Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Sjätte söndagen under året
2021-02-13 (vigiliemässa efter undervisning av konfirmander, klass 9)
Årgång B: 3 Mos 13:1-2, 44-46; Ps 32; 1 Kor 10:31-11:1; Mark 1:40-45
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm
”Säg ingenting till någon”. Vid många tillfällen i Markusevangeliet uppmanar Jesus, som vi nyss hörde, både människor och andar att inte tala högt om hans sanna identitet.
Varför? Först för att undvika skvaller om att han skulle vara ännu en i raden av helare, bara mer effektiv, vilket skulle frikoppla hans mirakel från hans verkliga identitet och uppgift. Sedan för att visa att Messias, befriaren som alla väntade på, inte skulle vara någon världslig ledare för en politisk, ekonomisk, social eller ekologisk befrielse, utan istället Guds sanning och kärlek som befriar från synd och evig död. Allt han gjorde och sade, och varför, som uttryck för vem han verkligen var, visste Jesus skulle bara kunna förstås och förklaras av hans död och uppståndelse. Och när den hade ägt rum blev ju Jesus uppmaning att säga allt till alla.
Det har länge funnits en tendens att bortförklara Jesus mirakel, att göra dem till symboler för någonting, lite oklart vad, men förmodligen allmän snällhet. Det kan bero på en vilja att förneka Jesus gudomlighet, vilket definitivt för en ut ur kristen tro, men också på en oförmåga att tänka hela vägen. I sin gudomliga natur är ju Jesus själv upphovtill alla naturlagar och alla samband i skapelsen. Självklart vet han därför exakt hur de kan överskridas och användas för att öppet vittna om Sanningen, dvs om honom. Bara om Gud har absolut makt över materien kan Gud vara just Gud. Annars är han som vi, och då finns inget hopp eftersom våra begränsningar då i allt har sista ordet.
I varje mirakel säger Jesus också något om hur han vill använda sin makt på ett vidare sätt, utöver den konkreta händelsen. Det ger ett vidare budskap för alla tider. Jesus botade blinda, fysiskt som konkreta historiska händelser med ögonvittnen som sedan berättade, för att visa att han är Gud som vill öppna allas ögon för frälsningen. Jesus botade verkligt spetälska, som i evangeliet idag, fysiskt som konkreta historiska händelser med ögonvittnen som sedan berättade, för att visa att han är Gud som vill rena oss på alla sätt som behövs för att vi ska kunna uppstå till kropp och själ.
Spetälska betydde i antikens judendom att man var utesluten ur gemenskapen, framförallt från tempelgudstjänsten, dvs den gemensamma tillbedjan på platsen där Gud mötte sin skapelse, Jerusalems tempel, som mer än något annat uttryckte och stärkte det judiska folkets identitet. Vi hörde om detta i första läsningen ur Tredje Moseboken. Prästens roll visar att spetälska sågs som ett andligt problem. Man var tvingad till utanförskap, för att man kunde riskera andras deltagande i gudstjänsten. Att Jesus botar spetälska pekar på att alla reglerade renhetsritualer för tempelgudstjänsten i Jerusalem snart kommer att bli överflödiga eftersom Kristus kropp, och därmed Kyrkan, ska bli det nya och eviga templet, den nya mötesplatsen mellan himmel och jord. Där den renhet som behövs för deltagandet börjar som en inre renhet som Jesus själv hjälper oss med.
Precis som Jesus gjorde ska vi också aktivt inkludera människor som av olika skäl är utstötta från samhället i den kristna gemenskapen, om de som mannen i evangeliet tror, och vill leva och växa i sin tro. Vi är alla skapade till Guds avbild. Vi är alla syndare som förvrider den avbilden på olika sätt och därför i behov av förlåtelse, helande och därmed omvandling. Men för att detta inte ska uppfattas som att var och en själv ställer upp villkoren för att vara i Kyrkan, och alltså egenmäktigt kan ignorera Kristus villkor, behöver vi en kompletterande tolkning av berättelsen. En som i den spetälske ser någon som har vänt ryggen åt den rätta tillbedjan, och som uppmanas att söka sig till Herrens tempel, till tillbedjan i liturgin. Så känner vi i den spetälske mannen igen oss själva.
Som biskop Anders skriver i sitt herdabrev inför den kommande Fastetiden, som ni fick tidigare idag: ”Jesus vill rena oss från syndens spetälska … Därför är bikten, försoningens sakrament en oskattbar gåva”. För, fortsätter biskopen, ”vi lever i en tid av nivellering”, dvs där allt slätas ut, ”där det ibland är svårt att se vad som är gott eller ont. Därför behöver vi … kyrkans undervisning, som ger vårt samvete ljus för att se på allt i Jesu ljus.” Alla vänder vi ryggen åt Gud, alla behöver vi komma tillbaka.
Den rätta tillbedjan är inte bara det vi gör i gudstjänsten, utan en livshållning där vi strävar efter att ordna allt i våra liv efter Guds vilja och plan, så som den Katolska kyrkan har fått i uppgift av Kristus att ständigt förklara. Att göra ”allt till Guds ära” som andra läsningen ur Första Korinthierbrevet uppmanade, och så signalera för oss själva och andra att livet ytterst handlar om en evig gemenskap med Gud, som ger mening och riktning åt alltmer redan här och nu. Liturgin, dvs Kyrkans gemensamma tillbedjan och gudstjänst, blir en återkommande påminnelse och ”träning” för oss, precis som för en gång judarna i Jerusalems tempel, om den rätta tillbedjan som en hållning för hela livet.
”Allt till Guds ära” betyder verkligen ”allt”. Mina studier, mitt arbete, mitt familjeliv, min fritid, mitt sätt att möta andras behov, mina relationer, vad jag identifierar mig med, vad jag gör med min kropp och min sexualitet. Om ni hör vuxna katoliker säga att just det sista inte är så viktigt, det har Gud ingen plan för, då ska ni be för dem att de blir villiga att lyssna mer till Gud. För allt kommer bara till sin rätt om det uttrycker Guds vilja och plan. Vi, inte Gud, behöver att Guds ära tar alltmer plats i oss för att vi ska bli hela; dem som Gud hade tänkt när hans kärlek gav oss existens. Men det är inget Gud lämnar oss åt oss själva att klara, för det gör vi inte. Gud ger oss istället nåden, delaktigheten i sitt liv, som genom sakramenten i materians form möter vår materia för att omvandla oss, göra oss alltmer till för Gud, till kropp och själ. I den Heliga Eukaristins sakrament kommer det gudomliga livet bokstavligen in i oss genom att bli något vi konkret äter, smälter. Om vi samverkar med vår vilja, som nåden nu stärker och ger riktning, och bär fram oss själva till Gud, är det alltså Jesus Kristus i oss som kommer att göra stegvis alltmer genom oss till Guds ära.
Till er åtta personer som idag tar emot er Första heliga kommunion gäller på ett särskilt sätt utropet i responsoriepsalmen som vi nyss hörde och sjöng: ”Gläd er i Herren … jubla!”. Ja, gläd er verkligen över Herren, i er! Och kom ihåg att Jesus uppmaning till den botade spetälske att inte säga något till någon, inte gäller oss. Tvärtom, nu är allt, alla tidigare mirakel, all Jesus undervisning, ja, hela hans liv, förklarat genom hans offer på korset och hans uppståndelse, som med Kommunionen nu blir en del av er, av oss. När Mässan är slut och vi sänds ut, vill Jesus därför inget hellre än att vi delar hans och vår tillbedjan med så många vi bara kan. Amen.
