3 ADVENTSSÖNDAGEN B-2017, S:T LARS UPPSALA, 17 DEC
Brist mitt i överflöd
Vad fattas om allting finns? Vad fattas om alla har det de behöver för sitt uppehälle, mat och kläder på kroppen, tak över huvud och arbete? Om man hade allt det och kanske lite till för det man egentligen inte behöver, skulle då någonting fattas?
Vi behöver inte mycket fantasi för att svara ja på frågan. Ja, det fattas någonting även om de kroppsliga och timliga behoven är tillgodosedda. Kanske skulle somliga säga att man utöver det materiella behöver erkänsla, uppmärksamhet, mänsklig värme och kärlek. Men man kan då återigen ställa frågan. Om också det vore givet skulle det inte längre fattas någonting?
Naturligt skulle det fattas någonting. Vi har ju ännu inte nämnt krig, orättvisa, svält, miljökris osv. Men om alla sådana svåra förhållanden vore åtgärdade skulle då ingenting längre fattas? Jo, också då skulle någonting fattas.
Den materiella sidan är ofta trygg, för en hel del också den emotionella, men ändå kan människor känna någonting man kan kalla brist mitt i överflöd. Vi har allt och ändå är i allting för lite. Och denna brist kan inte avhjälpas genom ett ännu bättre socialsystem eller ännu mer uppmärksamhet eller en rättvisare världsordning (även om alla dessa mål kan vara meningsfulla).
Vad fattas mig/oss om jag/vi har allting? Det är för mig en adventsfråga. En fråga som öppnar mig för den som komma skall. En fråga som förkroppsligas i Johannes döparen som vet vem och vad han inte är, som med hela sin tillvaro pekar på Kristus.
Adventstiden har nuförtiden oftast inte längre karaktären av förberedelse. Från början öser man på tills alla är trötta och uttråkade på julafton. Att känna den grundläggande brist som finns och som finns så länge världen består, känns vid första ögonkastet inte särskilt lockande. Vem trivs i öknen? Naken och utsatt? Medveten om den suckande skapelsen i födslovåndor?
Andlighet är inte ett lyxigt tillägg till eller en söt glasyr på vårt vanliga liv. Nej, andlighet ska vara alltings innersta väsen, substansen i allting. Och i ett kristet andligt liv har också bristerfarenheten sin plats.
Vi kan låta oss konfronteras med det som vi så smärtsamt saknar: alltings fullbordan. Det kan å ena sidan göra ont, å den andra kan det fylla oss med glädje, närmare bestämt med förväntans glädje. Och just förväntans glädje är kanske den vackraste glädje som finns. Vem har inte upplevt det att glädjen före en stor händelse nästan var vackrare än själva händelsen. Uppmärksamheten riktar sig till det som ska hända, man förbereder sig, spelar kanske igenom hur det ska bli. Från det som ska ske utgår en glädje redan innan det har inträffat.
Och från det som för oss kristna ska hända utgår ett ljus som upplyser hela vår tillvaro. Kristus ska komma åter, döma och upprätta oss och genom honom vill Fadern fullända hela skapelsen. Vilket mål! Allting ska uppnå sin fulländning i den treenige Gudens liv. Det ger anledning till glädje, förväntans glädje ty vi är ännu inte där. Men denna glädje kan förvandla vårt liv redan här och nu. Förväntans glädje kan ge oss hopp mitt i allt vi så smärtsamt saknar samtidigt som det kan sporra oss att förvandla världen.
Vem har inte erfarit hur viktigt det är att ha ett perspektiv, en framtid som han kan sträcka sig mot, som han kan leva för. Någonting som gör livet här och nu meningsfullt. Den som har en framtid ger inte upp när livet blir tungt och hinder reser sig. Med blicken fäst vid den som kommer att fullända allting övervinner vi alla hinder.
Det kanske låter som en ovanlig adventsövning, men varför inte känna efter: Vad fattas mig? Vad fattas min omvärld? Att stå ut med smärtan denna bristerfarenhet kan orsaka. Och läsa den som en påminnelse: ja, fulländningen återstår, men den kommer att ske. Blicken på det som fattas kan ge anledning till glädje, förväntans glädje över den som kommer. Och det är inte något grundlöst hopp. Gud har redan blivit människa. Han har stigit ner i skapelsens innersta. Han har redan stigit upp till himmelen och tagit med sig en del av skapelsen, sin förhärligade kropp. Hela skapelsen är nu på väg mot himmelen som öppnar sig för oss här och nu i eukaristins sakrament.
Dominik Terstriep s.j.
