DOMINIKUS 800:de HIMMELSKA FÖDELSEDAG, 6 AUGUSTI 1221
Predikan i högmässan den 8 augusti i S:ta Eugenia
Den 6 augusti för ett tag sedan dog en man som är känd till namnet men annars något av en doldis i kyrkan. Han har grundat en gemenskap som än i dag är verksam i kyrkan och som haft en stor betydelse i kyrkans historia; en gemenskap dessutom som har frambragt stora läromästare och helgon. Jag talar om den helige Dominikus som dog för 800 år sedan. Jag talar om en storhet som döljer sig bakom det han grundlade eller snarare om en storhet som inte lyser på sig själv utan genom århundradena har lyst fram i dominikanordens verksamhet. I stället för grundaren är det budskapet och missionen som står i förgrunden. Det finns andra medlemmar i hans orden som Albertus Magnus, Thomas av Aquino och Katarina av Siena som har blivit populära helgon i kyrkan. Det finns andra som har gått igenom en dramatisk omvändelse som den samtida Franciskus av Assisi eller den yngre Ignatius av Loyola. Inte så med Dominikus. Ändå utgår från honom en strålglans som lyser än i dag. Hur kan han inspirera oss som lever åtta sekel efter honom, som har andra förutsättningar och utmaningar? Hur kan han bli samtida med oss?
Dominikus lät sig omskakas av det han såg.
Sonen till en spansk välbärgad köpman som kunde bekosta sina tre söners universitetsutbildning, drogs till prästämbetet. Under Dominikus studietid utbröt en svår hungersnöd i Spanien. Han såg de svältande och lät sig beröras av dem. Inte nog med det! Det han såg ledde till handling. Dominikus sålde sina böcker och gav pengarna till de svältande. En bok var före boktryckarkonstens uppfinning värd en förmögenhet. Redan här visar Dominikus engagemang för den nöd han träffade på. Han var motsatsen till den likgiltiga människa som enbart kan rycka på axlarna åt allt elände och gå sin väg. Han nöjde sig inte med läget utan hade hopp, hopp om att förhållandena på plats inte skulle få sista ordet. Ett karaktärsdrag som kom att få avgörande betydelse i hans och kyrkans liv. Hur låter vi oss beröras av andras nöd?
Dominikus levde i början av sin prästbana i en gemenskap som var präglad av bön, studier och enkel livsstil. En verklig andlig plantskola som formade honom. En resa till Danmark utgjorde en vändpunkt i hans liv och satte punkt för vistelsen i denna stillsamma miljö. Tillsammans med sin biskop for Dominikus till Danmark. På vägen dit passerade de södra Frankrike som just då var skådeplats för ett uppror i kyrkan, vilket ledde till en het strid mellan villolära och kyrkans lära.
Visserligen hade Dominikus hört talas om katarerna, ett namn som betyder ”de rena” och varifrån vårt ord kättare kommer. Vilka var katarerna? Kort uttryckt, en grupp troende som var missnöjda med hur kyrkan skötte sitt uppdrag att förkunna evangeliet. Många kyrkliga ledare var föga övertygande ämbetsbärare. De betedde sig mer som feodalherrar än som herdar. Yttre rikedom var viktigare än inre rikedom. Glappet mellan herdarna och hjorden var delvis himmelsskriande. Och inte nog med det, de flesta präster uppfyllde inte sina förpliktelser att förkunna evangeliet. Ett uppdämt missnöje bröt sig fram som reaktion på en ljum och svag kyrka i Sydfrankrike.
Ja, katarerna hade mer än en poäng med sin kritik, samtidigt som deras version av kristen tro drog mot andra extremen. De ville leva fattigt för att uppfylla Jesu krav på en genuin förkunnare. Men det gjorde de inte bara med tanke på Jesu krav, utan också mot bakgrund av en dualistisk världssyn som strängt skilde mellan ande och materia, ljus och mörker. All materia ansåg de vara skapad av en ond skapargud, medan andens rike härleddes till Kristi Gud. Därför ville de inte besmittas av materiella ting. De mest radikala bland dem vände sig mot äktenskap och fortplantning, eftersom man inte i onödan ville ”kasta” en själ in i en ond kropp. Frälsning däremot bestod – menade de – i befrielsen från kroppens fängelsehåla. (De ville bli av med den kropp de skapats med – det låter bekant också i våra öron.) Inga av kyrkans sakrament erkändes – de var ju bundna till materien och därmed till djävulen. Därför var också inkarnationen en styggelse. Gud skulle aldrig besmitta sig med materien. Jesus var inte sann människa, hans död inte någon verklig död.
Visserligen fanns det inte massor med praktiserande katarer, men de hade folkets sympati på sin sida, eftersom de utgjorde ett radikalt och till det yttre mer trovärdigt alternativ till kyrkans ämbetsmän. Försöken att komma till rätta med de kätterska rörelserna ledde ingenvart. Påven trodde att han med auktoritet kunde vinna tillbaka själarna. Men han misstog sig. De påvliga sändebud som uppträde med pompa och ståt och dekreterade från sina hästars rygg att nu får det räcka, utskrattades och förjagades.
