Kära systrar och bröder!
Fastetidens början heter Askonsdagen. Att ta emot askan på pannan eller huvudet är en mycket stark symbol. I Bibeln har ordet ”askan” samma betydelse som ”jord” eller ”stoft”. Såsom Abraham ödmjukt betonar sin obetydlighet när han säger: ”Jag dristar mig att tala till dig, Herre, jag som är jord och stoft.” Eller i 1917 års översättning: ”Jag som är aska och stoft.”
När man bränner något – till och med något mycket värdefullt – blir det bara svart aska. Något värdelöst, smutsigt, några små korn, som alla ser lika ut och är anonyma. De trampas ner och blåsas bort.
De är en bild av intigheten. Predikaren i GT säger: ”Allt har kommit av jord och allt blir jord igen.” Allting är tomhet. Vanitas vanitatum.
Idag tar vi på oss denna symbol av intigheten. Vi vet att vi är svaga människor som från början, från födelsen, är på väg till döden, till det jordiska livets slutpunkt. Vi är då som anonyma stoftkorn som är bortglömda efter några generationer. Detta är vår bittra verklighet.
Men askan strös på vår panna i korsets form.
Detta är det kristna budskapet på Askonsdagen. Gud själv har stigit ner till vår jord, ner i vår intighet, har blivit ”kött”, alltså svag människa som vi, blivit så att säga trampat i stoftet på Golgata och krossad i dödens stund. – Men det var inte slutet av Jesu Kristi väg: Han har uppväckts ur dödsriket och upplyfts till evig härlighet i himlen.
Och vi som idag tecknas med aska i korsets form måste alla gå igenom lidanden (i så många olika fysiska och psykiska former) och till slut genom döden, men detta är inte slutet – utan den utlovade härligheten i Guds evighet.
Fastetiden börjar alltså med vår mänskliga intighet på Askonsdagen och fullbordas med Påskens högtid och med Kristi löfte om vår jublande härlighet hos Gud.
Klaus Dietz S.J.
