2:a söndagen C, S:ta Eugenia
Joh 2:1-11
Bröllopsfesten
Nu börjar det på riktigt. Jesus har kallat de första lärjungarna och kan påbörja sin offentliga verksamhet. Vad skulle man kunna förvänta sig av en rabbi, lärare, profet och messias? Jo, att han tar med sig lärjungarna och undervisar dem i det han är och vad han tänker förkunna. Eller också ett slags strategimöte där man tillsammans planerar hur man kan gå tillväga för att få fram budskapet. Man skulle också kunna tänka sig andliga övningar med Jesus som reträttmästare. I öknen skulle de kunna fördjupa sig i sin tro och gemensam bön och skriftläsning lära känna honom andligen. Men ingenting av detta gör Jesus. Han tackar däremot ja till en bröllopsinbjudan.
Det första Jesus gör med sina lärjungar är alltså varken en formell undervisning eller en andlig fördjupning utan han firar bröllop med dem och de andra gästerna och inte minst med brudparet. Förmodligen är det inte av en slump som hans första offentliga handling sker just där. Det visar mycket av Jesu tillvägagångssätt. Det han gör, ja, allt han gör, inte bara det han säger, uppenbarar någonting av hans hemlighet och därmed om Gud. Bröllopsfesten blir det första tillfället då Jesus avslöjar sin egen och Guds hemlighet.
Och det första som blir tydligt är att Jesus är sann människa. Jag kan inte tänka mig att han bara sitter där allvarlig och tyst. Däremot ser jag honom glädja sig med paret över deras kärlek och gemenskap. Ser hur han festar, äter, dricker, sjunger och dansar med de andra. Han har knappast stigit in i festsalen lite kort bara för att utföra sitt mirakel. Däremot visar Jesus att Gud har blivit människa och deltar i människornas liv och glädje. Men det är mer än så.
Varför just ett bröllop? Ett bröllop står för en ny början, två människor lämnar sina respektive familjer och sluter sig samman till någonting nytt, ett vi, en ny gemenskap som är större än de båda individerna. Ett bröllop förknippas med livsglädje och överdåd. När det är som bäst uttrycker alla tecken – mat, dryck och kläder, musik och tal – detta överflöd. Bröllop är också tecken på tro, hopp och kärlek. Två människor litar på varandras löften och förbinder sig att vara ett äkta par som håller ihop i medvind och motvind så länge de lever. Paret förkroppsligar hoppet om att människofamiljen ska fortsätta leva. Inte minst blir kärleken synlig – som fört dem samman och som de uttrycker för varandra.
Bröllopet synliggör på det viset en annan sorts gemenskap, gemenskapen mellan Gud och människor. Om man får säga så har Gud ›gift‹ sig med världen i och med att han skapat den genom sitt Ord som är närvarande i allt som finns. I Kristus har detta Ord blivit människa, och i honom har Gud ›gift‹ sig med hela mänskligheten. Uppenbarelseboken talar om Lammets bröllopsfest som de troende är inbjudna till.
Bröllopet i Kana vittnar om den bröllopsfest som vi får fira. Där förenas Gud och människorna i en gemenskap som omfattar alla; en gemenskap som inte är beroende av nation, utbildning, plånbok eller utseende; en gemenskap som präglas av överflöd (600 liter vin!) och glädjen över att vara tillsammans. Kanske är det också därför Jesus avvisar sin mor lite bryskt och kallar henne »kvinna«. Hävdvunna familjeband spelar i Guds bröllopsfest inte längre någon roll. Dit är alla bjudna som är beredda att göra hans vilja (jfr Matt 12:50).
I berättelsen om vinundret finns många tecken som hänvisar till den eviga bröllopsfest där Gud och människor är förenade. Berättelsen inleds med en tidsangivelse »på tredje dagen« som redan här antyder det överflödande liv som kommer att bli synligt i Jesu uppståndelse på den tredje dagen. Om man räknar dagarna sedan Johannes döparen har trätt fram, har det gått fyra dagar. Berättelsen om bröllopet inleds med »på den tredje dagen«. Sammanlagt är det alltså sju dagar[1]. Evangelisten påminner om de sex skapelsedagarna som följs av den sjunde dagen då skapelsen fullbordas. Skapelsen fullbordas inte i ytterligare en skapelseakt utan i vila och fest som först de avslutar skapelseverket. Den sjunde dagen återstår fortfarande och vi sträcker oss ut mot den då vi får fira glädjen över alltings fullbordan, då Gud är allt i alla.
Men överallt där det hoppet skymtar fram får vi redan nu smaka denna glädje. I en bröllopsfest, en hjälpinsats, häpnad över Guds underbara skapelse och inte minst i sakramenten som redan nu ger oss del av det som komma skall.
Och vad ska vi göra fram till dess? Fira och festa, äta och dricka, sjunga och dansa? Ja visst, det också men kanske inte alltid. Vi kan göra som Maria. De första ord vi hör av henne är just det: »De har inget vin« (v 3). De första orden i evangelierna är alltid programord och uttrycker en människas personlighet och avsikt. Maria visar här att hon har en blick för det som fattas och vill göra allt för att brudparet inte ska bli utskämda. Känslighet för situationer där vinet, det vill säga glädje fattas och beslutsamhet att åtgärda denna brist. Hon har inte bara ett öppet öga för människors belägenhet utan också stort förtroende för det Jesus kan och vill göra. Nästan lite djärvt säger hon till tjänarna »Gör det han säger åt er« (v 5). Om vi försöker efterlikna Maria kan också vi bidra till att vatten blir till vin och inte bara lite, utan vin, det vill säga glädje i översvallande mått.
Dominik Terstriep S.J.
[1] Evangeliet börjar med Johannes dop (dag 1). »Nästa« dag ser döparen Jesus och säger »Se, Guds lamm« (1:29; dag 2). »Nästa dag« följder de två lärjungarna Jesus (1:35; dag 3). »Nästa dag« beger sig Jesus till Galiléen (1:43; dag 3). Det är alltså fyra dagar. Berättelsen om bröllopet börjar med »på tredje dagen« (2:1). Sammanlagt handlar det om sju dagar.
