4 PåSö -C
S:ta Eugenia kl 11.00 2025 05 11
För 1.700 år sedan, alltså år 325, genomfördes konciliet i Nicea/ Nikaia. Den centrala frågan var relationen är mellan Gud Fadern och Gud Sonen. Biskoparna enades efter intensiva debatter enligt Jesu sista mening i dagens evangelium: ”Jag och Fadern är ett.” Detta mysterium om Treenigheten bekänner vi i varje Credo: ”Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad.”
Guds Son som blivit människa för att frälsa oss och för att bli vår herde hade uppgiften att beskydda och leda oss till den eviga saligheten hos Gud. I Jesu efterföljd är vi alla på sätt och vis herdar för varandra. Dessutom vet vi att det i kyrkan finns olika andliga kallelser: ordensfolk och vigda herdar, dvs diakoner, präster, biskopar och påven.
Den avlidna påven Franciskus var nog en föredömlig herde som vi kan tacka Gud för. Och nu, i torsdags, valde kardinalerna i konklaven hans efterträdare som kyrkans nye herde. Som vi alla vet tog han namnet Leo. Precis som den gode herden påven Franciskus uppmanade påven Leo i sitt första tal till fred på jorden och till syskonskap bland alla folk. Han sade också att ”vi vill vara en synodal kyrka och alltid stå på de lidandes sida.”
Vilket löfte förknippas med den nyvalde Helige fader, Leo XIV? Vilka erfarenheter hjälper honom till att bli en utmärkt herde? Han föddes i USA, var missionär och biskop i Peru, generalföreståndare för Augustiner-orden och senast prefekt i Vatikanens relevanta dikasterium för biskopar (där också vår biskop Anders ingår). En intelligent brobyggare med vid horisont och en klok vägvisare. Allt detta behövs för att bli kyrkans viktigaste herde.
Kardinal Robert Prevost valde som sitt påvenamn Leo. Bland de 14 påvarna med samma namn finns inte färre än fem helgon. Vilket avgörande föredöme för vår nye påve: att bli ett helgon! — Den första Leo på 400-talet var inte bara helig utan så betydelsefull att han fick binamnet ”den Store”. –-
Leo XIII vid slutet av 1800-talet intar också en viktig plats bland påvarna. Genom den första socialencyklikan ”Rerum novarum” markerade han kyrkans engagemang för arbetarna och för social rättvisa. Han främjade missionen i hela världen, betonade lekfolkets uppgifter och hade med sin försiktiga och milda diplomati stora framgångar i kontakt med flera stater.
Leo XIII hade också en relation till Sverige genom den svenske konvertiten Claes Lagergren som utnämndes till påvlig kammarherre och markis. En rolig detalj berättas att påven genom Claes Lagergren lärde känna och uppskatta Ettan snus. Vid ett samtal trillade några smulor av snus på påvedräktens vita manschett men Leo XIII skrattade bara och sedan dess fick han regelbundet Ettan snus som present. (Det är nog första gången att ni hör om snus i en högmässopredikan…)
Förlåt det lilla minnet av påven Leo XIII! Tillbaka till vår nya herde Leo XIV. Ordet ”leo” på latin betyder ”lejon”. Ordet förekommer i NT bara en enda gång i positiv bemärkelse –nämligen i Uppenbarelsbokens kapitel 5. Där säger en av de äldste: ”Se, han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot. Han kan öppna boken med dess sju sigill.” Vem beskriver bilden av ett lejon, djurens maktfulla kung, om inte den uppståndne Jesus Kristus, segraren över döden och allt mörker? Han är den ende som kan öppna boken med de sju sigillen och därmed lösa mänsklighetens tusen stora frågor, för han är världsalltets konung. Vi kan tänka oss att det är ett budskap i vår påves namn: att han vill följa Jesus och bli en god herde enligt Herrens föredöme.
Innan kardinal Prevost blev vald till påven Leo XIV sade han i en intervju med Vatikanradion: ”Vi biskopar är ofta sysselsatta med att förmedla Kyrkans troslära och moral, men vi riskerar att glömma vår främsta uppgift: att förmedla skönheten till andra och glädjen att lära känna Jesus.” — Kontakten med vår kärleksfulle Herre ger oss glädje och andlig skönhet som strålar ut till medmänniskor. Dessa viktiga ord gäller påven Leo – och alla som bör vara barmhärtiga och kloka herdar i vår heliga kyrka.
