Mark 9:30-37
22 september 2024
Bromma
22 september 2024
Bromma
Det är alltid jobbigt när någon information eller situation är oklar. Man känner sig osäker, man fantiserar ihop allt möjligt och ofta smyger sig negativa känslor i våra tankar. Till exempel när en bekant berättar: ”Min farmor sade häromdagen: ’På fredag ska jag till läkaren.’ Var det bara en information? Varför sade hon det till mig? Är hon rädd inför läkarbesöket och behöver min tröst? Tycker hon att jag borde följa med? Eller säger hon att hennes besvär verkligen är allvarliga och därför förväntar hon sig att jag ska ta mer hänsyn till hennes svaga hälsa? Vad ska jag göra?” – Svaret är: fråga henne! Det borde vara en självklarhet att man frågar i en oklar situation – och ändå försummar vi detta så ofta och skapar problem för oss själva.
En sådan historia har vi hört i dagens evangelium. Jesus säger: ”Människosonen skall överlämnas i människors händer och de kommer att döda honom, och tre dagar efter sin död skall han uppstå.” Det var en tung mening med en del frågetecken för lärjungarna: Talade Jesus allmänt om människans öde? Menade han konkret sig själv med ordet Människosonen? Han påstod att han ska utlämnas i människors händer – vilkas händer? Är det romarnas eller översteprästernas händer – eller menar han kanske oss tolv lärjungar? Tror han att vi inte skulle försvara honom? Varför känner han sig dödshotad, han som bara talar om religiösa och inte om politiska ämnen? Och vad menar han med det gåtfulla begreppet ”att uppstå”?
Så fanns det en del oklarheter för apostlarna när de hörde detta. Och evangelisten Markus som kunde ha nämnt ett livligt samtal mellan Jesus och lärjungarna, konstaterar torrt: ”Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga.”
Varför denna tystnad? Av rädsla. Ingen ville göra bort sig inför Jesus och inför de andra genom att ställa en ”dum” fråga. – Detta gäller också ofta för oss när vi är tysta och inte vågar fråga: någon som inte längre hör så bra vågar inte avslöja det. Den som inte har förstått påståendet, vill inte blotta sin okunskap, och dölja sin bristande intelligens eller sin osäkerhet. Man ska ju inte visa att man är dummare än de andra.
Och därmed kommer vi till fortsättningen av dagens evangelium: den livliga diskussionen, ja bråket mellan apostlarna om vem som är den störste, den främste, den klokaste, den som kallades först, den som Jesus tycker mest om, den som ska föra gruppens talan – alltså om makt och karriär bland Kristi lärjungar. Då kunde de tolv prata och diskutera, under den långa vägen till Kafarnaum! Var och en hade sin uppfattning. Jesus som verkade gå vid sidan om apostlarna hade ändå lagt märke till sina vänners diskussion. Nu frågade han dem om deras samtalsämnen under vandringen. Svaret blev en besvärad tystnad.
Jesu som visste vad bråket gällde gav dem nu konkret ett tydligt svar: ett barn. Ett barn i mitten av vuxna är alltid underlägset och kan inte konkurrera med dem om intelligens eller makt. Ett barn är bara sig självt. Och därmed vågar barnet göra bort sig och obekymrat fråga: ”Vadå? Jag fattar ingenting. Vad pratar ni om?”
Bli som barn! Så säger Jesus också till oss idag. Och ni barn här är ett föredöme för oss vuxna. Vi ska inte försvara oss och låtsas ha insikt eller kunnande! Bara genom att man frågar, att man har en öppen kommunikation, kan vi ta bort oklarheter – mellan familjemedlemmar, mellan bekanta, mellan folk i allmänhet. Men också gentemot vår Herre. Fråga honom inför en oklar situation, fråga honom i nöd och lidande. Och lyssna noggrant på samvetet, som är Guds tysta röst i vårt inre!
