Pater MIKAEL SCHINK S.J.
Predikan för Jungfru Marie upptagning i himlen
2021-09-15, S:ta Eugenia katolska församling
1 Kor. 15:20–26; Ps. 44(45):10–12,16
+ Kära bröder och systrar i Kristus,
vi firar idag jungfru Marie upptagning, som är katolska kyrkans senaste dogm och definierades ofelbart år 1950 av påven Pius XII, det vill säga för ungefär 70 år sedan.
Katolska kyrkan lär att påven är ofelbar. Det betyder inte att allt som påven säger är sant utan endast att han kan göra vissa högtidliga och ofelbara uttalande ex cathedra. Bortsett från de ekumeniska konsilierna menar kyrkohistorikern och jesuiten Klaus Schatz att påven har uttalat sig ofelbart sju gånger under kyrkans 2000-åriga historia. Ofelbara uttalanden är med andra ord tämligen ovanliga.
Påvens ofelbarhet är ett oerhört aktuellt ämne i vår moderna tid då människan blivit alla tings mått. Benedictus XVI talade ofta om en relativismens diktatur. Möjligen bortsett från naturvetenskaperna finns det inte längre någon extern, objektiv måttstock för vad som är sant. Det har gått så långt att individen själv ska fastställa inte bara vad som är rätt eller fel utan man kan till och med bestämma sin så kallade sexuella identitet eller könstillhörighet, utan hänsyn till vare sig Guds uppenbarelse, Kyrkans lära och tradition eller det naturliga förnuftet.
Men den här relativismen kan också smyga sig in i Kyrkan och då anta den motsatta skepnaden av ett slags magisteriepositivism. Det innebär att man anser att Kyrkan kan ändra sin lära hur som helst, bara ändringen är sanktionerad av högre ort. På så sätt finns det de som hoppas på att Kyrkan ska ändra sin lära angående exempelvis kvinnliga präster, preventivmedel eller andra kontroversiella ämnen, trots att det knappast finns grund för detta i traditionen och trots mycket tydliga uttalanden från de senaste påvarna.
Kyrkan kan inte ändra fastlagda dogmer. Magisteriets auktoritet sträcker sig inte till uppenbarelsen och traditionen. Påve- och biskopsämbetet instiftades av Kristus inte för att anpassa kyrkans lära till moderna trender och samtida normer utan för att ge vidare det som apostlarna fick ta emot av vår Herre till framtida generationer. Därför kallas skriften och traditionen regula fidei, trons regel. Skriften och Kyrkans traditionen är utgångspunkt och måttstock för hennes lära och förkunnelse. Det är inte Kyrkan som ska anpassa sig till det moderna samhället, utan vi måste anpassa våra liv till Kyrkans lära.
*
Liksom alla marianska dogmer är läran om den heliga jungfruns upptagning till himlen en trossats som säger någonting om vår Herre. Kristus är en bild för den nya människan, den nye Adam, som är fylld med nåd och därmed rättfärdig inför Gud. Aposteln Paulus säger i dagens läsning: ”Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus.” (1 Kor. 15:22) På ett liknande sätt som Jesus är den nye Adam så är Maria den nya Eva. Hon bevarades av Gud från arvsynden och från varje personlig synd genom Kristus och har därför på ett speciellt sätt del i Jesu livs mysterier.
När det gäller hennes upptagning till himlen handlar det om en delaktighet i vår Herres uppståndelse och himmelsfärd. Hon blir den första att tas upp till himlen. Inte bara hennes själ togs upp utan också hennes kropp. Medan alla andra som avlider måste vänta till den yttersta domen för att själen ska bli återförenade med kroppen har både Jesus och Maria redan uppstått. Det är därför det inte finns några reliker efter Maria. Det finns till och med uppgifter om att när man öppnade hennes grav så var den tom.
