Pater MIKAEL SCHINK S.J.
5:e söndagen i fastan (B)
2021-03-21, S:ta Eugenia katolska församling
Joh 11:3–7, 17, 20–27, 33b–45
Kära bröder och systrar i Kristus,
I dagens evangelium hör vi hur Jesus utför ett av sina största mirakel. Han uppväcker Lasarus från de döda, en man som redan hade varit död i fyra dagar. Vissa skulle säga att mirakel som det om Lasarus uppväckelse från de döda inte kan äga rum i verkligheten och att berättelsen vi precis hörde därför måste läsas på ett bildligt sätt. Man menar att händelserna som beskrivs i själva verket aldrig ägde rum– eller i bästa fall på ett mycket annorlunda sätt. För det är ju omöjligt att någon som varit död helt plötsligt skulle få liv i sig igen. Man säger att historien om Lasarus inte är någonting annat än en ”myt” som skrevs ner mycket senare av vem det än var som författade Johannesevangeliet. Den återger inte det som verkligen hände.
Fast stämmer verkligen det synsättet? Är det verkligen så att Lasarus inte uppväcktes från de döda? När man frågar skeptiker varför mirakel är omöjliga är det sällan man får något väldigt klart svar. Det är i varje fall inte uppenbart att mirakel skulle strida mot modern naturvetenskap, och även om man menar det är det inte alls klart vilken naturlag som skulle ha brutits i och med att Lasarus uppväcktes. Det finns dessutom många rapporter om mirakel. Till exempel krävs det för varje helgonförklaring två av Vatikanen godkända mirakel på det framtida helgonets förbön. Inte heller är historien om Lasarus som vi precis hörde helt uppenbart mytisk. Det verkar därför som om vi med gott samvete kan tro att Lasarus verkligen uppväcktes från de döda.
*
Men frågan är förstås varför Jesus uppväcker Lasarus från de döda. Jesus vill visa folket någonting – han vill uppenbara för oss vad det eviga livet egentligen är. Det är det som är centrum i dagens evangelium.
Det finns en del förvirring kring den frågan. Jesus talar om för Marta att hennes bror kommer att uppstå, och hon svarar att hon tror på uppståndelsen … ”på den sista dagen”. Men Jesus är missnöjd med hennes svar. Han säger: ”Jag är uppståndelsen och livet”. Det är som om de pratar om två olika saker.
För Marta är uppståndelsen någonting som kommer att äga rum i framtiden – ”på den sista dagen”. Hon kanske tänkte sig att det eviga livet kommer att vara ungefär som livet här på jorden, bara lite trevligare – vädret kommer att vara bättre, det kommer att vara god mat, alla kommer att vara trevliga mot varandra, ingen kommer att vara sjuk och så vidare. Tyvärr föreställer vi oss alltför ofta det eviga livet på det sättet.
Men Jesus menar att det synsättet inte är helt riktigt. Han gör det mycket märkliga uttalandet att ”jag är uppståndelsen och livet”. Vad menar han? Som så ofta pekar Jesus mot sig själv. Det eviga livet består i att skåda Gud – det saliga skådandet. Och eftersom Jesus är Gud själv kan han säga att ”jag är uppståndelsen och livet. Marta förstår alltså inte poängen. Hon talar om det eviga livet som om det vore någonting som kommer att äga rum i framtiden, och även om det är sant så är det samtidigt ofullständigt – för hon har inte förstått att det är Gud själv som står framför henne, och att se Gud är ju samma sak som att ha evigt liv.
*
Något liknande kan hända oss – vi lyckas inte att se hur Gud är aktiv i våra liv, hur han i viss mån står mitt framför oss. Den Helige Ande kallar oss att göra det ena eller det andra; Gud ger oss en viss nåd, men vi lyssnar inte och besvarar inte nåden. Fastan är en tid då vi försöker lyssna mer aktivt på den Helige Ande, så att vi kan ta emot de nådegåvor som Gud vill skänka oss.
Det kan tyckas märkligt att mitt i fastetiden höra ett evangelium om uppståndelsen, som vi kommer att fira till påsk. Jesus påminner oss om att det eviga livet är själva poängen med fastetiden. Vilka fasteföresatser vi än fattat ska vårt mål inte vara att bli bättre människor i enbart naturlig bemärkelse, utan målet måste vara att närma oss Gud på ett övernaturligt plan, det vill säga att växa i tro, hopp och kärlek. Fastetiden är en tid då vi återvänder till Gud. Framför allt bikten är ett mycket bra sätt att ta emot Guds förlåtelse och börja om i nådens liv.
Låt oss så vända oss till Herren och be att vi med hjälp av Guds nåd och på helgonens och i synnerhet Marias förbön kan bli mer förenade med Jesus Kristus. +Amen
