16:e söndag C-2025
1 Mos 18:1-10a, Luk 10:38-42
För några år sedan var jag i Albanien för att arbeta i den så kallade flygande missionen. Till fots tog jag mig fram med mina två albanska följeslagare till avlägsna byar i en glesbefolkad bergsregion för att undervisa barn och ungdomar. Efter mödosamma dagslånga vandringar i damm och hetta togs vi emot av någon av byns familjer. Vi visste aldrig hos vem vi skulle kunna övernatta, men det var alltid någon av ungdomarna som sa: Kom till oss. Och det som jag fick uppleva där rörde mig djupt. Familjerna gav oss vatten att dricka, en gammal man tvättade till och med mina fötter, vilket inte var lätt för mig att acceptera. De lagade mat. Det lilla som de ägde delade de med oss, slaktade höns, beredde grönsaker och serverade raki (en sorts snaps). Vi åt tillsammans, skålade och satt och pratade långt in på natten. Jag har ofta varit gäst hos människor, men en sådan gästfrihet hade jag aldrig tidigare varit med om. Här fick jag uppleva vad det betyder att vara gäst: att någon tar emot mig utan förbehåll, att familjer släpper in mig i sitt hem och delar allt med mig. Som gäst kände jag mig aldrig som tiggare eller hjälpsökande.
Ofta under min tid i Albanien kom jag att tänka på Abraham, som tog emot de tre männen med öppen famn utan att fråga vilka de var eller varifrån de kom. Och detta upplevde jag i ett land, vars språk jag inte behärskade, med människor som inte kände mig. Ja, det är en nåd att vara gäst om man blir mottagen på ett sådant sätt.
Vi är bara gäster på jorden. I en känd psalm sjunger vi: ”O, hur saligt att få vandra hemåt vid vår Faders hand.” Ibland har dessa psalmer som man bruka sjunga under en jordfästning en lite resignerad ton. Ja, det stämmer, vi är gäster här på jorden, vi har inte något stadigvarande hem. Men kanske kan man betrakta det förhållandet också på ett annat sätt. Vi har fått gästrätt här på jorden. Vi är mottagna, trots våra begränsningar och egenheter: jag som jesuit i min kommunitet, i församlingen, i min familj, i det här landet. Jag har fått en plats här på jorden. Jag blir förplägad vid livets bord.
Visst ger vi och satsar mycket, var och en mer än andra kan gottgöra oss för. Ändå kan vi häpna över att man accepterar eller uthärdar oss utan orsak eller indrivbar rätt, utan någon annan orsak än att vi helt enkelt existerar. Precis som de stora tingen i livet: kärlek, religion, lidande, födelse och död – de existerar alla utan något varför. Det är ett under att det över huvud taget finns något, att någonting lyckas. Såsom Jesus helt enkelt är närvarande, ren närvaro, en gäst som till sist ger sig själv.
Vi borde lära oss att inse det till fullo: att vi är gäster här på jorden – varken mer eller mindre. Ingenting tillhör oss. Vi må ha arbetat mycket, men det mesta och det viktigaste har vi fått oss anförtrott och till låns på en begränsad tid. Man kan kanske inte säga mycket mer om livet. Och häri ligger väl livets tjusning, det enda nödvändiga som vänder all nöd: Gud som omfamnar Martha och Maria; Gud som skänker samlad ro och uppmärksam närvaro; Gud som är kreativ och mottaglig; Gud som trefaldigt rum av inbördes gästfrihet. Han är det universum som håller ihop allt som faller isär. Han ger rum åt allt i sig själv. I honom finns det många och olika rum där vi kan andas. Vi är gäster i hans liv, gäster i hans närvaro.
Dominik Terstriep S.J.
