2:A SÖNDAGEN EFTER JUL, 2 JAN 2022, S:ta Eugenia
Joh 1:1-18
De kristnas id-kort
En liten kristen gemenskap kämpar för överlevnad. Samhället är emot dem. De som är kristna måste räkna med att bli trakasserade, marginaliserade och ekonomiskt utsvälta. Några börjar fundera på om den kristna tron egentligen är värd allt det här. Tvivlet och osäkerheten breder ut sig. Är det inte bättre att vara som alla andra? Varför utsätta sig för förakt och social isolering? Varför låta sig behandlas som en spetälsk? Det är nog lika så gott att jag går ur den kristna gemenskapen.
Ungefär så här kan vi föreställa oss situationen i den församling som Johannes skriver sitt evangelium för. Församlingen består av judekristna, som de gammaltroende betraktar som avfällingar och förrädare.
Och i den här historiska situationen skriver Johannes den prolog som anger tonen för hela evangeliet. En text som vi väl känner till och som har gett upphov till många teologiska och andliga funderingar. En text som ofta läses under jultiden, fastän den tycks harmoniera dåligt med våra julkänslor.
Vad är det alltså som Johannes vill säga till den lilla kristna gemenskapen i den betryckta situation de befinner sig i? Det är påfallande att tyngdpunkten ligger på hur Ordet tas emot. Här befinner vi oss mitt i det historiska skeendet. De flesta vill inte ta emot Ordet. Bara en minoritet är öppen för det. Ordet lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Här återspeglar sig det som våra systrar och bröder upplevde för kanske 1900 år sedan. Och det som vi kanske upplever än idag.
Vad syftar då Johannesprologen till? Johannes sammanfattar på ett hymniskt sätt de kristnas viktigaste insikt. Det som Ordet/Jesus är, säger och gör representerar Gud på ett enastående sätt. Gud själv uppenbarar sig i honom. Ordet/Jesus är Gud. Ordet som har vilat vid Faderns hjärta ”har kungjort vad Gud är”. Det är det som utgör församlingens identitet. Det är de kristnas id-kort. Utan det kan man inte kalla sig ”kristen”. Det är vad Johannes vill tala om i inledningen till sitt evangelium. Prologen förklarar just Ordets, det vill säga Jesu betydelse. Det är den påfrestande situation man befinner sig i som gör det här klara ställningstagandet så nödvändigt.
Men det är inget torrt manifest utan en hymn som beskriver det outsägliga i poetiska ordalag. Bara det hur prologen börjar! Som en gåta. Det enda som nämns är Ordet. Först efter 16 verser dyker namnet Jesus Kristus upp (v 17). I och med att det namnet nämns har Ordet nått sitt mål. I det namnet är den gudomliga världen och den mänskliga världen förenade. Gud gör sig synlig i honom.
När jag betraktar det kristna ”id-kortet” tänker jag på svårigheter som sådana stunder som många troende får uppleva i sitt liv: stunder då vi har svårt att stå fasta i tron, vårt trosliv kanske har försvagats med åren, brist på mod och beslutsamhet. Men jag tänker också på dem som har lämnat kyrkan. I fjol var det 103 personer som begärde utträde, de flesta mellan 25 och 40 år gamla. Det är färre än i fjol. Det kan finnas många orsaker till ett sådant beslut: ekonomiska orsaker, ingen relation till tron och kyrkan, kanske rentav besvikelse ibland. Många av svaren kan i sig vara förståeliga. Men de svaren lugnar mig aldrig. Jag vill inte bara fråga vad som har gått snett trosmässigt utan också hur jag kan nå dem. Hur kan jag väcka deras intresse för att ”skaffa sig” det kristna id-kortet igen? Gud helt och fullt i Jesus Kristus, ljuset som upplyser hela världen.
Till skillnad från andra religioner kan man lämna kyrkan. Man kan ge upp tron och överge de troendes gemenskap utan att bli bestraffad eller t.o.m. mördad. Också det ingår i den kristna identiteten. Ett ställningstagande för Kristus förutsätter – som varje äkta relation – frihet, mitt fria ja. Jag får varken tvingas in eller förbjudas att gå ur.
Nej, inget tvång i religionen! Men ändå vill jag visa dem som lämnat kyrkan hur vacker tron på Kristus är. Vad det kan betyda att tillhöra en gemenskap som inte har blivit till av blod eller köttslig vilja, inte av ekonomiska eller politiska skäl utan av Gud (v 13). En övernaturlig gemenskap skapad av Gud själv som ger alla dem som tror värdigheten att bli Guds barn.
Johannes ville styrka dem som vacklade i tron. Han ville framställa det viktigaste både klart och vackert. Vad skulle jag själv skriva om jag idag hade ett evangelium att skriva? Hur skulle jag formulera min prolog, min sammanfattning av det allra viktigaste? Vad skulle det då stå på det kristna id-kortet för dem som funderar på att lämna kyrkan?
Dominik Terstriep, s.j.
