6 Söndagen under året
Jer 17:5-8
1 Kor 15:12,16-20
Luk 6:17-18a, 20-26
Det finns människor som är djupt besvikna på livet och på sina medmänniskor. Ska vi försöka trösta sådana människor genom att säga att det trots allt finns goda saker i livet och att de helt enkelt ska försöka igen att lita på andra människor? I vissa fall kan det hjälpa. Men för det mesta kan man inte göra något med ”skönmålning”. I de riktigt svåra fallen – och de är inte så få! – måste man vara ärlig och säga att dessa människor har rätt att vara besvikna och misstrogna. Livet kan spela en spratt, med sjukdomar, olyckor, krossade drömmar. Och människor är ofta opålitliga och ignoranta, själviska och alltför ofta helt enkelt onda.
Bibeln skönmålar inte detta. Tvärtom. Jeremia skriver öppet och rakt på sak: ”Förbannad den man som sätter sin lit till människor, som stöder sig på mänsklig kraft. Han blir som en buske i ödemarken och får aldrig se det goda komma. Han skall leva i förbrända trakter, på saltjord där ingen kan bo.” Det lönar sig inte att lita på människor. Den enda du kan lita på är Gud: ”Välsignad den man som sätter sin lit till Herren, som litar helt till Herren. Han blir som ett träd planterat nära vatten. Det sträcker sina rötter mot bäcken. Det har inget att frukta av hettan, bladen är alltid gröna. Det ängslas inte under torra år, upphör inte att bära frukt.”
Så den tröst och det råd som kan ges till den besvikne är: Lita på Herren och be, så kommer allt att bli bra!
Men är det så enkelt? Det finns också trogna katoliker som drabbas av olycka. Som blir offer för onda eller opålitliga medmänniskor. Eller som helt enkelt inte tillåts leva det liv de drömde om som unga. Vad säger vi till dem? Be bara mer? Vänta bara lite till så kommer turen till dig?
Bön och tålamod är bra och hjälper oss ofta. Och ibland sker mirakel. Som kristen kan och bör vi alltid hoppas. Men vi vet också att vissa saker i det här livet inte kommer att bli bra. En avliden make eller maka kommer inte tillbaka till livet. Ett amputerat ben växer inte ut igen. År av depression kommer inte tillbaka.
Så är också Jeremia en ”skönmålare”? Har han ännu inte förstått den hopplösa och sorgliga situation som vi människor befinner oss i? Kan inte ens Gud hjälpa oss?
Paulus skriver: ”Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.”
Den vackra bild av hopp som Jeremia målar upp för den man som litar på Gud är sann. Gud är trofast. Han leder oss ”till gröna ängar och till viloplatsen vid vattnet”, som det står i Psalm 23. Men för att se att det är sant måste vi vidga vår blick. Utöver detta liv. Kristus är uppstånden. Han har besegrat döden. Och han vill föra oss alla till sig, in i sin härlighet, in i det eviga livet, som inte känner till något mer lidande och någon mer död.
Kristus gör oss inte besvikna. Även om det inte går bra för oss i det här livet kan vi sätta vår tillit till honom. “Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike”, säger han. ”Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta. Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta. Saliga är ni när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt. Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen.”
Här vänder Jesus på hela resonemanget. De som har det dåligt ställt i livet ska glädja sig eftersom de kommer att bli rikligt belönade i himlen. Men de rika och mätta, och de som verkar ha det bra i livet, bör vara oroliga. De som har det bra och lyckas med allt i livet har svårt att föreställa sig att det inte längre kommer att vara så här. Att de kommer att behöva lämna allt bakom sig senast på tröskeln till graven. De rika och mätta riskerar att sätta sitt hopp till rikedomen, till världen och till det ”svaga köttet”. Och därmed glömma Gud.
De som inte har allt detta, som är fattiga och föraktade, vet att bara Gud kan rädda dem. Och de kan ge sina liv i Guds välvilliga händer utan förbehåll eller villkor. I det fasta hoppet om uppståndelse och evigt liv.
”Gläd er och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen!”
