Pater MIKAEL SCHINK S.J.
Predikan för Heliga Trefaldighets dag (B), 2021-05-30
S:ta Eugenia katolska församling
Rom 8:14–17, Matt 28:16–20
+ Kära bröder och systrar i Kristus,
den heliga Treenigheten har det varit stridigheter om ända sedan kristendomens början. Det var ju just för att Jesus kallade sig för ”Guds son” som han blev korsfäst. Att Fadern var Gud rådde det enigheten om, men om också Sonen och den Helige Ande var gudomliga i samma bemärkelse som Gud Fadern diskuterades ihärdigt under de första århundradena efter Herrens födelse. När man till sist trodde att man nått enighet i och med det första ekumeniska konsiliet i Nicaea år 325, fortsatte istället tvisterna under flera hundra års tid i och med att arianerna förnekade Jesu gudom.
Denna konflikt lever kvar än idag, till exempel i kristendomens förhållande till andra religioner. Det är bara vi kristna som hävdar att det finns en enda Gud som samtidigt är treenig. Judendomen och Islam förnekar Jesu gudom, och hinduismen och buddhismen tror inte på någon personlig skapargud.
Men att olika religioner har olika uppfattningar om Gud är i och för sig okontroversiellt. Mer anmärkningsvärt från ett västerländskt perspektiv är kanske det man skulle kunna kalla för en sekulär religiositet eller pluralism. Detta synsätt kan sammanfattas med devisen att ”alla religioner är vägar till Gud”. Pluralismen utger sig ofta för att vara tolerant och odogmatiskt. Man anser att det inte spelar någon roll om Gud är treenig eller inte, om Jesus Kristus är Gud eller om Gud uppenbarat sig. Sådana religiösa läror har ytterst sett inte någon betydelse. Istället avstår man från att formulera dogmatiska sanningar och kan därför vara ”tolerant” mot alla religioner.
Den här typen av pluralism kan verka attraktiv för moderna människor och till och med kristna som känner en längtan efter Gud men samtidigt inte vill framstå som trångsynta. Men bakom den till synes toleranta yta finner man en dogmatism och intolerans som går utöver någon av de andra partikulära religionerna. För medan till exempel vi katoliker säger att kristendomen är den enda helt och hållet sanna religionen, måste pluralisten säga att ingen religion är helt och hållet sann. Den moderne pluralisten kan på sin höjd acceptera Treenigheten som en metaforisk beskrivning om Gud. Den kanske säger någonting om Gud eller belyser någon aspekt om honom, men att Gud är Fader, Son och Helig Ande, som vi kristna bekänner, är inte sant i bokstavlig bemärkelse.
Att ”alla religioner är vägar till Gud” är i själva verket en mycket mer trångsynt och dogmatisk position än någon enda av religionerna själva, eftersom man på så sätt inte tar någon religion på allvar utan avfärdar dem alla. Ofta vill man inte erkänna att man därmed underkänner sanningshalten i samtliga religioner, men i verkligheten kan pluralisten bara hävda att alla religioner leder till Gud om man tolkar dem på ett sätt som är förenligt med just pluralism, inte om man tolkar dem på deras egna villkor.
*
Varför är då läran om den Heliga Treenigheten så viktig? Det Nya Testamentet liksom Herren själv verkar aldrig tröttna på att betona treenighetsdogmen. Kristus säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6) I dagens evangelium kan vi höra Herren ge lärjungarna uppdraget att gå ”ut och gör alla folk till lärjungar”, att döpa ”dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn”. Vi har alltså fått uppdraget att inte bara leda folk till Gud utan till den trefaldige Guden. Vi ska leda dem till det kristna dopet i den Heliga Treenighetens namn.
I den andra läsningen hör vi hur viktig och fundamental läran om den heliga Treenigheten är för oss kristna. Aposteln Paulus skriver att vi ”har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ’Abba! Fader!’” Genom att ta emot den Helige Ande, genom att ta emot Gud själv in i våra hjärtan i dopets och konfirmationens sakrament blir vi Guds barn och kan kalla Gud för Fader. Genom att ta emot den helige Ande inlemmas vi i Jesus Kristus och blir delar av hans mystiska kropp. På så sätt får vi ”söners rätt”, som Paulus skriver, och vi blir medarvingar till Guds rike.
Den helige kyrkofadern Irenaeus av Lyon skriver på ett ställe att all riktig teologi är trinitetsteologi. Anledningen är precis det vi hörde i läsningen. Genom frälsningen nåd får vi så att säga tillträde till Guds inre liv. Vi blir den Helige Andes tempel, den helige Ande som leder oss på ett mystiskt sätt till Fadern. Och allt detta äger rum ”i Kristus”, som Paulus så ofta skriver, ”om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet.” Som Kristna delar vi allt med Kristus. Därför har vi också fått del av hans unika relation med Gud Fadern, så att vi kan lära känna Gud som han är i sig själv.
Låt oss därför vända oss till den Heliga Treenigheten, till Fadern, Sonen och den Helige Ande och be om nåden att få växa i Andens liv, så att vi kan inlemmas ännu djupare i Jesus Kristus och så närma oss Fadern. + Amen.
