Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Andra söndagen under året
2019-01-20
Jes 62:1-5; Ps 96; 1 Kor 12:4-11; Joh 2:1-11
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (08.00-mässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Bröllop och vin är de gemensamma nämnarna mellan vår första läsning ur profeten Jesajas bok och evangeliet idag. I den bibliska traditionen är vinet en bild av fest, en försmak av glädjen i det himmelska gästabud som Gud enligt en gammal judisk profetisk bild ska hålla med alla folk. Och som vi hörde i vår första läsning är denna bankett en bröllopsfest mellan Gud och Israel, hans utvalda folk; en bröllopsfest som ska glädja hela världen.
Den kristna förståelsen av detta bröllop är Guds människoblivande i Jesus Kristus, genom Israels folk och tro. Och när Jesus är denna förening, detta äktenskap, som alla kan se och ta del av i tro, blir vin, medlet för glädje och fest, en naturlig symbol för honom. Därför är det passande att Jesus första mirakel som presenterar honom för världen äger rum just på ett bröllop och involverar vin.
I berättelsen är det först Jungfru Maria som agerar. Hon vänder sig till Jesus när vinet tar slut. Det visar att hon litar på honom i allt. Vi är kallade att göra precis likadant. Jesus svar, ”kvinna” och ”min stund har inte kommit än”, låter som ett oartigt avvisande. Men med ordet “kvinna” refererar Jesus till Adams namn på Eva, allt levandes mor. Det vi idag kan uppleva nästan förminskande är med Skriftens språk, det språk som Jesus alltid använder, precis motsatsen: Jesus ger sin mor några av de hederstitlar med vilka han vill att vi ska vörda henne: den Nya Eva, mor till alla som tror på Kristus, alla som deltar i hans nya liv och skapelse; Kyrkans moder. Och så dras vi tillbaka till vår första läsning: som representanten för Israels lojala tro är Jungfru Maria bruden genom vilken Gud förenar det gudomliga och mänskliga.
Genom att hänvisa till sin ”stund” menar Jesus sitt kommande förhärligande på korset och i uppståndelsen. Han understryker att han agerar helt i samklang med Fadern. Hans stund, när han som det sanna och eviga påskalammet ska utgjuta sitt blod för vår frälsning, kommer att inträffa utifrån Gudsrådslut, bundet till en bestämd liturgisk dag för att markera början på en ny liturg i ande och sanning. När han talar till Jungfru Maria om sin stund förbinder han den alltså med korsets hemlighet. Först när han har pekat på det kan Jesus använda sin makt att föregripasin stund som ett tecken, och göra det hans mor ber honom. Undret i Kana säger oss därför att vi kan vända oss till Jungfru Maria och be henne att tala med hennes Son, vår Herre, på våra vägnar. Och framförallt, miraklet blir ett föregripande av Jesus sanna stund, alltid inre sammanbundet med den.
Och detta föregripande av hans stund är fortfarande och ständigt närvarande i Kyrkans mitt. För precis detta får vi ständigt uppleva på nytt i den Heliga Eukaristin. Genom Kyrkans bön föregriper Herren sin andra ankomst och kommer redan nu, börjar fira den himmelska banketten med oss redan nu, och drar ut oss ur vårt nu i riktning mot hans stund.
Så börjar vi förstå vad som verkligen händer i Kana. Guds tecken är alltid överflöd. Vi ser det i Jesus brödunder där tusentals människor mättas av fem brödbitar. Vi ser det i frälsningshistoriens själva kärna när Gud uttömmer sig själv för sin ömkliga skapelse, människan. Överflödet i Kana med mer än 500 liter (!) nytt vin, bättre än något annat, säger oss att Guds bröllopsfest med människan, hans självutgivande för vårt eviga liv med honom, har börjat med Jesus Kristus ankomst. Det som gamla profetior har lovat som tidens fullbordan, kommer in i, och blir en del av, vårt nu.
I vårt nu vill Jesus omvandla oss, om vi samverkar med hans överflödande nåd i Kyrkans sakrament; från vanligt vatten till det bästa och ädlaste av viner. Till den specifika nytta med vilken den Helige Ande, som gavs till oss i dopet, framträder i oss, som vår andra läsning från Första Korintierbrevet beskrev det; till den nya sång ”till Herrens ära” som vår responsoriepsalm nämnde. Så att själva livet för var och en av oss, i tid och rum där just var och en av oss har blivit placerad, blir ett föregripande av Guds himmelska gästabud.
