CARLO BORROMEO – 4 NOVEMBER 2018
Det är Allhelgonahelg. Tyvärr får många katoliker inte längre del av den då vi numera alltid firar Alla helgons dag den 1 november och inte söndagen därpå. Många har inte möjlighet eller fallenhet att delta i vardagsmässorna där vi firar helgonens minnesdagar. Det är en förlust! Därför tänker jag idag lyfta fram ett helgon vars minnesdag infaller just den 4 november, alltså idag: den helige Carlo Borromeo.
Varför just Carlo Borromeo? Han är ett helgon som passar bra till den situation som kyrkan just nu befinner sig i. Han är ett helgon som står för ett kyrkligt system som då inte längre var hållbart. Han är ett helgon som personligen drog radikala konsekvenser av det han upplevde. Han är ett helgon som utlöste en reformverksamhet utan like och som visar att förnyelse i kyrkan inte bara är nödvändig utan att den också kan ske inifrån.
Carlo Borromeo, som levde från 1538 till 1584, var egentligen ett barn av sin tid och förkroppsligade i visst avseende inte kyrkans bästa sidor. Han var ”produkt” av ett system vi kallar nepotism. Påvar, som på den tiden så gott som alltid härstammade från de stora inflytelserika adelsfamiljerna, omgav sig med syskonbarn och andra släktingar för att säkerställa släktens inflytande i kyrkan. Det kanske också hängde ihop med att de misstrodde medlemmar av andra stora familjer. Men därutöver kunde man ge sina syskonbarn en lovande karriär inom kyrkan.
Carlo Borromeos morbror, påven Pius IV, kallade den unge Carlo, då i 21-årsåldern, till det påvliga hovet i Rom. Då hade Carlo redan hunnit samla en hel del kloster för vilka han fungerade som titularabbot, dvs. han hade titeln abbot, fick en del av klostrets intäkter men levde själv inte ett liv som munk. Förmodligen såg han inte ens klostren som han på pappret fungerade som abbot för. Det första klostret fick han vid 12-års ålder, och många andra kom att följa.
I Rom gjorde Carlo som hade läst juridik (inte teologi!) en blixtkarriär som förvaltningschef för Vatikanstaten som då omfattade stora delar av Italien. Fortfarande 21 år gammal utnämndes han till kardinal. Kom ihåg att han inte ens var vigd till diakon eller präst. Han var fortfarande lekman och ändå förvaltare av många kloster och av stiftet Milano. Men någonting måste har skilt honom från många andra nepoter. Han intresserade sig allt mer för det andliga livet och för prästadömet. Carlo vigdes till diakon och blev samma år (1560) statssekreterare, en tung befattning med stora befogenheter.
När hans äldre bror dog förväntades han lämna alla kyrkliga uppdrag och ta hand om familjedynastin. Till mångas förvåning ville han hellre fortsätta sin väg inom kyrkan – och det som präst. Det var ett slag för familjen som hotades av att dö ut om inte Carlo gifte sig och skaffade avkomma. År 1563 prästvigdes han istället, och med det började en reformverksamhet utan like.
Han hade visat med sitt eget liv att man kunde bryta invanda mönster, motsätta sig familjens dynastiska krav och maktanspråk. Och han såg att kyrkan efter reformationen hade stort behov av förnyelse. En första frukt av denna förnyelse var konciliet i Trento som hölls i olika perioder i nästan 20 år (1545-1563). Carlo försökte slutföra det och framför allt verkställa alla reformer som konciliet hade beslutat. Det var inte lätt eftersom många biskopar struntade i det. När t.ex. Petrus Canisius ville förklara konciliets reformagenda för biskopen i Münster lät denne ursäkta sig. Han var på jakt och hade därmed viktigare saker att göra. Carlo tog dock själv besluten på allvar och ville gå föregå med gott exempel. En biskop borde leva och vistas i sitt stift och inte samla många stift som han bara nyttjade ekonomiskt. Carlo flyttade till Milano, han var ju biskop där. På över 80 år hade då de sittande ärkebiskoparna i Milano inte bott i sitt stift. Carlo däremot ville bo på plats, besöka församlingarna och vara pastoralt engagerad. Ingen självklarhet under hans tid.
Prästerna skulle få en gedigen utbildning. Inte heller det var självklart och kanske ett skäl till reformationen. På landet lärde sig enkla präster oftast bara att läsa mässtexten men förstod inte latinet. Carlo inrättade läroanstalter, prästseminarier, studiehus för elever som inte hade råd att läsa. Och det inte bara för blivande präster utan också för lekmän.
Carlo var angelägen om att lyfta prästernas moraliska leverne. Moralisk förnyelse av kyrkan stod högst på hans agenda. Vid sidan av utbildning ville han forma prästerna andligt och själv föregå med gott exempel. Källorna berättar att han levde enkelt och anspråkslöst och gav det han genom denna livsstil sparade till de fattiga. Istället för det yttre satsade han på det inre, istället för ytlighet på djup. Undervisa folk i att be, gemensamt och enskilt. Fira vackra liturgier med andligt djup. Och läs! Carlo är bibliotekens och bokhandlarnas skyddshelgon då han själv ville utbilda unga människor och högt skattade goda böckers värde. Hur många har inte läst sig till tron. Det berättar konvertiter ofta om. Hur många har inte fördjupat sin tro och känt upptäckarglädje när de läst en inspirerande bok. Det gäller än idag. Läs!
Carlo städade ordentligt och vände upp och ner på det gamla systemet. Men han blev inte oemotsagd. Han gjorde sig många ovänner genom sin reformiver. Högt uppsatta klerker eller präster vilkas vanor ifrågasattes värjde sig. Att förlora privilegier eller att manas till att leva ett liv i enlighet med ordensregeln är inte direkt populärt. Carlo överlevde till och med ett attentatsförsök. Nej, i många kretsar var han inte populär.
Det var hand dock hos de fattiga. När pesten bröt ut i Milano organiserade han en omfattande hjälpverksamhet. Den outtröttliga insatsen på det karitativa planet och på reformens plan satte sina spår. Hans hälsa blev sämre. Han dog bara 46 år gammal den 3 november 1584.
När vi idag uppmärksamt läser hans biografi ser vi att mycket av det som han ville fortfarande är aktuellt. Visserligen är vår situation annorlunda men många utmaningar som han på 1500-talet brottades med känner vi igen idag. Carlo Borromeo är för mig ett tecken på att den helige Ande inte överger sin kyrka. Att han under alla tider finner människor som med mod och handlingskraft tar sig an skeppet Kyrkan. Att förnyelse i kyrkan inte bara är nödvändigt utan också möjligt och det genom en man som i början själv var del av ett ruttet system.
Låt oss tacka Gud för Carlo Borromeo och otaliga andra män och kvinnor som har levt och lever för Kristus i Kyrkan. Tillsammans med alla helgon har vi samlats här idag för att fira och ta emot Kristi närvaro mitt ibland oss. Han är med oss ända till tidens slut.
Dominik Terstriep S.J.