Detta var situationen som Dominikus mötte när han reste genom dessa trakter. Återigen – liksom under sin studietid – omskakades han av det han såg, nu en andlig nöd. Snabbt kom han till insikt om att katarerna hade en poäng, att man måste bemöta dem på annat sätt – inte ovanifrån och ner, utan på ögonhöjd. Ville kyrkan vinna tillbaka dessa vilsegångna måste man övertyga med gott exempel och avstå från maktens attribut. Ett beslut mognade i Dominikus att ägna sitt liv åt att omvända katarerna på ett evangeliskt sätt. En tankeställare för oss idag: Har de som vänder kyrkan ryggen en poäng med sin kritik? Hur kan vi bemöta dem?
Dominikus var en lidelsefull sanningssökare
Dominikus lät sig inte bara beröras av det upplevda och förverkligade det insedda utan fortsatte att söka sanningen, både intellektuellt och praktiskt. Någon har sammanfattat det i parollen: leva som kättarna och undervisa som kyrkan. Dominikus och hans biskop skickade hem hästar, tjänare och bagage till Spanien och satte i gång att predika, diskutera och övertyga människor genom både skarpt intellekt och det personliga levernet, och de hade framgång. De älskade både kyrkans dogmer och människorna. Ja, eftersom de älskade kyrkans lära, älskade de människorna och ville öppna deras ögon för Guds sanning. Vad möter vi i Dominikus? Den »öppna övertygelsen« (P Halldorf). »Lidelsen för sanningen förenas hos Dominikus med en öppenhet som uttryckte sig i en vilja att lyssna och lära även av dem som tillhörde de av kyrkan förföljda och fördömda.«
För predikantbröderna – den gemenskap som Dominikus grundade – behövdes därför en gedigen utbildning av hjärnan och hjärtat. De skulle liksom Dominikus kunna söka sanningen och kämpa för den. Vi ska älska Gud inte bara av hela vårt hjärta utan också av hela vårt förstånd.
Dominikus älskade det evangeliska livet
Kättarna övertygade kanske inte först och främst genom sin lära. Det gjorde de dock genom sin radikala livsstil. De verkade ha frigjort sig från penningbegäret och Mammons slaveri. De framstod som fria, inte längre underkastade jakten efter rikedom. Just den delen av deras liv tog Dominikus upp och var i gott sällskap. Jesus själv högaktar fattigdomen – i synnerhet förkunnarnas fattigdom. Han visste att man inte får göra en affär av evangeliet och tron, att relationen till pengar är en prövosten för trovärdigheten.
Men det kanske är mer än så. Evangeliets radikalitet är någonting som inte bara finns till för ordensbröder och -systrar, utan den hör en genuin kristendom till. Hur då, kanske någon undrar. Jag vet att det inte är en lättlöst fråga. Inte alla kan leva som Dominikus. De fattiga predikanterna behövde ju också människor som understödde dem. Helt riktigt. Men låt oss inte sopa undan Jesu tankar om fattigdomen för snabbt. Låt det åtminstone bli en tankeställare. Om allting är underordnat ekonomiska krav; om man sätter en prislapp på allting; om alla livsområden måste lyda under arbetsmarknadens principer som t.ex. produktivitet, vad händer då med människan, med samhället, med jorden? Jag tror vi kan svaren. Om jag däremot utgår ifrån att ingenting i grunden är mitt, utan bara anförtrott åt mig på begränsad tid, vad skulle då kunna hända? Om mitt första bekymmer gäller Guds rike och dess rättfärdighet …?
Dominikus var en bönens man
Det man vill ge vidare till andra ska man helst själv har begrundat och bett över. Dominikus var medveten om det. Contemplata aliis tradere – att ge vidare det man i kontemplation har tagit till sig, det var och är en grundbult i hans orden. Om Dominikus sades att han endast talade till Gud och om Gud. Han var en bönens och kontemplationens man. Den som talar mycket med Gud kan få oss att lyssna när han talar om Gud. Hur vore det om vi talade om Gud först efter att vi i bön och meditation har begrundat ärendet?
Det är nog inte av en slump som legenden tillskriver bönens man Dominikus uppfinningen av rosenkransbönen som han lär ha mottagit av Jungfru Maria. Med honom förknippas dessutom de nio sätten att be – olika kroppshållningar som kan främja bönen med hjälp av just kroppen.
Det som hände på 1200-talet har hänt många gånger i kyrkans historia. I kristider, i perioder av nedgång lät sig människor tilltalas av Guds Ande. De förstod tidens tecken och lät sig ledas av Guds inspiration. Där nöden finns växer även det räddande – på Dominikus tid och i vår egen tid.
Dominik Terstriep S.J.
