30 sö (B)
24 OKTOBER 2021 kl. 11.00
S:ta Eugenia katolska församling, Stockholm
Pater Klaus Dietz S.J.
Mark 10:46-52
Mission är överallt
Bartimaios, Timaios son, den blinde tiggaren som ropar till Jesus, Davids son, om barmhärtighet – är det inte varje människa? Folk vill tysta ner honom men Jesus kallar honom till sig och ger honom det som Bartimaios mest längtar efter: att han kan se igen. Och vad är det första han ser? Jesu kärleksfulla ansikte.
På något sätt, mer eller mindre, har varje människa svårt att se. Evangeliet menar mer än den fysiska blindheten som Bartimaios är drabbad av, utan en inre och andlig blindhet. Att inte kunna se och förstå Guds verklighet i livet och i hela skapelsen.
Ett barn tycks ha det lätt att förstå att Gud finns, att Gud håller världen i sin milda hand. De bibliska berättelserna uppfattas ofta som vackra sagor. Bakom alla under i Bibeln framträder Någon som tar hand om alla och allt. Barnets tro är ofta stark och tröstrik. Vi vuxna bör skydda denna tro. Samtidigt kan vi leda den till större klarhet. Med pedagogisk klokhet ska vi försöka att beskriva Jesus som en historisk person och att låta kyrkans riter och sakrament bli konkreta former av Guds verklighet.
För tonåringar i vårt samhälle blir den kristna tron starkt ifrågasatt. Inte sällan är de ensamma som kristna i sin klass. Skolan talar ofta om religion som något oviktigt som inte är ”vetenskapligt” såsom historia, fysik och andra naturvetenskapliga ämnen. Sällan behandlar massmedia, sociala media eller populär musik existentiella och religiösa frågor. Troende ungdomar måste simma mot strömmen, mot samhällets anda. De behöver de vuxnas stöd för att inte bli ”blinda”, för att inte förlora sin tro. Därför är kristendomsundervisning, läger och ungdomsaktiviteter så viktiga för att de unga kan se vad som är rätt och vad som är verkligt. Det finns en inre längtan att förstå det som innerst inne angår dem.
På ett liknande sätt riskerar vi vuxna att bli andligt blinda. Också vi drabbas ständigt av en ström av påståenden om religionens oviktighet. Samhällets kvävande likgiltighet är farligare än ateisternas angrepp. Ofta är man ensam med sin tro i kollegornas samtal, i möten med bekanta, ja även i den egna familjen.
Men det är inte bara samhället som belastar tron. Det är kyrkan själv: dels genom övergreppsskandalerna och dels genom den hätska debatten bland katoliker i sociala media. Kyrkan som Guds heliga folk, glädjen över liturgins skönhet, tillit på biskopen och påven – blir de inte hotade av själva katoliker?
Hur kan vi då bli Kristi vittnen? Vi behöver hjälp. Precis som Bartimaios bör vi ropa till Jesus från Nasaret: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!” och Herren ska säga: ”Kalla hit honom. Vad vill du?”
Det är den inre rösten i varje människa som längtar efter ett svar på de stora frågorna: Varför finns jag till? Vad är mitt livs mening? Varifrån kommer lidandet? Vad händer efter döden? Vad är samvetet? Vad är sanning?
Varken slump eller naturvetenskap kan ge svar på dessa frågor. Vi måste be om Guds Helige Ande att ge oss inre klarhet så att vi kan se – såsom den blinde tiggaren som får sin syn av Herren.
Några hjälpmedel är t.ex. den dagliga bönen, den regelbundna mässan, trons fördjupning genom böcker, föredrag eller kurser, kontakt med troende vänner och själavårdssamtal. Då kan vi stå för vår tro. Då kan vår livsstil och våra argument vittna om Jesu Kristus och om Guds verklighet.
Detta blir den sanna missionen. För överallt är mission, inte bara i Namibia, Indonesien eller Mongoliet. Överallt i vår omgivning ska vi som övertygande kristna sprida det glada budskapet så att folk kan se Jesus Kristus: vårt svar på människors avgörande frågor.
