Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för 21:a söndagen under året
2018-08-26
Årgång B: Jos 24:1-2a, 15-17, 18b; Ps 34; Ef 5:21-32; Joh 6:60-69
S:ta Ragnhild katolska kapell, Bromma (högmässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Vi har kommit till slutet av några veckors läsning av Johannesevangeliets sjätte kapitel där Jesus har undervisat oss om sin verkliga närvaro i Eukaristins sakrament. Det är, har vi hört, Kristus eget offer av gudomlig kärlek, närvarogjort i Kyrkans offer av bröd och vin, vilket blir andlig näring i fysisk form för vår delaktighet i Guds eviga liv, med start här och nu, så att också vi kan offra oss för Guds kärlek; den som ger av sig själv utan att räkna på kostnader eller nytta, och som kan flöda när rädslan för döden är borta.
När många lärjungar i dagens evangelium reagerar mot att Jesus uppmanar oss att äta hans kött i form av det bröd han ska ge, förstår de honom bokstavligt. Han har då en chans att korrigera dem, att säga att han bara pratar i poetiska bilder. Men tvärtom fortsätter han: ”Får det här er att vackla? Hur blir det då om ni får se Människosonen stiga upp dit han var förut?”. Det Jesus har sagt är inte någon metafor, utan blir verkligt genom att han leder den fysiska materien, också vår, till dess slutliga fullkomning i Guds fullständiga närvaro.
Jesus tar alltså inte tillbaka något, dvs anpassar inte alls budskapet till sina åhörare. För han som är själva Sanningen kan inte säga annat än sanningen: om honom och om oss. När Jesus säger att ”[d]e ord jag har talat till er är ande och liv” understryker han det som Johannesevangeliets inledning slår fast: han är Guds Ord som kommit in i och blivit en synlig del av världen. När Gud talar sitt Ord förändras verkligheten på djupet. Det refererar inte till något som existerar, som våra ord gör. Det göratt något börjar existera. Genom evangelierna hör vi hur Jesus förändrar verkligheten genom sitt tal: ”Lasaros, kom ut”, ”Lilla flicka, jag säger dig, ställ dig upp”, ”bli ren” till den spetälske mannen, ”Tig, var tyst!” till stormen osv. På samma sätt som han är det ord som Gud talar i skapelsens början. Och på samma sätt som han förvandlar brödet till sin kropp i Mässan, när han säger via den präst som är vigd i den obrutna ordningen av tro från apostlarna att ”detta är min kropp”.
Men notera att det är först när han talat om sig som bröd i vilket han blir äten, för att i vår fysiska materia ge den nåd som vill omvandla oss, som människor vänder honom ryggen. Det har de inte gjort när han beskrivit sig själv som t ex en god herde eller i liknelser förklarat vem som är vår nästa. Det har de inte gjort när han har utmanat det korrupta religiösa ledarskapet eller uttryckt ve-rop mot rika och mäktiga. Också vi ryggar tillbaka när vi förstår att Gud i Kristus vill komma in i och omvandla oss. Dvs att Guds Ord vill förändra den, och det som, vi är, från Guds avbild till Guds likhet.
Individualismen frestar oss att tro att vi ska komma fram till det sanna andliga livet på egen hand, på våra villkor och utan någon annans inblandning. Och att vi kan förhålla oss till den kristna tron som ett slags à la carte-meny, där vi plockar ut det som passar och gärna fokuserar på var andra borde lyssna eller göra annorlunda.
Kristus har etablerat och helgat Kyrkan, bestående av alla oss syndare, och som vi vet också mycket svåra syndare; men där, oavsett det, den Helige Ande alltid verkar för att hjälpa oss att allt bättre ta emot Kristus i våra liv. Genom sakramenten, förkunnelsen med stöd i den obrutna traditionen från apostlarna, och inte minst helgonens förböner och förebild. Vi kan inte sortera ut vissa trossanningar som inte passar oss och bara behålla dem som vi tycker om. Antingen tror vi helt och fullt på Gud och Kristus, och tar emot heladet kristna budskapet, även om det först kräver vår ansträngning, kanske under ett helt liv, att försöka förstå och omfamna; eller så tror vi inte. Gud ger sig bara helt och fullt åt oss, dvs sakramentens nåd kan bara verka i oss fullt ut, om vi ger oss helt till honom. Sanningen kan inte anpassas till oss, för utlämnade åt oss själva blir vi fångar under våra egna begränsningar och inbillar oss att Gud välsignar det vi vill att han ska välsigna. Nej, det är visom kallas till att anpassa oss till sanningen i Jesus Kristus.
Ingen kan fullt ut leva upp till denna evangeliets kallelse. Men när vi tar den till oss blir vi medvetna om att vi är syndare som behöver Guds förlåtelse och hjälp för att förändras. Man kan säga att denna insikt är det sanna livet i evangeliet, den verkliga underordning, anpassning till Guds värdeskala, som aposteln Paulus manade oss att öppna oss för i vår andra läsning ur Efesierbrevet. Gör vi oss en kristen tro efter vår egen måttstock behöver vi ingen förlåtelse. Och då kan vi heller inte lära känna Jesus Kristus, som ju inte är en vishetslärare eller fredsprofet bland andra, utan Guds människoblivna Ord som kommit just för dem som erkänner sig som svaga och i behov av hans helande. Att se sin egen oförmåga och sitt behov av frälsning, också på de områden där det utmanar och skaver, är enda vägen till ett sant kristet liv, till att ”ständigt sjunga” Herrens lov, med vår responsoriepsalm idag.
I vår första läsning ur Josuas bok fick Israels folk erbjudandet att säga ja till att trofast tjäna Herren i det förlovade landet. Folkets ja kom efter en gemensam meditation där det följt Guds spår i dess liv tillbaka till befrielsen från slaveriet i Egypten och underverken under ökenvandringen. Också vi erbjuds att säga ja till att den nåd vi nu ska få ta emot i den Heliga Eukaristin får verka alltmer i oss. Guds frivilliga gåva i Kristus, i hans offer och uppståndelse, väntar på vårt frivilliga svar. Även om, ja i synnerhet när, det kräver ansträngningar av oss. Han vill ju nära oss med sig själv för både vår insikt och vår styrka.
Ett bra sätt att ge honom vårt svar är att regelbundet i bönens form följa Guds spår tillbaka i våra liv och tacka för det goda han gjort, för vi vet att vi kan finna strålar av hans ljus också i det mörka och svåra i våra liv. Och att sedan se och erkänna var vi är på drift bort från, eller helt har stängt av, det som Kristus lär genom sin Kyrka; och be om hans hjälp att bättre se och kunna vandra på Gudsgemenskapens väg. Så att vårt svar blir Kyrkans bekännelse, den som Petrus uttryckte i dagens evangelium och som hans efterträdare, fram till påven Franciskus idag, har som enda centrala uppgift att hjälpa oss att alltmer uttrycka med våra liv: ”Herre … [d]u har det eviga livets ord”.
