30 sö (B) S:ta Ragnhild, 2024-10-27
Mark. 10:46-52
Dagens evangelium om helandet av en blind tiggare kan väcka inom oss frågan: ”Vad har det med mig att göra?”:
Evangelisten Markus skriver korthugget och utan titel: ”Jesus kom till Jeriko.” Sedan lämnade han staden, följd av lärjungar och mycket folk. De samtalar med Jesus och med varandra. Plötsligt ett högt skrik. Det är en blind tiggare som inte ens har ett eget namn, han är bara Bartimaios, ”son till Timaios”. Han hör att det är Jesus som vandrar förbi. Då ropar han högt om hjälp – nej, i den grekiska originaltexten står ”krazein”, dvs. ”kraxa” som av en kråka. Förmodligen passar detta kraxande till mannen, tiggaren som är en oestetisk bild av elände: föraktad, smutsig. Fattigdomen marginaliserar och gör honom vanmäktig. Men nu är han inte vanmäktig utan han kraxar och skriker och kallar Jesus med den messianska hederstiteln ”Davids Son, förbarma dig!” Det lät nog inte som vår stämningsfulla adventspsalm ”Hosianna Davids Son!” och inte så vackert som ”Herre förbarma dig” i början av mässan. Det var ett vilt skrik ur eländets djup.
Folk reagerar hårt mot dessa skrik: ”Håll tyst! Du stör.” Men Timaios son låter sig inte tystas. Han samlar all sin kraft och vrålar ut sitt skrik om hjälp. Folk håller sig för öronen, men Jesus hör det. Han ropar inte: ”Kom hit!” Nej, han vänder sig till lärjungarna och ger dem uppdraget: ”Kalla hit honom!” De ska delta i hans frälsningsverk, precis som när han gav dem bröd och fisk att dela ut till folket och när han skickade ut dem, två och två, för att förkunna Guds rike.
Och riktigt, de som följer Jesus vänder sig nu i helt annat tonläge till tiggaren: ”Var lugn. Stig upp! Han kallar på dig.”
Den blinde reser sig, ja han springer upp och kastar av sig manteln, som är hans trygghet och skydd. Full av förtroende går han fram mot den som kallar honom, till Jesus, till Davids son, till Messias. Jesus frågar honom tydligt: ”Vad önskar du?” och tiggaren ber inte om pengar, mat, husrum eller annat, utan om att bli botad från sitt handikapp. Han vill lämna mörkret och komma till ljuset. Jesus, i sin godhet och allmakt, säger: ”Din tro har hjälpt dig.” Och mannen öppnar sina ögon och ser.
Vad är det första han ser? Jesu vänliga ansikte, Jesu kärleksfulla ögon.
Bartimaios vet nu att det för honom bara gäller en sak att göra: att följa den här mannen livet igenom.
Och vi, vad säger Herren till oss med detta evangelium? Att vi är både den blinde tiggaren och lärjungarna!
Vi har förmodligen alla några brister, något yttre eller inre handikapp. Vi får skrika efter hjälp från Herren. Vår tro och vår tillit till Gud ska hjälpa oss, för han är den ende som kan hjälpa – fast hjälpen ser kanske annorlunda ut än vi hoppas på.
Det förekommer många rop om förbarmande och hjälp i den heliga mässan: från Kyrie eleison i början över Fader-vår-bönen till Guds lamm-ropet. I våra kroppsliga svårigheter, i våra relationsproblem, i våra trostvivel får och bör vi ropa: ”Jesus, Davids son, förbarma dig!”
Samtidigt som vi kan ta på oss den blinde tiggarens roll bör vi också ta över lärjungarnas roll. Vi ska hjälpa någon annan som är i nöd – konkret eller genom våra förböner.
Det finns många former av bön för andra: söndagsmässans förböner, ett tänt ljus vid Mariastatyn, rosenkransbönen för någon medmänniska eller en bedjares tysta bön för de många, många som behöver vårt medlidande och våra förböner. Vi kan alltid tyst säga inom oss: ”Var lugn! Stig upp! Han kallar på dig.”
Dagens evangelium talar om blindhet som botas av Guds son. Att se betyder, också i vardagsspråket, att förstå. Att kunna se verkligheten innesluter också att vi uppfattar Guds närvaro och hjälp i vårt eget liv och i hela mänsklighetens liv. Att ha ”Trons ögon” innebär att kunna förstå vem Jesus är: både Guds son och vår medmänniska, vår broder.
I Saint-Exupérys bok Lille prinsen konstaterar räven: ”Man ser rätt bara med hjärtat”. Om detta seende hjärta, om dessa trons ögon får vi alltid be om.
Då upptäcker vi Kristus. Då kan vi följa honom, älska honom och alltid vara nära honom.
