Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för 33:e söndagen under året
2019-11-17
Årgång C: Mal 4:1-2; Luk 21:5-19
S:ta Ragnhilds katolska kapell, Bromma (09.30-mässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
”Apokalyps” associeras oftast med ”världens undergång”. Men översatt från grekiska betyder ”apokalyps” att avtäcka – dvs att förklara hur något egentligen hänger ihop.
I dagens evangelium avtäcker Jesus två viktiga händelser. Den ena kom att inträffa bara några decennier efter hans himmelsfärd och är alltså historiskt känd: templets förstörelse och romarnas jämnande av Jerusalem med marken, år 70 e Kr. Jesus refererar tydligt till Gamla Testamentets profetior inför den babyloniska fångenskapen mer än 500 år tidigare, för att säga att det som då följde på Israels val att lämna Guds beskydd, nu ska hända med en än mer omvälvande andlig betydelse.
Genom att Kristus kropp är det nya och sanna templet, mötesplatsen mellan Gud och människa, och han själv är det slutliga offret för vår försoning med Gud så att Gud kan gå i närkamp och utplåna döden för dem som tror, markerar det gamla templets undergång Kyrkans tid, då tron på Israels Gud ska spridas i världen.
Den andra händelsen som Jesus tal avtäcker har ännu inte inträffat. Men varje söndag påminner vi oss faktiskt om den när vi bekänner vår tro. Nämligen att Jesus ”skall återkomma i härlighet för att döma levande och döda”. Dvs att det kommer en Domens dag, där Gud slutligt drar ett streck och all historia fullkomnas, genom att Jesus Kristus kommer tillbaka i tid och rum för att en gång för alla föra striden mellan gott och ont – i världen och i var och en av oss – till sitt slut, och förnya allt, inklusive tid och rum som vi känner det. Kristus död och uppståndelse har redan tagit udden av makten för det som är ont, dvs det som säger nej till Gud, avvisar samarbetet med Guds vilja. Domens dag ska slutligen utplåna allt ont så att ”[v]arken rot eller gren blir kvar” som profeten Malaki uttrycker det i vår första läsning ur hans bok.
Kyrkan har aldrig vetat när Domens dag ska äga rum. Den kan komma i eftermiddag, den kan komma om 1000 år. För Jesus har faktiskt själv sagt att vi aldrig kan veta vare sig dagen eller stunden. Inte ens FN:s klimatpanel, får man kanske tillägga idag. Men förhållandena när Domens dag börjar vänta runt hörnet ska påminna om den turbulenta tiden för den tidiga Kyrkan i samband med Jerusalems förstörelse, kristendomens spridning i Romarriket och de då inledda förföljelserna mot kristna.
Jerusalems tempel var en miniatyr av kosmos. Dess förstörelse symboliserade för en judiskt troende under första århundradet, hela den rådande kosmiska ordningens sammanbrott och framväxten av något nytt. Vad vi då måste komma ihåg är att också den här världen kommer att förgås. Vår del av den. Och som helhet. Den kämpande Kyrkans begränsade tid är utmätt och ska, genom Guds slutliga ingripande, få ge plats åt den segrande Kyrkans evighet.
Ett skäl till att vi påminns om Domens dag utan några tidsangivelser, är att vi alltid ska vara beredda på den. Då ser vi också Uppenbarelsebokens målande beskrivningar av cykliskt upprepade vedermödor och förföljelser av de rättrogna, som en förstärkning av de tecken som Jesus nämner. Tecken som vill kalla oss till beredskap genom handling.
Att vi förföljs och förlöjligas för vår tro på Kristus är själva kvittot på att vi i en fallen värld förkunnar omvändelse. Och omvänt, när vi hyllas av alla, i synnerhet av makterna, eller avfärdas med en gäspning, så måste vi självkritiskt fråga oss om vi tillräckligt lever det som är Kyrkans själva väsen, nämligen mission.
Jesus beskriver också att många ”kommer att uppträda under mitt namn” och att vi måste stå emot. Det är en beskrivning av människans ständiga sökande efter världsliga ideologier och ledare – politiker, företagare, kändisar, aktivister, influencers eller vad det nu kan vara – bara olika med tid och plats, för tröst och hopp. Av att hon sätter sin tillit till det hon själv skapar som den bekväma vägen till fullkomlighet och frid. Den som inte kräver så mycket av oss, eller i alla fall alltid kräver mer av någon annan.
Kära systrar och bröder, Jesus vill alltså att vi alltid ser Domens dag runt hörnet, till dess den slutligen är här. Varför är den då så skrämmande? Varför dessa dramatiska bilder? Är inte alltings slutliga fullbordande glada nyheter? Självklart. Men om Jesus Kristus är vägen, måste vi överge alla falska vägar; om han är sanningen, måste vi vända ryggen till alla falska eller otillräckliga sanningsanspråk; och om han är livet, måste allt ta andraplatsen. För på basis av det, sker slutligen domen. Vår och hela världens.
Om vi alltså väntar på Herrens andra och slutliga ankomst måste vi nu ge allt i våra liv till honom och avsvära oss det som går emot honom och hans vilja, så som den på hans uppdrag uttrycks av den Katolska kyrkans tro och lära. Allt det gör ont. För vi har så mycket som vi vill ha samtidigt med, eller mer än, Jesus. Så många vägar, olika sanningar och varianter av liv att pröva. Att ge upp det, att sluta kompromissa, är alltid en försakelse som känns.
Jesus varnar oss, därför att han inget hellre vill, än att vi ska använda vår frihet till att säga ja till honom ensam, utan kompromiss. Och så ta emot den nya ordningen, den nya världen, redan nu, innan allt fullkomnas. Möta morgonrodnaden i väntan på solljuset. Det är kärleken – viljan av vårt bästa för vår egen skull, skapade som vi är till hans avbild – som får Jesus att varna oss. Att inte varna, vore att inte älska.
Kristen tro har inte plats för någon progressivistisk historiesyn, där vi människor bara blir klokare och inrättar allt, politiskt, ekonomiskt, socialt och ekologiskt, på ett allt visare sätt. Vi människor är kloka men också fallna, och det fallna, som vi inte kan göra något åt själva, begränsar vår klokskap. Kristen tro har något mycket större, bättre och helt fullkomligt i beredskap: hoppet om ett liv bortom förgänglighet, mörker och död. Oaktat våra prestationer och begränsningar. För den som tror på Kristus och väljer att leva den tron genom att tillåta Kristus förändra och verka i en inifrån. Så som han nu strax gör genom att komma till oss, sant och verkligt närvarande under brödets och vinets täckmantel, i den Heliga Eukaristin. Amen.
