Pater MIKAEL SCHINK S.J.
Predikan för den 29:e söndagen under året (A)
2020-10-18, S:ta Eugenia katolska församling
Matt 22:15–21
+ Kära bröder och systrar i Kristus,
Vi hör i dagens evangelium hur människor sluter sig samman mot Jesus. Fariséer och Herodes anhängare går ihop för att sätta Jesus på prov. Dessa falanger var i normala fall varandras motståndare: fariséerna var kritiska till det romerska riket och ville inte att man skulle betala skatt till kejsaren, medan herodianerna stödde Herodes, den lokale romerske ledaren, och menade att man visst skulle betala skatt.
Dessa två grupperingar, som i normala fall var fiender, sluter sig i dagens evangelium samman i en ohelig allians för att få någonting att fälla Jesus för. Och det verkar onekligen som om de har gillrat en bra fälla, för hur Jesus än svarar på deras fråga, om man skall betala skatt till kejsaren, verkar det som om han kommer att göra endera av parterna missnöjd.
Han lyckas att komma ut ur knipan genom att formulera en så allmän princip att varken fariséerna eller herodianerna kan angripa den: ”Ge åt kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud”, säger han (Matt 22:21).
*
Denna princip föranleder oss att reflektera över vad det är vi är skyldiga kejsaren, det vill säga staten, och vad vi är skyldiga Gud. Vi har ett antal skyldigheter gentemot staten, som har kodifierats i de lagar som gäller i vårt land, bland annat handlar det liksom på Jesu tid just om att betala skatt, vilket vi historiskt sett varit ganska duktiga på här i Sverige.
Men även staten har skyldigheter. Staten får inte göra eller kräva någonting som går emot Guds vilja – även staten måste ge Gud det som tillhör Gud. Vi kan tänka på framför allt frågor som har med livets början och livets slut att göra. Livet är en gåva från Gud, och i de allra flesta fall är det endast Gud som har rätt att ta ett liv. Det tillkommer till exempel inte staten att bestämma när det ofödda barnet skall betraktas som skyddsvärt och när en graviditet skall kunna avbrytas. Det tillkommer heller inte staten eller ens individen att bestämma när man skall avsluta ett liv genom eutanasi. Och bara för några veckor sedan skrev påven Franciskus i sin senaste encyklika, Fratelli tutti, att inte heller dödsstraff skall tillåtas och att Kyrkan skall verka för dödsstraffets avskaffande.
På samma sätt tillkommer det inte heller staten att definiera vad ett äktenskap är, utan den rätten är förbehållen Gud, som nedlagt sin eviga lag i världens ordning, enligt vilken äktenskapet är en naturlig institution mellan en man och en kvinna.
*
Innan Jesus svarar på fariséernas och herodesanhängarnas fråga ber han om ett mynt. På detta mynt finns kejsarens bild, och det är därför man i viss mån kan säga att det tillhör kejsaren. Detta mynt har i traditionen ofta tolkats som en bild för människan. Liksom kejsarens bild har präglats på myntet, så har även Gud skapat oss till sin avbild. Vi bär på Guds bild inom oss, även om den försvagats genom arvsynden.
Arvsynden är också anledningen till att det ibland inte är så lätt för oss att ge Gud det som tillkommer Gud. Genom att synden kom in i världen har vår vilja och därför också vår natur blivit oordnad så att det finns ett begär i oss att söka oss själva istället för Gud.
*
Vi kan även fråga oss vad vi kan ge Gud konkret? Vad är det vi är skyldiga honom? Något av det dyrbaraste vi har är vår tid. Denna skyldigheten, det vill säga hur mycket tid vi skall ge Gud, har preciserats ganska exakt av Kyrkan. Den uppgår till ungefär en timme i veckan. Vi är skyldiga att gå i mässan på söndagar, även om denna förpliktelse just nu inte gäller på grund av coronapandemin.
Men det kan vara bra att ge Gud lite mer tid än bara en timme i veckan. I synnerhet i en så sekulär miljö som den vi lever i finns det annars risk för att vi liksom vår omgivning blir förvärldsligade, och att vi även drar med oss våra familjer, barn, vänner och bekanta så att också de avlägsnar sig från Kristus.
Som präst får man ofta höra att det inte är så lätt att vara katolik idag. Det är därför viktigt att vi kontinuerligt bemödar oss att stärka vår tro och kärlek till Herren genom regelbunden bön och meditation. Det är bra att reservera lite tid varje morgon, det behöver inte vara mer än femton minuter, för personlig andakt i form av bön, andlig läsning eller meditation.
Den dagliga bönestunden kan tyckas vara en börda, men så kan det inte vara. Enligt liknelsen om myntet är vi skapade just till Guds avbild. Ordet till uttrycker en riktning. Guds bild finns i oss, men vi är skapade att bli mer lika Gud. Det blir vi genom Jesus Kristus, som är ”den osynlige Gudens avbild”, som aposteln Paulus skriver på ett ställe i kolosserbrevet (1:15). Genom tron och den gudomliga kärleken tar Jesus Kristus sin boning i oss. (Ef 3:17). På så sätt närmar vi oss det vi är skapade till: nämligen gemenskapen med Gud själv.
Vi är därför kallade att genom bön och meditation hålla denna likhet och relation med Jesus Kristus levande inom oss så att vi kan bli ännu mer lika honom och så att Guds bild i oss därigenom kan framträda ännu mer tydligt.
*
Det bästa exemplet på någon som uppnådde den högsta likheten med Jesus Kristus är hans moder, jungfru Maria, som trodde på ängeln och genom sitt ”fiat” öppnade sig för Gud så att Ordet kunde ta sin boning i henne och i oss. Låt oss därför vända oss till Guds moder Maria och be att Gud skänker oss klokhet och styrka så att vi kan ge honom det som tillkommer honom och så närma oss honom genom att bli mer och mer lika honom. + Amen.
