Alla själars dag 2022 i S:ta Eugenia
Requiem aeternam
”Det onda måste få ett slut, genom att döden återställde det som livet förlorat”, slår den helige Ambrosius fast. ”Det onda måste få ett slut.” Det är ett uttalande som vi i dessa tider av krig säkert kan instämma i. Så tragiskt att det onda ofta inte tar slut, förrän någon har dött.
Vi inledde mässan med den uråldriga ingångsantifonen Requiem aeternam dona eis Domine – Herre, ge dem den eviga vilan. Ja, kanske också en vila som befriar just från det onda. Det onda som de avlidna drabbats av eller också själva gjort. Vi är ju ofta både offer och gärningsman. Och hela människan med hela sin historia kommer att möta Kristus, vars ljus lyser på henne. Vad får jag se, när min person med hela dess sanning blir uppenbar för mig?
Vila – kanske har en del av våra avlidna önskat det många gånger under sitt jordeliv: inget jäktande längre, inga ekonomiska bekymmer, ingen kamp om positioner och karriär, ingen sjukdom, ingen tvedräkt i familjen. En vila som tar bort alla måsten. Äntligen i frid.
Den vila vi kristna talar om är dock inte bara en ensam vila. Vi får vila hos Kristus tillsammans med alla andra människor. En stor gemenskap i Gud, där våra olikheter inte längre skiljer oss från varandra, eftersom vi är förenade i den treenige Gudens liv; så nära det går men ändå omisskännligt vi.
Ad te omnis caro veniet – till dig kommer allt kött. Just det, vårt liv sådant det är, inte som vi drömt om. Men det har ett mål, uppslukas inte av tomhetens svalg. Det goda ska bevaras, det misslyckade renas och vi själva upphöjas till ett evigt liv. Inget ont skadar längre våra avlidna; de är befriade från all fara.
Hostias et preces tibi Domine laudis offerimus – vi bär fram offer och böner. Våra avlidna behöver våra böner, vårt stöd som sträcker sig bortom dödens gräns. Vi kan hjälpa dem att uppnå det mål de skapats till. Vi kan tacka för det goda de gjort, det de betytt för oss. Kanske behöver vi också be om förmågan att kunna förlåta dem.
Vi kommer nu att läsa upp namnen på alla församlingsmedlemmar som avlidit från oktober 2021 till oktober 2022. För de avlidna under varje månad tänder vi ett ljus vid påskljuset som symboliserar den uppståndne Kristus som ger liv åt våra döda. Som vaxljuset måste tändas vid det stora ljuset, så tänder han livet i de döda igen. Vi ställer de tända ljusen på altaret, det ställe där vi firar mässan – idag för våra avlidna. De står nära Kristus. Vi bär dem fram tillsammans med våra böner för dem. Vi alla, levande och döda är samlade kring detta altare som är ett tecken på hopp. Hopp till den som återlöste oss genom att lida korsets död och vars möda inte varit förgäves.
Jag ber släktningar och/eller vänner till de avlidna vilkas namn har lästs upp, att komma fram och tända ljuset. Om det är fler ska de komma tillsammans; gemensamt kan de bära ljuset till altaret. Dominik Terstriep S.J.
