätter sig det.
Tänk om denna till synes ömkliga man faktiskt är en legitim kung? En kung vars rike inte tillhör denna värld. En kung med gudomlig legitimitet. Då skulle inte ens all Roms makt kunna ändra på det. Då skulle denne kung till och med stå över kejsaren. Och då skulle han, domaren, vara tvungen att lyda denne kung och hylla honom. Domaren börjar darra. En oerhörd kraft strålar ut från denne man.
”Jag kan inte finna honom skyldig till något,” säger han till slut. Han vill nu inte ha något mer att göra med hela affären.
Men den anklagades fiender är ihärdiga. ”Korsfäst honom!” ropar de. De säger att den anklagade har gjort sig till Guds son. Nu blir domaren ännu räddare. Tänk om det vore sant? Tänk om den här mannen verkligen var Guds Son? Då skulle han inte bara vara härskare över alla jordens kungar, utan härskare över hela skapelsen, och hans rike skulle aldrig ta slut.
Det är uppenbart för domaren att han inte kan avrätta den här mannen. Det vore bättre att frige honom.
Men den anklagades fiender ropar: ”Om du släpper honom är du inte kejsarens vän. Den som gör sig till kung sätter sig upp mot kejsaren.” Det är sant. Som tjänsteman hos kejsaren måste han skydda kejsarens makt. Det är hans jobb. Han är kejsarens tjänare, inte den här kusliga kungens, vars rike inte är av denna värld.
Men så får han nya tvivel. Borde han inte tjäna den evige, gudomlige kungen? Borde inte hela världen tjäna endast honom?
Domaren hittar ingen utväg. Han ger upp, innerligt förkrossad. Han överlämnar den anklagade till hans fiender. De kommer att korsfästa honom. Och han, domaren, är ansvarig för det. Han måste leva med sin skuld.
Situationen har förändrats helt och hållet. Domaren är nu ångerfull och tyngd av skuldkänslor. Och den dömde mannen? Han går mot sin avrättning. Men han utstrålar en aldrig tidigare skådad självsäkerhet. Hans liv tas inte ifrån honom, nej, han ger upp det frivilligt. Det är den väg på vilken han kommer att inta sin tron som konung.
”Jesus Kristus är det trovärdiga vittnet, den förstfödde från de döda och härskaren över jordens kungar. Han som älskar oss och har löst oss från våra synder med sitt blod och som har gjort oss till ett kungadöme, till präster åt sin Gud och fader, honom tillhör härligheten och väldet i evigheters evighet, amen.”
