Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för 23:e söndagen under året
2018-09-09
Årgång B: Jes 35:4-7a; Ps 146; Jak 2:1-5; Mark 7:31-37
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (08:00-mässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
I vår första läsning ur profeten Jesajas bok hörde vi hur första århundradets judiskt troende läste tidens tecken för att kunna förstå när Guds räddning, den messianska tiden, var inne: när Gud själv visar sin närvaro genom otroliga fysiska mirakel.
Det är därför som den tidiga Kyrkan, som gav oss evangelierna, var så angelägen om att berätta om Jesus fysiska mirakel, som de konkreta, historiska händelser som ögonvittnena, som åskådarna i dagens evangelium, kunde se vara en bokstavlig uppfyllelse av profetiorna, idag också uttryckta i vår responsoriepsalm. Att Jesus i evangeliet förbjuder människor att tala om att han utförde exakt de profeterade, messianska miraklen, beror på att det är hans död och uppståndelse som skulle visa den verkliga innebörden av alla profetior om Guds befrielse av Israel och alla folk.
Just för att Jesus mirakel var de verkliga händelser som oberoende ögonvittnen berättat om, har de ocksåen djupare andlig innebörd som säger oss något även i en tid där läkarvetenskapen sköter det fysiska helandet. Detta är den katolska och ortodoxa sakramentala synen: att Gud genom sitt människoblivande förmedlar andlig mening genom det fysiska och materiella han på ett särskilt sätt berör och omvandlar. Som den Helige Augustinus påpekat: eftersom Jesus är Ordet som blivit kött är alla hans handlingar också ord.
Och nu ser vi också att mannen som är döv och knappt kan tala, också är var och en av oss.
Gud talar på olika sätt till oss, genom sitt Ord, det som skapar och upprätthåller allt, och kallar oss till gemenskap med honom. Guds Ord talar i Kyrkans lära och förkunnelse. I Bibelns budskap. I helgonens exempel. I den del av vårt samvete som är riktad mot sanningen, dvs inte beror på tillfälliga känslor och åsikter. I skönheten i hela Skapelsen. I människor, kända och okända, som på olika sätt ropar åt oss att se Guds avbild i dem.
Tro är att vi lyssnar på Guds Ord, det Gud talar. Guds Ord brusar inte över oss utan sänder på en frekvens som vi t o m kan behöva leta efter. Att leva i evig gemenskap med Gud, med start här och nu, är att ständigt ställa in vårt hjärtas, vår personlighets, mottagare på Guds frekvens. När vi gör det och lyssnar på Guds Ord, då kan vi också tala. Tala genom att det vi säger och det vi gör återspeglar sanningen och kärleken som Gud har uppenbarat i Jesus Kristus, och som därför inte syftar till att få andra att känna sig bekväma, utan att inse behovet av omvändelse, av att också börja lyssna på Gud. Som vi förstod av vår andra läsning ur Jakobs brev är vårt aktiva, kalibrerade lyssnande och talande en pågående process som vi ständigt behöver påminna oss om och ständigt på nytt behöver inlåta oss i.
Men vi kan inte göra detta på egen hand. Vi behöver helas. Från sådant vi tar in som inte är Guds Ord. Från ett ofullständigt, haltande tal i ord och handling som inte gör Guds vilja. Det är därför som Jesus Kristus, som den helare i fysisk materia som han är, erbjuder sig själv åt oss och vårt helande, precis som för den dövstumme mannen.
Jesus lär oss vad vi ska be om. Han visar att sann kärlek är att ge av sig själv utan att kräva något tillbaka. Han visar oss den värdeskala efter vilken vi ska ordna allt i våra liv genom Kyrkans lära. Och hans död och uppståndelse blir ett löfte om att han öppnat en väg för oss genom döden så att rädslan för den inte behöver förlama vårt lyssnande och tal. Ett löfte som vi nu erbjuds att ta in i oss för och bli del av vår materia genom den Heliga Eukaristin. Det är hans ”Effata!”. Vår enda insats, liten men avgörande, är att med vår vilja komma till honom och låta honom öppna alltmer av vår hörsel och vårt tal för Gud.