Dagens högtid pekar därför ytterst på det eviga livet, det mål för vilket vi är skapade. I responsoriepsalmen hörde vi: ”Glöm nu ditt folk och din faders hus, och må konungen få ha sin lust i din skönhet, ty han är din herre, och för honom skall du falla ned.” (Ps. 45:11–12). Vi påminns om detta livets förgänglighet. Även om det finns nöjen och glädjeämnen här på jorden är vi ytterst kallade till ett evigt liv tillsammans med Gud, och därför ska vi i viss mån ”glömma” denna värld för att inrikta oss på Herren.
Detta påminner oss om att himmelriket inte är någon självklarhet, och framför allt inte någon rättighet, en missuppfattning i vissa kristna kretsar. Man tänker sig att alla människor måste komma till himlen och att Gud inte fördömer någon eftersom han älskar oss. Det säger sig självt att denna typ av extrem frälsningsoptimism inte kommer att leda till några enorma insatser för andra människors omvändelse utan snarare till andlig slapphet – för i slutändan är ju Gud likgiltig inför vad vi gör av våra liv. Oavsett vad vi gör kan vi ytterst inte in undgå att hamna i himlen. Gud bryr sig helt enkelt inte om vi vill till himlen eller inte. Guds kärlek har på så sätt ersatts av likgiltighet.
Frälsningen är inte någon rättighet, utan vi förtjänar det eviga livet genom den övernaturliga kärlek som den Helige Ande ingjuter i våra hjärtan. Det gäller i viss bemärkelse också för vår Herre Jesus Kristus. I ett känt stycke ur Filipperbrevet kan vi läsa att Jesus ”ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja intill döden på korset. Därför har Gud upphöjt honom över allting och givit honom det namn som är över alla namn” (Fil. 2:8–10). Gud upphöjer Jesus på grund av hans ödmjukhet och lydnad på korset. På ett liknande sätt blir även vi upphöjda och får del av uppståndelsen genom att följa Herren och ta del i hans kors.
Den heliga jungfrun Maria är det främsta exemplet på att Herren upphöjer dem som älskar honom och håller hans bud. Hon deltog aktivt i inkarnationen genom sitt fiat; hon födde och uppfostrade Jesus; hon var med honom vid hans offentliga verksamhet; och hon var en av de få som inte övergav honom under hans lidande och korsfästelse. Därför har hon även fått del av hans uppståndelse och blivit en bild för de trogna i Kristi sanna Kyrka, den katolska Kyrkan, för dem som inte överger honom, utan håller ut till slutet.
Låt oss därför vända oss till jungfru Maria och be om uthållighet, så att vi liksom hon, en dag kan förenas med vår Herre i det eviga livet. +Amen.
–––––––––––––
The Kingdom of Heaven is not a Human Right
Father MIKAEL SCHINK S.J.
Sermon for the Assumption of the Blessed Virgin Mary
15th August 2021, St. Eugenia Catholic Parish
1 Cor. 15:20–26; Ps. 44(45):10–12,16
+ Dear brothers and sisters in Christ,
today we celebrate the Assumption of the Virgin Mary, the most recent dogma of the Catholic Church that was infallibly defined in 1950 by Pope Pius XII, i.e. about 70 years ago.
The Catholic Church teaches that the pope is infallible. This does not mean that everything the pope says is true but only that he can make certain solemn and infallible statements ex cathedra. Apart from the ecumenical councils, the Jesuit church historian Klaus Schatz says that the pope has done so on seven occasions during the Church’s 2000-year history. In other words, infallible statements are quite rare.
The infallibility of the pope is very relevant issue in our modern times, in which man has become the measure of all things. Benedict XVI often spoke of a dictatorship of relativism. Possibly apart from the natural sciences, there is no longer any external, objective measure of truth. It has gone so far that man himself can decide not only what is right or wrong, but one can also determine one’s own so-called sexual identity or even gender, without regard to either God’s revelation, the Church’s teachings and tradition, or natural reason.
