28:e söndagen C
2 Kung 5:14-17, 2 Tim 2:8-13, Luk 17:11-19
Det finns ett holländskt ordspråk som säger:
“Tacksamhet åldras snabbt.”
Visst känner vi igen det.
Vi får något fint, vi är glada en stund — och snart är det borta ur minnet.
Ännu värre: vi glömmer vem som gav det.
Dagens läsningar vill påminna oss om det som så lätt glider ur våra händer:
tacksamheten som öppnar ögonen för Gud.
I första läsningen möter vi Naaman, den syriske befälhavaren som är spetälsk.
Han söker hjälp hos profeten Elisha.
Men han förväntar sig något stort och dramatiskt – en ceremoni, ett tecken, en helig gest.
När Elisha bara säger: ”Gå och tvätta dig sju gånger i Jordanfloden”, blir Naaman först förnärmad.
Men när han till slut ödmjukar sig, släpper sina villkor och gör som profeten sagt, blir han ren.
Och vad är hans första reaktion?
Tacksamhet.
Han återvänder till Elisha och säger:
“Nu vet jag att det inte finns någon Gud på hela jorden utom i Israel.”
Hans helande blir inte bara kroppsligt – det blir andligt.
Han har funnit Gud.
I evangeliet är det samma tema, men med en annan vinkel.
Tio spetälska ropar till Jesus:
“Jesus, Mästare, förbarma dig över oss!”
Och Jesus svarar inte med ett mirakel på plats.
Han säger bara:
“Gå och visa er för prästerna.”
De går, och på vägen blir de rena.
Men bara en vänder tillbaka – en samarier, en främling –
och faller ner vid Jesu fötter och tackar honom.
Alla tio fick sin hälsa tillbaka,
men bara en fick sin själ helad.
För han såg inte bara gåvan – han såg Givaren.
Jesu ord till honom är nyckeln:
“Din tro har hjälpt dig.”
Alla blev helade på utsidan,
men den som tackade blev helad på insidan.
För en av själens djupaste sår är oförmågan att säga tack.
Den otacksamme ser världen, men inte Guds hand i den.
Han ser resultatet, men inte nåden.
Han ser gåvan, men inte kärleken som gav den.
Tacksamhet är därför inte bara ett artigt ord –
den är en andlig synförmåga.
Den som tackar lär sig att känna igen Gud i det vanliga:
i maten på bordet, i vänskap, i den nya dagen, i ett barns skratt.
I andra läsningen skriver Paulus från fängelset:
“Om vi har dött med honom, skall vi också leva med honom.”
Mitt i svårigheter upprepar Paulus sin tacksamhet över evangeliet,
över Kristus som aldrig sviker.
Det är tacksamhet som uthållighet:
att mitt i prövningen se att Gud fortfarande handlar.
Tacksamheten blir då inte beroende av känsla eller framgång –
den blir en akt av tro.
Ordet “eukaristi” betyder just tacksägelse.
Varje mässa är en övning i att tacka Gud.
Vi kommer hit med våra bördor, våra sorger,
men vi lägger dem på altaret –
och där blir de del av tacksägelsen, del av Kristi offer.
När vi firar mässan säger vi inte:
“Jag har förtjänat detta liv.”
Vi säger:
“Herre, allt jag är och har är en gåva från dig.”
Och när vi tar emot Kristus i kommunionen,
är det som att Jesus säger till oss:
“Din tro har hjälpt dig.”
“Din tacksamhet gör dig hel.”
En enkel övning, som evangeliet själv föreslår:
Innan du somnar, gå igenom dagen och fråga dig:
• Vad fick jag idag som jag inte kunde skapa själv?
• Var kände jag Guds närvaro – i en blick, ett ord, en insikt eller också en smärtsam tagg?
När vi gör det blir livet transparent, som ett fönster.
Och genom det fönstret lyser Gud.
Tacksamhet handlar inte om att låtsas att livet alltid är lätt.
Den handlar om att se att även i svårigheterna finns en Givare,
en Gud som håller oss, som för oss vidare.
Låt oss därför be:
Gud, vår Fader,
du ger oss varje dag mer än vi förtjänar.
Hjälp oss att ta emot dina gåvor med öppna hjärtan,
och lär oss att se dig i allt som sker,
så att vi, likt den tacksamme samariern,
får höra din röst:
“Din tro har hjälpt dig.”
Genom Jesus Kristus, vår Herre.
Amen.
Dominik Terstriep S.J.
