Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Annandag Jul, festdagen för S:t Stefanos, den förste martyren
2018-12-26
Apg 6:8-10, 7:54-60; Ps 31; Matt 10:17-22
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Igår gladdes Kyrkan åt hur Guds kärlek sände Sonen i Treenigheten från den himmelska härligheten till världen för att erbjuda oss en väg till evig gemenskap med honom. Idag minns Kyrkan hur samma kärlek sände den Helige Stefanos, som den förste kristna martyren, från världen hem till gemenskapens fullbordan i den himmelska härligheten.
Kärlek är att vilja någon annans bästa för hans eller hennes skull. Och det bästa Gud vill för oss är vår frälsning, dvs eviga gemenskap med honom. Därför offrar han sig i Jesus Kristus och går genom döden för att besegra den åt oss. Därför stärker han oss när vi lider för denna tro. Inte alltid genom att vi räddas till ära och liv här i tiden. Men alltid så att en förlust av ära och liv i tiden för tron på Kristus blir ett vittnesbörd till frälsning för andra, dvs precis det tron av kärlek ytterst vill.
I vår första läsning ur Apostlagärningarna hörde vi berättelsen om Stefanos martyrium. Till det yttre ett misslyckande men inte ur Guds perspektiv. När Stefanos inser att han gjort allt i sin makt inför en fientlig åhörarskara kommer Jesus till hans räddning. Hur? Jo, vi hörde hur Stefanos såg Jesus stå på Guds högra sida. I alla andra sammanhang talas om hur Jesus sitter på Guds högra sida. Nu visar sig Jesus stående för att komma till Stefanos hjälp när bedrövelse och vikande mod riskerar ta över när Stefanos inte längre vet vad han kan säga eller göra. Med synen av Jesus stående, väntande, får Stefanos styrka och belönas hans trofasthet. När han så i sitt slutliga vittnesmål ber till Jesus bekräftar han den kristna bekännelsen av Jesus gudomlighet. Och i bönen för sina bödlar befäster han den kristna kallelsen att följa efter Jesus i ord och handling.
Genom att så fullgöra sin bekännelse får Stefanos stiga direkt in i den himmelska härligheten. Det är Jesus slutliga räddning. Så följer Stefanos liv mönstret för Kristus liv: att förkunna evangeliet om Guds människoblivande, att lida för det och att ändå vilja sina förföljares bästa, dvs deras förlåtelse, omvändelse och möjlighet till frälsning. Och så har vi mönstret för Kyrkans och för varje kristens liv.
Tyvärr har ordet martyr blivit förknippat med något avskyvärt genom den militanta islamismens terror. Men en martyr tar varken sitt eget eller andras liv. En martyr värderar livet som Guds gåva. Men en martyr värderar Gud, upphov och herre till allt liv, högre, så att han eller hon inte är beredd att avsvära sig tron för att rädda sitt eget liv. Så kan martyren behöva ge sitt, och enbart sitt, ingen annans, liv, för att stå kvar vid tron. Inte som något eftersträvat utan som en yttersta konsekvens. Men precis så hjälper martyren andra i tron; stärker och uppmuntrar. Inte bara genom det förebildliga i själva martyriet, utan genom sin ständiga närvaro som förebedjare inför Guds ansikte.
Vårt senaste århundrade har sett fler kristna martyrer än någon annan tidsepok i historien. Och det fortsätter idag. Genom förföljelse och dödande av kristna främst i den muslimska världen och i diktaturer som Nordkorea, utgör kristna idag världens mest hatbrottsdrabbade grupp, av alla kategorier som finns.
Orsaken är densamma som dödade Jesus och som sedan gjorde att Stefanos och alla martyrerna i kyrkohistorien fått gå i Jesus fotspår. Den sanna, gudomliga kärleken som visar sig i Jesus Kristus och som han genom Kyrkans tro, lära och sakrament har etablerat ett brofäste för in i världen, blir lätt hatad, precis som Jesus förutsäger i dagens evangelium. Detta för att den kallar till, och faktiskt för att kunna slå rot, fordrar, att vi lämnar fasthållandet i våra egna ideal. Så att den värdeskala som Kristus visat och genom tiderna visar genom Kyrkans tro och lära får bli vägledande för vad vi väljer och väljer bort i våra liv.
I vår del av världen riskerar vi kristna inte livet men väl ett ”impopularitetens martyrium”, dvs en förlust av ära och anseende, när vi öppet står för vår tro på de områden där den utmanar vår kulturs förhärskande föreställningar och värderingar. Precis det här är vad som håller oss tillbaka många gånger, så att vi först t ex i en diskussion på jobbet eller bland vänner sitter tysta, och verkar dela en konsensus som vi i själva verket inte vill dela, och sedan efteråt skäms inför oss själva. Precis det här brottas många kristna dagligen med i vårt land och vår tid.
Nu är de flesta inte superdebattörer som med några argument får alla att ändra sig, och det är heller inte alltid rätt tillfälle eller plats för debatt. Men jag har ett tips på hur man i vanliga vardagssituationer kan vittna utan att riskera att inte kunna göra tron rättvisa. När kollegorna t ex vid fikabordet håller med varandra om något som går emot katolsk tro och du bara skriker inom dig men inte vet vad du ska göra, säg då bara ungefär så här: ”Jag vill inte ta någon diskussion nu för vi tycker så olika eller det här är inte rätt tillfälle, men bara så att ni vet att alla inte håller med och att vi alltså här har verklig mångfald: jag är katolik och jag tror helt och fullt på vad den Katolska kyrkan står för på det här området – får det lov att vara mer kaffe?”.
Det räcker. Det kommer att vittna utan ett enda argument. Och det kan t o m leda till att andra söker upp dig för att i ett verkligt samtal försöka förstå. Men även om det inte gör det, om ditt anseende skadas bara av den markeringen, och det gör det nog ofta, tänk på vad Jesus redan har förutsagt i dagens evangelium: vi kommer att bli hatade för att vi tror på honom. Vår kallelse är nämligen inte att få andra att känna sig bekväma och att sprida god stämning. Nej, vår kallelse är att i ord och handling vittna om sanningen i Jesus Kristus. Med kärlek, vilket innefattar respekten för varje människas frihet att ge sitt svar; men icke desto mindre att vittna.
Vår förlorade ära, kanske vår isolering, får vi därför lägga i hans händer. Och vi får söka kraft i den Helige Stefanos och alla andra martyrers förebild när vi tillsammans med dem, ännu på varsin sida av evigheten, med förtröstan ber till Gud som vår responsoriepsalm idag: ”du är mitt bergfäste och min borg”. Amen.
