Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Annandag Jul, festdagen för S:t Stefanos, den förste martyren
2020-12-26
Apg 6:8-10, 7:54-60; Ps 31; Matt 10:17-22
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Igår firade vi hur Guds kärlek sände Sonen i Treenigheten till världen för att erbjuda människan en väg till evig gemenskap med Gud. Idag minns vi hur samma kärlek sände den Helige Stefanos, som den förste martyren, till gemenskapens fullbordan hos Gud.
Kärlek är att vilja någon annans bästa för hans eller hennes skull. Och det bästa Gud vill för oss är vår frälsning, dvs eviga gemenskap med honom. Därför offrar han sig i Jesus Kristus och går genom döden för att besegra den åt oss. Och därför vill han stärka oss när vi lider för denna tro. Men inte alltid genom att vi räddas till ära och liv här i tiden. Dock alltid så, att en förlust av ära och liv i tiden för tron på Kristus blir ett vittnesbörd om frälsning för andra. Dvs precis det som tron, av kärlek, ytterst vill vara. Den som vittnar i ord och handling om Kristus, delar honom med andra, visar kärlek till Kristus och nästan. Även om den inte besvaras av nästan. Men den som av olika skäl, t ex rädsla eller bekvämlighet, gör tron på Kristus till en privatsak, behöver däremot be om kärlek.
I första läsningen ur Apostlagärningarna hörde vi berättelsen om Stefanos martyrium. När han i sitt slutliga vittnesmål ber till Jesus, bekräftar han bekännelsen av Jesus gudomlighet som uttryckligt centrum för de första kristnas tro. Och i bönen för sina bödlar befäster han den kristna kallelsen att följa efter Jesus i ord och handling. Av sann kärlek, som aldrig är en känsla – Stefanos hade nog inga trevliga känslor, lika lite som Jesus på korset, när han blev dödad – men alltid en vilja som får kraft av nåd, gudomligt liv; den sanna kärlek som vill allas omvändelse till Kristus. Genom att så fullgöra sin bekännelse får Stefanos stiga direkt in i den himmelska härligheten, dvs blir ett helgon. Så följer Stefanos liv mönstret för Kristus liv, och belyser återigen mönstret för Kyrkans och för varje kristens liv.
En sann, dvs kristen, martyr värderar livet som Guds gåva. Men en sann, dvs kristen, martyr värderar Gud, upphov och herre till allt liv, högre, så att han eller hon inte är beredd att avsvära sig tron för att rädda sitt eget liv. Så kan den sanne, dvs kristne, martyren behöva ge sitt, och förstås bara sitt och ingen annans, liv, för att stå kvar vid tron. Inte som något eftersträvat, utan som en yttersta konsekvens, och som gåva tillbaka till givaren. Så hjälper den sanne, dvs kristne, martyren andra i tron. Inte bara genom själva martyriets förebild, utan också genom sin ständiga närvaro som förebedjare inför Guds ansikte.
Vårt senaste århundrade har sett fler kristna martyrer än någon annan tidsepok i historien. Och det fortsätter idag. Genom systematisk förföljelse och dödande av kristna, främst i den muslimska världen och i diktaturer som Nordkorea, utgör kristna idag världens mest hatbrottsdrabbade grupp, av alla kategorier. Orsaken är densamma som dödade Jesus och som sedan gjort att Stefanos och alla andra martyrer fått gå i Jesus fotspår. Den sanna, gudomliga kärleken, som visar sig i Kristus och som han genom Kyrkans tro, lära och sju sakrament har etablerat ett brofäste för in i världen, blir lätt hatad, precis som Jesus förutsäger i dagens evangelium. Detta för att den kallar till, och faktiskt, för att kunna slå rot, fordrar, att vi lämnar fasthållandet i våra egna ideal. Så att den värdeskala som Kristus visat och genom tiderna visar genom Kyrkans tro och lära, får bli vägledande för vad vi väljer och väljer bort i våra liv. Insikten om att detta är vad den kristna tron kallar till för uppfyllandet av löftet om evigt liv, väcker ofta ogillande.
I vår del av världen finns en allt starkare kristofobi som trakasserar och diskriminerar. Kristna ungdomar mobbas för sin tro i skolan, t o m av lärare. Kristna konvertiter utsätts för rättsövergrepp i asylprocessen. Klassiskt kristna hållningar om moral stämplas som ”kränkande”. Katoliker, och andra kristna som är trogna Kristus med en traditionell och biblisk kristen tro, riskerar ett ”impopularitetens martyrium”, dvs en förlust av anseende, när vi öppet står för vår tro på de områden där den utmanar vår kulturs och vårt samhälles ofta gudsfrånvända, förhärskande värderingar. Precis det här är vad som håller oss tillbaka många gånger, så att vi först t ex i en diskussion på jobbet eller bland vänner sitter tysta, och alltså ger intryck av att dela en konsensus som vi i själva verket inte vill dela, och sedan efteråt skäms inför oss själva för att det har verkat som.
De flesta är inte superdebattörer som med några argument får alla att ändra sig. Det är heller inte alltid rätt tillfälle för debatt. Men då vill jag upprepa det tips jag har gett några gånger på hur man i vanliga vardagssituationer kan vittna och göra tron rättvisa. När kollegorna t ex vid fikabordet håller med varandra om något som går emot katolsk tro och du vantrivs men inte vet vad du ska göra, säg då något sådant här: ”Jag vill inte ta någon diskussion nu för vi tycker så olika, eller det här är inte rätt tillfälle, men bara så att ni vet att alla inte håller med, och att vi alltså här har verklig mångfald: jag är katolik och jag tror helt och fullt på vad den Katolska kyrkan lär på det här området – får det lov att vara mer kaffe?”.
Det räcker. Det kommer att vittna utan ett enda argument. Och det kan t o m leda till att andra söker upp dig för att i ett verkligt samtal försöka förstå. Men även om det enda som händer är att ditt anseende skadas av den markeringen, tänk på vad Jesus förutsade i dagens evangelium: vi kommer att bli hatade för att vi tror på honom. Som Guds eviga ord gäller hans förutsägelse alla tider, till tidens slut. Den kristna kallelsen är inte att smälta in, bli som alla andra, eller alltid bekräfta andra i allt de tycker eller gör. Nej, vår kallelse är att i ord och handling vittna om sanningen i Jesus Kristus. Med kärlek, vilket innefattar respekten för varje människas frihet att ge sitt svar; men icke desto mindre är vår främsta kallelse att vittna.
För det finner vi inspiration och kraft i den Helige Stefanos och alla andra martyrers förebild när vi tillsammans med dem, ännu på varsin sida av evigheten, med förtröstan ber till Gud med vår responsoriepsalm idag: ”du är mitt bergfäste och min borg”. Amen.
