5:e söndagen i Fastan
40 ÅR NYA S:TA EUGENIA – 3 APRIL 2022
Joh 12:20-33
År 1957 slog kyrkoherden fast i Eugeniabladet att predikan skall vara minst tjugo minuter lång. I dag tar jag mig kanske friheten att åberopa min företrädares rad. Vi har ju all anledning att höra lite mer om de 40 år som Nya Sankta Eugenia varit vårt arv och uppdrag. För 40 år sedan invigde biskop Brandenburg den nybyggda kyrkan och det nyrenoverade huset i Kungsträdgården. Med denna vigning avslutades en gripande och delvis turbulent historia. Församlingen hade äntligen hittat ett nytt hem.
I samband med 1950-talets planeringar för omdaningen av innerstaden – ett gigantiskt rivnings- och nybyggnationsprogram – beseglades också Första Eugenias historia. Det 1837 invigda komplexet på Norra Smedjegatan med kyrka, församlingslokaler och prästgård skulle rivas. Stadsbyggnadskontoret föreslog 1959 att församlingen skulle ta över Centralbadet, avveckla det och tvättinrättningen samt bygga en kyrka i stället för simhallen. Ett beslut som låg i tidsandan. Tre år senare, 1962 kom ett nytt erbjudande: nu var det fastigheten Katthavet 7 (vår nuvarande fastighet). Gathuset skulle rivas och kyrkobyggnaden bli synlig i fasaden. Även ett kontorshus skulle byggas på tomten. Det var något konkret man kunde utgå ifrån. Arkitekten Leonie Geisendorf, elev till den franske arkitekten Le Corbusier, fick uppdraget att rita det nya komplexet.
Men för att det hela skulle bli av måste finansiella resurser organiseras. P. Peter Hornung som kom att bli den drivande jesuiten bakom projektet, inledde framgångsrika insamlingsresor till kontinenten. Men processen här på plats var minst sagt seg. 1966 inlämnades ansökan om igångsättningstillstånd för byggarbetena som efter fem års tid och överklaganden i olika instanser avslogs. Fastighets- och byggnadskontoret förhalade handläggningstiden av projektet, vilket först efter den nytillträdde biskopen Brandenburgs intervention kunde lösas (1978). Också ekonomiskt blev det uppförsbacke, när regeringen 1967 införde en 25 %-ig investeringsskatt på alla oprioriterade byggnadsprojekt. Nya Eugenia ansågs vara av den typen – oprioriterad.
Medan man planerade för det nya måste man ta avsked av det gamla. Den 14 maj 1968 firades den sista mässan i Gamla Eugenia som snart därefter revs. Tänk vilket arbete som gjordes då. Hela fastigheten måste tömmas. Vad behövde man i provisoriet? Vad skulle lagras? Vad slängas eller säljas? I det stora hela har våra förfäder bevisat gott omdöme. En hel del föremål ur den gamla kyrkan har bevarats och markerar än i dag förbindelsen mellan gamla och nya Eugenia (tabernaklet, dopfunt, mässkrud, staket …). Men nu gällde det att flytta till Reginabiografen på Drottninggatan 71 A, till ett provisorium som kom att hålla 14 år. Kyrkan inrättades i den tidigare biografen, expedition och prästgård på Drottninggatan 86 och församlingslokaler på Holländargatan 9 B.
1971 dök en ny idé upp som ifrågasatte den pågående planeringen. Kan inte församlingen överta en av innerstadskyrkorna som Klara eller Jakob? Tanken väcktes av den svenskyrklige biskopen Ingmar Ström men försköts av de respektive kyrkoråden. Det som dock omkullkastade planeringen helt och hållet var den s.k. Almstriden 1972. Efterdyningarna ledde till ett allmänt rivningsförbud. Den hittills gällande stadsbyggnadspolitiken gjorde en kovändning. Församlingen måste nu ta fram ett helt nytt förslag, eftersom det tidigare byggde på att riva gathuset. Leonie Geisendorfs fullständigt utarbetade förslag måste skrotas. 1975 anlitades Jörgen Kjaergaard med uppdrag att renovera det gamla gathuset och bygga en kyrka samt församlingslokaler på innergården. Det är den byggnad vi nu sitter i. Även om det fanns ett kompakt motstånd från s.k. kulturarbetare att kyrkan skulle finnas och byggas här (1977), kunde projektet inte stoppas. Församlingen fick köpa fastigheten för om- och nybyggnation; ett beslut som gick igenom i Stadsfullmäktige med 51 mot 49 röster (1979).
På hösten 1979 firades den första mässan i ett av det gamla husets rum. Det första spadtaget för kyrkan några veckor senare. 1981 lades grundstenen, och idag för 40 år sedan invigde biskop Brandenburg kyrkan. I maj 1982 besökte till och med kungaparet Nya S:ta Eugenia.
Varför berättar jag denna historia? Jag tror att den sitter i församlingens DNA, är del av dess identitet och ett uppdrag. Vi har fått en byggnad – och mer än en byggnad – av dem som praktiserade sin tro före oss. De tidigare generationerna har lagt tron i våra händer. Det är det vi kallar tradition som är avgörande för kyrkans liv. Hela processen från de första funderingarna till projektets avslut tog minst 23 år. Vill man bygga inte bara en kyrka utan Kyrkan behövs tydligen tid, uthållighet, mycket energi och både materiella och andliga resurser. Det är ett långdistanslopp.
