P. MIKAEL SCHINK S.J.
Predikan för den 2:a söndagen i fastan (B)
2021-02-28, S:ta Eugenia katolska församling
1 Mos 22:1–18, Mark 9:2–10
+ Kära bröder och systrar i Kristus,
Det kan tyckas märkligt att berättelsen om Jesu förklaring, som har en egen festdag under kyrkoåret, den sjätte augusti, förekommer som evangelium i början av fastan. Det kan verka som om texten är raka motsatsen till det som ett fastevangelium borde vara eftersom den beskriver en trösterik teofani snarare än fastetidens torka och stränghet.
Det ligger någonting i den iakttagelsen, men om vi läser texten noggrant inser vi att den i själva verket är en utmärkt illustration av fastetiden. I början står det att Jesus tog med sig Petrus, Jakob och Johannes och ”gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem” (Mark 9:2).
Under fastetiden är även vi kallade att gå upp ”på ett berg” där vi är ”ensamma” för att tillbringa tid i bön, växa i kärleken till Herren och omvända oss från synden och våra oordnade böjelser. På så sätt ska den årliga fastan bli en tid av förvandling också för oss. Det är inte bara en tid av försakelse och förberedelse för Herrens kors utan också en tid då vi tillsammans med Herren drar ut i öknen eller upp ”på ett högt berg” för att där be till Gud Fadern.
*
Men det är också någonting riktigt i observationen att dagens evangelietext inte är helt på sin plats. På förklaringens berg uppenbarar Herren sin härlighet. Händelsen pekar mot de ärorika mysterierna i Kristi liv, på hans uppståndelse och himmelsfärd.
Precis före stycket som vi hörde i dagens läsning förutsäger Jesus sitt lidande för första gången. Han kallar till sig sina lärjungar och säger ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig” (Mark 8:34). Dessa ord är riktade också till oss. Det är vi som är hans lärjungar som vill följa honom och gå i hans spår. Därför ska vi förneka oss själva och bära Herrens kors tillsammans med honom.
Det är också anledningen till att Herren omedelbart efter att han förutsagt sitt lidande uppenbarar sin härlighet för de tre apostlarna på berget. Om vi ska vara uthålliga i efterföljelsen och nå fram till det eviga livet måste vi ha en uppfattning om målet, i synnerhet eftersom vägen dit ofta är mödosam och påfrestande. Jesus visar alltså sin härlighet för apostlarna för att ge dem inspiration och iver inför korsets väg. På samma sätt blir vi påminda om härligheten på andra sidan korset. Det är lätt att drabbas av leda och slöhet i det andliga livet, speciellt under fastetiden. Då kan det vara bra att påminna sig om och meditera över himmelrikets lön och härlighet.
*
Kristi förklaring är också en av de texter som uppfyller berättelsen om Isaks offer i första Moseboken som vi hörde i första läsningen. Det är det grundläggande offret i Gamla Testamentet mot vilket alla andra offer bärs fram. Abraham gav det han älskade mest, sin son, till Gud. I tidiga judiska kommentarer beskrivs Isak som en vuxen man som samtycker till Abrahams offer. Händelsen är en typ för Kristi korsoffer; liksom Isak samtycker Jesus till Faderns vilja, som sänt sin son till världen för att han ska ge sig själv tillbaka till Fadern för världens frälsning. Under fastetiden är vi kallade att mer och mer uppgå i den gudomliga sändningen av Sonen, han som utgår från Fadern och genom korset återvänder till Fadern. Vi vill förena oss med Jesus Kristus på vägen till korset och ge oss själva helt och hållet till Gud. Ett bra sätt att förena sig med Jesus Kristus under fastetiden är att meditera över korsvägen, över den kärlek med vilken han gick till korset.
Att historien om Abrahams offer är en typ för Kristi förklaring visar att det finns ett djupt samband mellan de två till synes helt olika berättelserna, ett mer grundläggande samband än att bägge äger rum på ett berg eller att Gud i båda texterna uppenbarar sig genom att tala. Läsningarna tycks säga oss att härligheten och offret hör ihop. Det ena är inte bara medel för det andra, utan det finns ett fundamentalt samband mellan Kristi korsoffer och hans härlighet.
En förklaring ligger i det som profeterna och kyrkofäderna aldrig tröttnade att upprepa: Gud behöver inte några offer, utan offret är till för vår skull. Gud är redan fullkomlig i sig själv, och vi kan inte ge honom någonting som han inte redan har. Istället är det vi som blir fyllda av Guds nåd och kärlek genom att ge oss själva till honom. På så sätt får vi del av Kristi självutgivande kärlek till Fadern. Jesu härlighet visar sig i hans kärlek till Fadern, men medan hans härlighet var dold på korset så uppenbarades den för apostlarna på förklaringens berg.
*
Det är till Kristi härlighet som fastans tid av försakelse, bön och barmhärtighetsverk ska leda oss. Genom att avstå och göra uppoffringar ska vi bli lika Jesus Kristus och på så sätt förenas med Gud. Låt oss därför vända oss till Herren och be om nåden att vara uthålliga, så att vi kan följa honom på korsets väg och så nå fram till uppståndelsens härlighet. +Amen.
