Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Andra söndagen i Advent
2021-12-05
Årgång C: Bar 5:1-9; Ps 126; Fil 1:3-6, 8-11; Luk 3:1-6
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Precis som i skildringen av Jesus födelse, understryker evangelisten Lukas idag hur Guds ordning skiljer sig från människans ordning, och hur Guds värdeskala ofta är helt omvänd den vi människor konstruerar. Den mänskliga ordningen styrs av rädslan för döden. Guds ordning, sådd som frö i världen genom Kristus kors och uppståndelse, är kärleken och sanningen som besegrar både död och rädsla.
I evangeliet mötte vi först de synliga makthavarna vid den bestämda tidpunkten: kejsaren, ståthållaren, de lokala furstarna och templets överstepräster. Omnämnandet av dem är viktigt, för att etablera att det som ska berättas är historiskt, dvs har ägt rum på en bestämd plats, en bestämd tid. Dvs raka motsatsen till en myt, som börjar med det allmänna: ”det var en gång…”.
Men så skiftar plötsligt fokus. Vi hör att ”Guds ord [kom] till Sakarias son Johannes i öknen.” Den uttalade avsikten hos universums skapare, som i sig själv är ren existens, i vilken allt annat som finns är delaktigt, som hela världen behöver söka för att förstå sig själv – Guds ord – kom, inte till kejsaren, furstarna eller ens till översteprästerna, utan till en märklig ökeneremit, sonen till en präst längst ner i hierarkin. Men en person som inte var uppfylld av sig själv, sin egen position eller sina egna åsikter. Utan av att vilja göra Guds vilja.
De judiska förväntningarna på Messias, Guds utvalde som skulle befria Israel och föra dess tro till alla folk, hade nått en höjdpunkt, decennierna före Kristus. Den som hade studerat tideräkningen hos profeten Daniel, kunde se att tiden faktiskt var inne när Lukasevangeliet börjar utspela sig. Johannes Döparen, som dagens evangelium talar om, rördes av Guds ord till förkunnelse för att han också visste att det var dags. Dags för allt att nu hända, som hundratals år tidigare hade förutsagts av profeterna, t ex av Jesaja, citerad i evangeliet, eller av Baruk, ur vars bok vår första läsning hämtades. Israels Gud, den ende Guden, skulle nu agera. I en bestämd historisk kontext, och med evig effekt.
Bildspråket vi hörde användas refererar till sättet på vilket härolder i antiken proklamerade ett kommande besök av en kung: stigarna måste göras ”raka … [v]arje klyfta … fyllas, varje berg och höjd … sänkas” för att ”[b]ana väg för Herren”. Vi förstår att det som ska ske är viktigt, och också kräver handling, förberedelse, av oss.
Omvändelsen, dvs att helt byta sätt att tänka om världen och sig själv, som Johannes Döparen förkunnade, och Kyrkan påminner troende i alla tider, uttrycker vi konkret när vi förstår sambandet mellan bikten och den Heliga kommunionen. Och vi lever den när vi regelbundet, ytterst som förberedelse för bikt, rannsakar samvetet för att se var vägen för kungen, Kristus, in i oss, blir svårframkomlig p g a andliga klyftor och andliga berg.
Mina andliga berg, i meningen väghinder, består av allt jag gör till centrum i, tillåter definiera meningen med, mitt liv, och som inte är Gud. Här finns inte bara synder att försöka upphöra med. För det får vi vägledning av den Katolska kyrkans oföränderliga lära om vad som är synd, dvs behöver vi inte komma på själva. Andliga berg kan emellertid ofta vara sådant som är gott, men som, om det blir till mål, driver mig att undervärdera annat viktigt eller viktigare, och som den dag det inte längre finns eller ger samma tillfredsställelse, får mitt liv att förlora mening. I vår tid handlar det ofta om hälsa, uppmärksamhet, njutningar och upplevelser, men också om att göra politiska uppfattningar till absoluta sanningar. Men inget annat kan ta Guds plats. Däremot kan det tjäna mitt yttersta mål, som är gemenskapen med Gud, om det ordnas för att vara ”Gud till ära och pris” som andra läsningen ur Filipperbrevet uttryckte det. Dvs blir något jag tacksamt kan vårda och sträva efter, men som jag också kan mista, utan att mista livets mening.
Mina andliga klyftor utgörs av sådant som är viktigt för min relation till Gud, men som jag lätt negligerar. Ofta direkt bakom berget. Som t ex den dagliga, personliga bönen eller den konkreta hjälpen till min nästa; mina närmaste, men också andra som jag kan göra något för att hjälpa, direkt eller indirekt. Sitter någon nära ensam i Jul?
Adventstiden är utmärkt för att med Guds hjälp identifiera andliga berg och klyftor som försvårar för Guds ordning att under det år som kommer, etablera sig mer i mig, och det som den kommer ur och bygger upp; det eviga livet, utan rädsla för döden. För detta är Johannes Döparen en utmärkt följeslagare och förebedjare. Med honom ser vi behovet av egenomvändelse, parallellt med en profetisk uppgift: att, som Andra Vatikankonciliet beskrev det, tolka tidens tecken. Inte för att tiden kan påverka Guds vilja och plan, utan för det motsatta; att Guds ordning, genom oss här i tiden, ska påverka tiden och ta alltmer plats i den.
Här ger hela den bibliska traditionens omvända syn på makt en viktig fingervisning. Omgiven av kulturer och religioner vilkas norm var ett gudomliggörande av mänskliga maktpositioner och de värdeskalor de främjade, kom först den judiska och sedan den kristna tron, med något verkligt normbrytande, genom att hävda motsatsen: Sanningen beror inte på vad den mänskliga viljan tycker borde vara sant, vare sig viljan backas upp av våld, hot om våld eller idédominans i offentlighet och media. Den mänskliga viljan kallas istället till att förverkliga, ja, tjäna, sanningen, ytterst Gud, när intellektet har förstått den som något oberoende av egna åsikter och känslor; slutligen mött den som person i Jesus Kristus. Den som inser det är den som inte gör maktutövning eller popularitet, i det lilla eller det stora, i Kyrkan eller världen, till något värde.
Grunden för vårt samhälle är ännu kristen. Men mycket, kanske det mesta, som sker, är inte kristet. Det räcker att följa nyhetsflödet några timmar för att inse. Precis som för Johannes Döparen och hans konflikt med kung Herodes Antipas, där Johannes slutligen fick sätta livet till, kommer också vårt vardagsprofetiska uppdrag att ibland föra oss till konflikter med vår tids makter och makthavare med försvarare.
Men som för Johannes Döparen är det för kärleken, viljan av den andres bästa för hans eller hennes egen skull, som vi i ord och handling vill tala för sanningen. För inget kan ju vara bättre för någon, än att han eller hon öppnar sig för Gud och det eviga livet, det som inte döden rår på; som inte beror på våra prestationer eller dukar under av våra brister!
Den, vars ankomst i våra liv som Adventstiden vill hjälpa oss att förbereda, är den som frivilligt gjort sig till ett offer för att Gud Faderns ordning, sanningen i kärleken, ska få bryta fram i världen. Detta offer kommer nu strax att återspeglas i Mässans heliga offer här på altaret, precis som Kristus själv har velat, med vilket vi också frambär oss själva som offergåvor. För att sanningen i kärleken med oss ska kunna få fler fästen, om än små och nu svaga, i världen, för Gud att en dag fullkomna. Så att vi ska kunna utbrista med vår responsoriepsalm idag: ”Ja, Herren gjorde stora ting med oss”. Amen.
