1 Advent B-2023, S:ta Eugenia
Jes 63:16b-17; 64:1-8; Mark 11:1-10
En annan adventserfarenhet
Hur går det ihop, det som många förknippar med adventstiden och det beska budskap som kyrkan ger oss att begrunda för samma tid? Där råder nog en egendomlig spänning. Med adventstiden börjar glöggsaligheten, som ska värma oss. Vi firar Lucia och tänder tusen juleljus och fäller kanske en förstulen tår när vi ser barnen tåga in och lysa upp den mörka kyrkan med ett mjukt sken. Många är bjudna på julbord, man är hågad att fira och få bryta den gamla vanliga lunken. Från de egna skrivborden och arbetsplatserna till det gemensamma julbordet. De nära och kära är mer närvarande än vanligt. Vad ska jag ge dem i julklapp i år? Det tycks som om vi tillåter oss mer känslor än vanligt den här tiden. Mångas hjärtan verkar vara öppnare.
Allt det här ska man inte förakta. Visst finns det de som tycker att den här tiden också kan vara jobbig. Den går dem kanske till och med på nerverna, de är mätta på julsånger och helgstress. Ändå tror jag att det, många människor gör och känner under adventstiden uttrycker en del av vår djupaste längtan, av ett hopp som ändå finns där, trots besvikelser och bakslag. Ändå – skulle jag utifrån dagens läsningar vilja säga – ändå grips jag av ett visst obehag vid tanken på att det här skulle vara allt: en känsloladdad tid som tillåter det vi annars blundar för. Och att vi – så snart julgranen har åkt ut – fortsätter i de gamla vanliga gängorna.
Finns det då inte andra adventserfarenheter? Sådana som profeten Jesaja talar om? Sådana som vittnar om att någon verkligen har låtit sig skakas om? ”En nersölad dräkt är all vår rättfärdighet. Vi vissnar alla som löv, och likt vinden sveper våra synder bort oss” (Jes 64:6). Nej, det här är ingen glöggsalighet. Det är snarare en farlig insikt. En insikt – det måste medges – som man inte tycker om och som skär genom märg och ben. Det är den farliga insikt som ifrågasätter allt: Vad har jag egentligen sysslat med hela tiden? Vart leder det? Och mina bekanta eller s.k. vänner, har vi egentligen någon enda gång kommit längre än till snack om en ny restaurang, det nyinköpta plagget eller planerade resor? Vad tjänar allt det här till som jag har samlat på mig? Vilket pris har jag betalat för allt det här? Var finns egentligen jag själv i allt detta? För att inte tala om min nära och kära, mina medmänniskor, ja världen?
Den egna rättfärdigheten en nersölad dräkt, man själv vissnad som löv, fjäderlätt och utsatt för alla möjliga vindar som blåser en dit man egentligen inte vill. Igen fast framför datorn stirrandes på bilder och filmer jag egentligen inte borde se. Igen i det här gänget där det alltid blir för mycket alkohol med den efterföljande kontrollförlusten. Igen med dessa kompisar som kan inget ”bättre” än att smutskasta och baktala andra – och jag tiger.
Varför är insikten om den nersölade dräkten, min ovilja eller också ibland oförmåga att handla annorlunda, en adventserfarenhet? Den som blickar ner i en sådan avgrund, som inte längre blundar för det som har hänt med honom, den som säger – även om han är rädd – ja, så är det, han är öppen för den vars ankomst vi firar i advent: för Kristus. Om jag har kommit fram till den här insikten är jag vaken, beredd att öppna dörren för honom när han kommer. Om jag tillåter mig att bli omskakad kan kanske en bön eller ett skri lösgöra sig ur mitt innersta: ”O att du slet itu himlen och steg ner!” (Jes 64:1)
Med det har vi ännu inte fått lösningen på alla våra problem eller svaret på alla våra frågor. Men då finns den öppenhet som behövs för att ta emot en lösning och ett svar när de visar sig. Även om jag inte förstår Gud, ja, till och med har det svårt med honom och om och om igen övermannas av tvivel, så kan jag ta fasta på bönens erfarenheter, som är större än jag själv: ”Du Herre är vår Fader, alltid har du hetat vår befriare” (Jes 63:16).
Det jag önskar er: Modet att tillåta en adventserfarenhet av det här slaget, en erfarenhet som öppnar oss för den som ska komma. Och då har också värme, ljus, julbord och julklappar sin plats. Det som för många är uttryck för ett diffust hopp är för adventsmänniskan tecken på ett pålitligt hopp, vars namn är Kristus.
Dominik Terstriep S.J.
