18 SÖ A-2020, S:TA EUGENIA, 2 AUGUSTI
Är mirakel möjliga?
Ingenting och ingen är grunden till sig själv. Det har vi hört tidigare – inte minst av p. Rainer som med sitt typiska skrattande, uttalar denna mening. Och det stämmer ju, ingenting och ingen är grunden till sig själv, allting kommer någonstans ifrån och har därmed en orsak. Att jag nu kan tala till er beror på att jag har de kroppsliga förutsättningarna för det, tunga, stämband, lunga osv., att det finns syre och att jag förhoppningsvis i förväg har tänkt igenom det jag framför.
Vi vet mycket om de naturliga sambanden, har utforskat en hel del om hur livet fungerar. Var gång vi kommer fram till någonting ser vi djupare hur saker och ting hänger samman, vilka orsaker som finns bakom naturliga processer. Ett riktigt spännande företag!
När det kommer till livet självt; till det som orsakat att det överhuvudtaget finns något vi kallar liv, kan framför allt astrofysiker och biologer säga oss mycket. Men de förklarar bara hur de tror att livet har uppstått. Inför frågan varifrån och varför det alls har kommit till, måste de tystna – om de inte vill överskrida sin kompetens. Ty denna fråga är inte längre en fysisk utan en metafysisk sådan. Även om man förundras över hur livet är uppbyggt, kan man välja att inte gå vidare från det naturliga till det övernaturliga och lämna frågan öppen.
Men just den metafysiska frågan om grunden till allting, berör livet i högsta grad. Vi troende har ett svar på denna fråga, ett svar som består i ett ord: Gud. Ja, Gud är grunden till allting. Inte en kall, teknisk orsak utan en person. Någon som inte har stannat på »säker« distans till oss, utan som har visat sig i Kristus.
Frågan om orsaken till alltings grund, berör också frågan om mirakel och underverk. För att bara nämna några som vi läser om i evangelierna: Jesus föds av en jungfru, botar sjuka, förökar bröd, går på vattnet och uppstår från de döda. Inte bara utomstående utan också somliga kristna har svårt för just miraklen. Behövs de? Fungerar Jesu budskap inte utan dem? De strider ju mot allt som heter sans och vett. Kan en upplyst människa, som är insatt i de naturliga orsakssambanden, tro på mirakel?
Om han eller hon kallar sig kristen, ska hon åtminstone bemöda sig att göra det. Vill man ställa allt på sin spets skulle man kunna påstå: utan mirakel ingen kristen tro. Då vore Jesus i bästa fall en morallärare, men inte Guds Son.
Låt mig förklara det lite närmare. Som kristna tror vi att den värld och det kosmos vi lever i, inte är ett slutet system. Det kan inte vara det, eftersom kosmos har en orsak som ligger utanför sig självt. Kom ihåg: ingenting är grunden till sig självt! Vi tror att Gud har skapat allting, d.v.s. är alltings orsak. Men inte nog med det. Han uppehåller också allting, är i ständig förbindelse med sin skapelse. Utan honom kan ingenting ske. Därmed inte sagt att han »lägger sig i« allting, i minsta lilla detalj. Det finns ett slags oberoende av de jordiska tingen. Men utan honom som grund skulle allting sjunka ihop. För att förenkla saken: utan bränsle kan motorn inte fungera. Dess inneboende mekanik, som följer fysikaliska och logiska lagar, skulle stå stilla.
Om hela kosmos är ett öppet system; om Gud är dess möjlighetsgrund, måste det finnas en möjlighet till mirakel. Så kallar vi allt det som vi inte kan förklara med de naturliga orsakssambanden och tillskriver det Guds handlande – som i dagens evangelium om brödundret. Det handlar inte om att många människor har delat med varandra det lilla de hade, och så räckte det till alla. Kanske vore det i sig redan ett under. Men nej, det ville Jesu vittnen inte förmedla. Händelsen hade för dem en övernaturlig karaktär, den skulle förmedla någonting om Gud.
Vad vill detta mirakel säga om Gud? Kanske helt enkelt att Gud ger liv och liv i överflöd, att han inte är en snål givare utan att han delar med sig frikostigt och översvallande. Bröd – mat handlar ju i högsta grad om liv. Guds första ord till människan i andra skapelseberättelsen låter »Du skall äta«. Vad betyder det annat än att »Du skall leva«? Vid närmare påseende handlar alla mirakel om det liv som i slutet bara Gud kan skänka.
Det största miraklet är alltså att det överhuvudtaget finns någonting. Nästan lika stort är hur allting fungerar, vilken ordning som är inbyggd i skapelsen. En ordning vi bara kan upptäcka men inte skapa. Vi sysslar bara med det som någon annan har skapat, själva livet kan vi inte skapa. Visst, vi kan främja det, skapa bra förutsättningar för växter och djur, visst kan man och kvinna förenas och avla ett barn. Men det görs alltid från de förutsättningar som vi själva inte har lagt. Vi skapar inte ur intet – det är dock Guds sätt att skapa. Vi kan samverka med honom eller också störa och till och med förstöra det han skapat. Men frambringa liv? Nej, det kan vi inte.
Men naturlagarna då? Redan Augustinus kände sig nödgad att svara på denna invändning. Han sa att miraklen, brödundret eller vinundret (Kana) bara förkortar de naturliga processerna som redan de är ett mirakel. I dag vet vi att naturlagar i snäv bemärkelse inte ens finns. Visst finns det en pålitlighet och regelbundenhet i naturliga processer. Det är det vi kallar för naturlagar. Men egentligen är varje sak som händer unik, den upprepar sig aldrig på exakt samma sätt. Om det finns en naturlag så består den just i att allting är unikt. Det hänger samman med alltings historiska karaktär. När Gud ingriper och gör ett mirakel påverkar han utifrån de naturliga processerna. Och naturen, och vi med den, fångar upp hans initiativ. Så som barn som leker med en boll efter bestämda regler. Kastar någon utifrån ytterligare en boll in till i rundan, tar de upp bollen, gör den till en del av sin lek och förändrar således spelreglerna.
Med frågan om mirakel står och faller tron. Varför det? Jo, om vi säger att mirakel inte är möjliga, stänger vi ute Gud från jorden. De stora trosinnehållen om Treenigheten, Guds människoblivande och Jesu uppståndelse vore obegripliga eller skulle lösas upp metaforiskt enligt mottot »det är ju bara bildspråk« – underförstått inte verkligt. Också bönen vore onödig. Om vårt kosmos är ett slutet system kan ingen höra eller bönhöra mig, ingen kan ingripa eftersom kosmos är självtillräckligt. Men det är just den självmotsägelse vi varit inne på i början. Ingenting är grunden till sig självt. Om mirakel är omöjliga får vi också glömma allt som heter sakrament. Vem ska förvandla brödet i Kristi kropp? Om det är på riktigt med förvandlingen, måste mirakel vara möjliga.
Så får vi tacka Gud att han alltid tar hand om sin skapelse, att han har gemenskap med oss, en gemenskap vi upplever var gång vi tar emot hans gåvor, i synnerhet hans största gåva, eukaristin. Där lyser det fram som Gud har tänkt sig med oss och hela kosmos. Han vill vara allt i alla.
Dominik Terstriep S.J.