This kind of relativism can also creep into the Church and then assume the opposite form of a kind of magisterial positivism. In this way, it is believed that the Church can change its teachings in any way whatsoever, as long as the change is sanctioned by the magisterium. For instance, there are those who hope that the Church will change its doctrine regarding for example women priests, contraception or other controversial issues, despite the fact that there is hardly any basis for such changes in the tradition and despite very clear statements from recent popes.
The Church cannot change established dogmas. The authority of the magisterium does not extend to revelation and tradition. Neither the papacy nor the episcopate were instituted by our Lord to adapt the Church’s teachings to contemporary fashions or modern sensibilities, but to pass on what the apostles received from the Lord to future generations. Therefore, Scripture and tradition is called the regula fidei, the rule of faith. Scripture and tradition are the starting point and measure for the Church’s teaching and preaching. It is not the Church that should adapt to modern society; rather, we should adapt our lives to the doctrines of the Church.
*
Like all Marian dogmas, the doctrine of the Ascension of the Blessed Virgin into Heaven is a statement of faith that says something about the Lord. Christ is an image of the new man, the new Adam, who is filled with grace and thus righteous before God. The apostle Paul says in today’s reading: ‘Just as all men die in Adam, so all men will be brought to life in Christ’ (1 Cor. 15:22). In a similar way as Christ is the new Adam, Mary is the new Eve. She was saved by God from original sin and from every personal sin through Christ and therefore participates in the mysteries of Jesus’ life in a special way.
Her ascension into heaven is a participation in our Lord’s resurrection and ascension. She was the first to be taken up to heaven. Not only her soul was taken up but also her body. While all others who die must wait until the Last Judgment for the soul to be reunited with the body, both Christ and Mary have already been resurrected. That is why there are no relics after Mary. There are even reports that her grave was empty when it was opened.
Today’s celebration therefore ultimately points to eternal life, the goal for which we have been created. In the responsorial psalm we heard: ‘Forget your own people and your father’s house. So will the king desire your beauty: He is your lord, pay homage to him’ (Ps. 45:11–12). We are reminded of the transitoriness of this life. Even though there are pleasures and joys here on earth, we are ultimately called to eternal life with God, and therefore we must to some extent ‘forget’ this world in order to focus on the Lord.
This reminds us that the kingdom of heaven is not something that goes without saying – the kingdom of heaven is not a human right – a misconception in some Christian circles. It is thought that all people must go to heaven and that God does not condemn anyone because he loves us. Naturally, this type of extreme optimism with regard to salvation will not lead to any huge efforts for other people’s conversion but rather to a kind of spiritual laxity – for in the end, God is indifferent to what we do with our lives. No matter what we do, we cannot avoid ending up in heaven. God simply does not care whether or not we wish to go to heaven or not. God’s love has thus been replaced by indifference.
Salvation is not a human right, it is a reward merited by the supernatural virtue of charity, which the Holy Spirit pours into our heart. This is in a certain sense also true for our Lord Jesus Christ. In a well-known passage from Philippians, we read that Jesus ‘humbled himself, and became obedient unto death, even unto death on the cross. That is why God has exalted him above all things and given him the name that is above all names’ (Phil. 2:8–10). God exalts Jesus because of his humility and obedience on the cross. In a similar way, we too are exalted and partake of the resurrection by following the Lord and participating in his cross.
The Blessed Virgin Mary is the prime example that the Lord exalts those who love him and keep his commandments. She actively participates in the incarnation; she gave birth to and raised Jesus; she was with him at his public ministry; and she was one of the few who did not abandon him during his passion and crucifixion. Therefore, she has also received a part of his resurrection and become an image for the faithful of the true Church of Christ, the Catholic Church, for those who do not abandon him, but persevere to the end.
Let us therefore turn to the Virgin Mary and pray for perseverance, so that we, like her, may one day be united with our Lord in eternal life. + Amen.
