21 SÖNDAGEN
Jos 24:1-2a,15-17,18b, Ps 34, Ef 5:21-32, Joh 6:60-69
»Nä men, Jesus, varför så hård? Skulle du inte ha kunnat linda in det lite skickligare, lite mjukare. Du ställer till det för oss som ska förmedla ditt budskap. Det är ju svårsmält när du talar om att ge ditt kött och ditt blod, som ska ge evigt liv. Varför inte någonting i stil med: ’Var gång ni träffas och delar brödet med varandra, tänk då på mig, och jag blir närvarande.’ Tänk vilken enastående chans du hade. Så många människor kom, lyssnade till dig, du gav dem bröd och de ville följa dig. Men du har förstört allting. Nej, jag vill inte ifrågasätta själva innehållet i det du sa. Jag tror på det, absolut. Men varför har du inte hämtat de många där de stod, anknutit till det de visste? Varför konfronterade du dem så hårt med din sanning? ’Vill också ni gå?’ Snälla, var lite smidigare framöver.«
Detta skulle kanske en PR-manager, kommunikationskonsult eller en av apostlarna ha rekommenderat Jesus som ställer allting på sin spets i det s.k. brödtalet. Till och med en del av hans lärjungar vänder sig bort från honom: »Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med honom?« Ja, det finns i själva verket än i dag mycket i Jesu budskap som ter sig outhärdligt. Och vi kristna – då måste jag uttryckligt innesluta de kristna förkunnarna – är inte sällan benägna att slipa av de vassa kanterna för att göra Jesu budskap mer lättillgängligt. Alla ska med! Därför ska man sänka trösklarna eller kompromissa, bespara människor de värsta »orimligheterna«, det som inte går upp för vardagsförnuftet eller ter sig politiskt inkorrekt.
I stort sett har vi i kyrkan hållit på så här några årtionden, försökt undvika trons utmaningar, förenkla, rationalisera och avmystifiera mycket i kyrkans grundläggande texter, praxis och liv. Det har visat sig i reformer, katekesundervisningen, teologier, fromheten … Uppsåtet som ledde till detta var och är säkert hedervärt. Troende försökte ge vidare tron till människor som levde i en alltmer sekulär kontext, som inte hade några djupa religiösa rötter eller religiöst sett var tondöva. Man ville förmedla det som för en hel del framstod som förlegat, omodernt, för komplicerat och krävande eller rentav löjeväckande. De troende skulle kunna bli samtida med alla, kort sagt moderna och upplysta. De skulle inte skilja sig från sin omgivning utan smälta in. I ett samhälle som är djupt präglat av kompromisser framstod och framstår trons anspråk som alldeles för absolut och radikalt.
Den brittiske, 2020 avlidne överrabbinen Jonathan Sacks berättar om ett liknande fenomen i den västerländska judendomen. Judar försökte från och med upplysningstiden anpassa sig till de moderna filosofiska och samhälleliga strömningarna och visa att judendomen var förenlig med dem. Så skar man bort det ena, försvagade det andra, gjorde avkall på saker som utgör en viktig del av den judiska identiteten. Rabbi Sacks konstaterar att alla dessa försök inte har lett till att judendomen blev starkare eller att judiska barn följde sina föräldrar och själva blev praktiserande troende. Nej, motsatsen var fallet. Ju mindre kraven blev desto större var sannolikheten att barnen inte följde sina mödrars och fäders tro.
Jag tror vi kan se samma fenomen i kyrkan och kristenheten överlag. Hur lågt ska vi sänka tröskeln för att så många som möjligt ska kunna stiga in i kyrkan och dess tro? Eller ska vi inte i stället höja tröskeln? För Rabbi Sacks ligger en sådan tanke nära till hands. Han berättar om de judiska högtiderna. Ju mer krävande en högtid är – som t.ex. den judiska påsken – desto fler deltagare och desto större motståndskraft genom tiderna har den. Här återspeglar sig ett fenomen som säkert många lärare och föräldrar har iakttagit. Om man i barnuppfostran bjuder på motstånd, om man låter barnen ibland gå hem lite frustrerade eller arga, kan det väcka barnens bästa krafter. De vill kunna upptäcka själva, bli utmanade och glada när de klarat av utmaningen.
Jag minns hur jag som barn i kyrkans liturgi med jämna mellanrum stötte på helt obegripliga ord och handlingar. Men det okända och obegripliga tråkade inte ut mig utan väckte min fantasi och sporrade mig att vilja veta. Jag känner igen mig i rabbi Sacks summering: »Ju lättare en religion är, desto mindre blir den iakttagen. Det som är värt någonting måste kosta. Vi uppskattar mest det som vi har gjort uppoffringar för.«
Jag är på det klara med att religiösa krav – kosta vad det kosta vill – inte löser alla problem. Och visst finns det frågor som är svårlösta och behöver mycken differentiering. Ja, vi ska också göra oss begripliga inför vår omvärld. Vi lever ju idag. Dessutom får kraven inte vara ouppnåeligt höga och måste vara meningsfulla. Ändå kommer jag inte ifrån det: Vi har i det ena eller andra, kanske i för mycket gjort oss för lika världen. Om kyrkan är som världen behövs inte längre någon kyrka. Då kan vi stänga portarna. Det som världen ger kan den ge mycket bättre än kyrkan.
Jesus konfronterade den gången sina åhörare och lärjungar med sanningar som än i dag väcker anstöt. Hade han i stället avstått, slipat ner de vassa kanterna, skulle då det kristna budskapet ha funnits kvar idag? Det tror jag inte. Vi kommer inte undan: Det finns saker och ting i den kristna tron som vi inte kan kompromissa med, saker och ting vi inte kan ifrågasätta utan måste hålla fast vid om vi inte vill överge Kristi budskap. Ibland konfronteras vi med frågan som Josua ställde till Israels folk för 4000 år sedan och Jesus för 2000 år sedan: Vem vill ni tjäna? Vill också ni gå? Det kanske inte gör så mycket om vi inte alltid förstår, om något verkar motsträvigt och främmande. Det kan positivt utmana oss och leda oss djupare in i det mysterium som vi firar idag: Kristi närvaro, hans utgjutande kärlek som ges till oss i brödets och vinets gestalt, hans kropp och blod som ger världen liv.
Dominik Terstriep S.J.