Dagens evangelium leder oss djupare in i vad som står bakom Nya Eugenia. Det första är vetekornets lag. ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd.” Död och liv, liv och död hör samman. Att vi kan leva i största allmänhet beror på att andra har dött för oss, dött inte bara den stora döden vid livets slut, utan de många former av död som har förtärt livet. Det förstår vi intuitivt. Ändå har vi svårt med tanken. Vem vill förlora sitt liv? Men håller vi krampaktigt fast vid vårt liv, är vi inte beredda att ge det, kommer det att dö. Livet vissnar i våra händer utan att ha burit frukt.
De många människor som bidrog till att denna byggnad kunde uppföras, som har gett trons låga vidare till nästa generation, som har gjort dessa stenar levande, de har gett sitt liv: pengar, energi, tid, tro, hopp och kärlek. Vi kan ge våra liv, kan följa vetekornets lag, eftersom vi vet att våren finns. Vi vet att Kristus har gett sitt liv för vår och hela världens skull, att han har förvärvat ett evigt liv åt oss. Sedan hans uppståndelse är livet inte längre någon bristvara. Med blicken på honom får vi frikostigt dela ut det eftersom det är en oändlig ”resurs”.
En byggnad är bara en byggnad – skulle man kunna resonera. Visst en byggnad är något materiellt och ändligt som en vacker dag kommer att försvinna. Men en kyrka är kanske ändå mer än så. Dessa väggar är ”laddade” med otaliga troendes böner, med liturgiernas helighet, ja, med Kristi närvaro. Dagens evangelium berättar om en grupp nyfikna och deras fråga: ”Vi vill se Jesus.” Om någon sa det till oss, hur skulle vi då reagera? De vände sig då till en av Jesu lärjungar, Filippos, som i sin tur går till Andreas som förmedlar kontakten med Jesus. Det här är nog det viktigaste vi som döpta kan göra mot människorna: föra dem till Jesus. Och är inte kyrkan den plats där han visar sig som tydligast. Vår kyrka – byggnaden och gemenskapen – ska göra Jesus synlig. Detta är det yttersta kriteriet för allt som sker inom dessa väggar. Det innesluter att vi med jämna mellanrum måste rannsaka oss: Gör det vi sysslar med fortfarande Jesus synlig? Det är en fråga som riktar sig till var och en personligt och till gemenskapen i sin helhet.
Kyrkans historia är full av exempel på att just det här grunduppdraget – göra Jesus synlig – inte alltid är populärt. Det kan till och med vara livsfarligt om vi tänker på kyrkans många martyrer. Jesus säger det osminkat till sina lärjungar: ”Där jag är, kommer också min tjänare att vara.” Var var Jesus? Visst, hos de fattiga och sjuka, hos syndare och utstötta, hos barn och vuxna, hos religiösa och politiska funktionärer, hos köpmän, fiskare, tjänstemän och militärer. Där kommer också, ja bör Jesu tjänare vara. En del av dessa möten ledde till konflikt och slutligen till korset. Det är det dramatiska slutet som också Jesu lärjunge kan få del av. Jesus säger öppet ”där kommer också min tjänare att vara”. Funderar man över det och försöker man föreställa sig konsekvenserna av att följa Jesus, kan orden lätt fastna i halsen. Vill eller kan jag det? Är jag beredd på det? Frågor som inte kan besvaras teoretiskt. Frågor vars svar visar sig i stunden. Men vi kan ändå förbereda oss: fördjupa oss i det Jesus gjort och sagt, i det han lagt i kyrkans händer; bli mindre beroende av vår regelbundna dos av ”bekräftelseknark”. Vi är inte kallade till att behaga eller att vara omtyckta av alla. Vi är kallade till att vara där Jesus är. Det är vår plats som inte alltid, men säkert också leder till konflikt.
”Om någon tjänar mig, skall Fadern ära honom”, säger Jesus. Nästan otroligt. Gud själv ärar Jesu tjänare. Det är gudstjänst i ordets första bemärkelse: Gud som tjänar oss genom allt det han ger oss. Det här lilla jubileet – 40 år Nya Eugenia – är en anledning att tacka Gud för allt det goda han har gjort inom dessa murar genom liturgin, de karitativa insatserna, gemenskapen och vittnesbördet. Detta jubileum kan också ge anledning till en rannsakan. Måste vi justera något? Hur kan vi i vår tid med dess utmaningar göra Jesus synlig för dem som inte lärt känna honom? Församlingen har många hängivna troende som gör mig väldigt tacksam. Låt oss göra allt för att vinna fler. Låt oss i all ödmjukhet stå upp för vår Herre och med trohet och klokhet göra denna plats ännu mer till Stockholms hjärta som försörjer hela staden med andligt syre, med Kristi liv. [Och det till och med efter 20 minuters predikan.]
Dominik Terstriep S.J.
