29:E SÖNDAGEN A-2020, S:TA EUGENIA, 18 OKTOBER
Matt 22:15-22
Att göra sig till en gåva åt Gud
Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud! Vad vill Jesus förmedla, vad säger han inte bara till dem som utmanade honom då, utan till oss som lyssnar till honom idag?
Ge kejsaren det som tillhör kejsaren
Vid första påseendet visar sig Jesus pragmatisk. Det finns tydligen villkor i vårt liv som kräver att vi måste gå med på dem – om det passar oss eller ej. Bor vi i Sverige måste vi gå med på ett visst statsskick, betala skatt och på något sätt också acceptera den ekonomiska ordningen. Vi må ha invändningar, kritik eller idéer, men i det stora hela finns det livsvillkor vi kanske inte kan påverka särskilt mycket. Vill vi vara del av samhället måste vi gilla läget, även om det finns det ena och det andra som kan förbättras. Men vi lever ju inte på en ö, inte isolerade utan tillsammans med andra i ett givet sammanhang, med dess historia och förutsättningar. Det är svårt att undandra sig det system vi lever i. Och valde vi ett annat, skulle det finnas andra regler och förutsättningar som vi då också måste acceptera om vi vill vara med. Vi måste helt enkelt ge åt kejsaren det som tillhör honom.
Ville Jesus »marknadsföra« de kristna som idealiska, systemkonforma undersåtar? Han skulle i så fall inte vara den sista som gjorde så. Den fornkristna teologen och apologeten Justinus ville visa kejsaren att de kristna var lojala skattebetalare – ett slags rekommendation enligt mottot: Oroa dig inte, kejsare!. Ville Jesus lägga grunden till en lära om stat och kyrka, vilken överlämnar det världsliga åt staten, medan kyrkan nöjer sig med det andliga? Skiljer han mellan två riken som inte har något att skaffa med varandra? Allt detta har funnits i teologi- och kyrkohistorien, men är nog inte Jesu poäng här.
I och med att Jesus ber sina utmanare att visa honom ett mynt och de faktiskt har ett på sig, visar han dem: Ni har ju redan besvarat frågan. Ni har på er myntet med kejsarens bild. Ni går med på kejsarens ordning och maktanspråk, i och med att ni använder er av pengarna. Finns det mer att fråga?
Ge Gud det som tillhör Gud
Med det svaret går Jesus ett steg vidare och vidgar frågeställningen. Kejsaren och Gud – de står i själva verket för olika ordningar och anspråk. Man kan lugnt gå med på en politisk och ekonomisk ordning så länge den är någorlunda rättvis och garanterar människans grundläggande rättigheter. Men det finns tydligen en gräns. Vi får inte offra oss själva eller andra på vilket världsligt altare som helst. Allt som hör världen till, är av nästsista betydelse, är relativt, provisoriskt och förgängligt. Ingenting som värld heter kan kräva absolut lydnad av mig, inte hela mitt jag, mitt odelade hjärta. Då skulle jag bli världens träl, det politiska och ekonomiska systemets träl, samhällsordningens träl, de gängse uppfattningarnas träl. Kort och gott en fånge i denna värld. Jag skulle sakna Guds barns frihet som ger mig distans till allt det som alltid förblir det nästsista. Ingen av världens många ordningar kan ha det sista ordet. Man måste Gud lyda mer än människorna. Där Gud kommer in i bilden förses allting med ett frågetecken. Och just det ger oss frihet gentemot världen, en frihet också att frivilligt bejaka vissa av världens ordningar.
Och kanske ställs här också frågan om det finns någonting som jag aldrig skulle förse med en prislapp. Vad skulle det kunna vara? En väldigt grundläggande fråga, det måste medges. Men en viktig sådan som föregår våra moraliska beslut. Vad skulle jag aldrig underkasta marknadens logik? Vad skulle jag aldrig låta ifrågasättas av vilket politiskt system som helst? Vad skulle jag aldrig offra eller låta tas ifrån mig för att få vara med? Mitt samvete? Min kärlek och min förmåga till yttersta hängivenhet? Livets början och slut? En människa? Min tro? Var finns det som jag aldrig skulle avyttra, aldrig röra vid? Förmodligen är det just det vi lever av – inte först och främst av pengarna.
Ge Gud det som tillhör Gud! Men vad kräver han av oss? Om man får fråga så: Vad har han rätt till?[1]Människan behöver inte längre offra blodiga djur- eller människooffer, sedan Kristus en gång för alla har offrat sig för oss på korsets altare. Människans kropp har blivit ett heligt, dyrbart tempel åt den helige Ande. Det som Gud vill ha av oss är vår andliga gudstjänst. Vad menas med det? Gud vill inte ha något av oss, han önskar den frivilliga gåvan av oss själva, hela vår person med dess andliga, kroppsliga, intellektuella och emotionella resurser.
Gud önskar att vi gör våra liv till en gåva. Vad är då en gåva? Jo, att vi avstår från något vi förfogar över, våra liv. Vi ska vara generösa med alla de krafter som står oss till buds för att leva för och med Gud. Eller som Anders Piltz skriver i sin senaste bok Liturgins tecken: »Att ge en gåva till Gud är att frivilligt avstå från totalkontroll över sitt liv för att i stället överlåta sig med allt man är och äger till Gud, öppen för vad han kan vilja ge och göra, även om det inte är förutsett eller önskat i min egen planering. Överlåtelse: att släppa den krampaktiga kontrollen, att bli öppen för överraskningar, för mysteriet« (s 18-19). Då lever vi i Guds barns härliga frihet, obekymrade om oss själva, i distans till och enhet med allt som heter världen. Det är bara till honom som vi får överlåta oss helt och hållet. Och vi har all anledning att tro att vårt förtroende inte kommer att bli sviket. »Ty om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom?« (Rom 8:31-32)
Dominik Terstriep S.J.
[1] Detta stycke utgår från Anders Piltz 2020: Liturgins tecken, Stockholm: Veritas, s 13-19.
