Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för 25:e söndagen under året och patronatsfest S:ta Eugenia
2020-09-19–20
Årgång A: Jes 55:6-9; Ps 145; Fil 1:20-24, 27; Matt 20:1-16
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (vigiliemässa för niorna i trosundervisningen med konfirmation, lördag), samt Katolska stiftsgården Marielunds kyrka (högmässa med höstlägret för åttorna i trosundervisningen, söndag)
Kära systrar och bröder i Kristus,
”…de sista [skall] bli först och de första sist.” Jesus liknelse i dagens evangelium slutar med en varning. Den är riktad till det judiska folket, till apostlarna men också till oss idag. Den Helige Petrus har i verserna just innan frågat Jesus vilken belöning apostlarna ska få för att de lämnat allt för att följa Jesus. Jesus svar är då liknelsen om jordägaren och arbetarna i vingården, vilken inte ska ses som en anvisning om hur kommersiella företag ska utforma sin lönepolitik. Inledningen låter ju: ”Med himmelriket är det som…” – dvs det Jesus vill beskriva är Guds realitet, Guds erbjudande om evigt liv.
Israel, det judiska folket, var först att få ta emot Guds uppenbarelse och sluta förbund med Gud, ett förbund som förbereder Guds eget människoblivande i detta folk. För att alla folk, genom Israel, ska få lära känna den ende Guden. Det judiska folket representerar alltså de arbetare i vingården, dvs de som ska vittna om, missionera för, Gud, som jordägaren hyr vid dagens början. När förbundet med Israel fullbordas genom Jesus ankomst och utvidgas till alla som vill tro, vilka tidigare betraktats som hedningar, kommer det alltså in nya arbetare. Kvällens löneutbetalning symboliserar historiens slut och den yttersta domen. Här ges nu samma belöning – det eviga livet med Gud – åt alla som har trott och låtit tron synas i deras liv genom konkreta handlingar; dvs åt alla som öppet har lovprisat Kristus med sin kropp, för att tala med Aposteln Paulus i andra läsningen ur Filipperbrevet. ”Kroppen” är ju vårt medel för att verka i världen.
Jesus säger alltså att Israels folk ska glädjas med hedningarna som får dela Guds härlighet med dem. Och att apostlarna, som han väljer att utgöra grund för Kyrkan, genom vilken Kristus alltid ska finnas i världen, ska glädjas åt alla andra som efter dem kommer att få uppmärksamhet för det de gör för Kyrkan. När Gud generöst ger av sitt eviga liv till alla som tror på Kristus, oavsett hur länge de har trott och hur mycket de har hunnit uträtta i tron, vill Gud att alla, av sann kärlek, ska glädjas åt det. En glädje som ger ett liv av inre frid. Där vi med all sorg och allt lidande, litar på att Gud genom Jesus Kristus har besegrat det och öppnat en väg till gudomligt, evigt liv genom det. En inre frid, där vi för det viktigaste, det eviga livet, aldrig är utelämnade till våra prestationer eller hindras av våra begränsningar. Där vi vet att Jesus går med oss.
Inget stör den inre friden så mycket som längtan efter andras uppskattning; viljan att vara populär; strävan efter många ”följare” och ”likes”. När vi ständigt jämför oss med varandra – ett naturtillstånd i de s k sociala medierna – fylls vi av oro, avundsjuka, stress, ilska och osäkerhet. Men meningen med ditt liv är inte att bli populär hos andra. Meningen är att lära känna Gud för att älska och tjäna honom – arbeta i hans vingård, bidra till att andra kan lära känna och älska honom – och så leva i evighet med honom; uppstå så som Jesus uppstod. När man är i er ålder då livets alla praktiska val och möjligheter ligger framför en, kanske detta känns konstigt. Men bara om allt vi gör är för Guds skull och till Guds ära, får allt sitt verkliga värde. Då kan vi ta emot världslig framgång på rätt sätt: i tacksamhet. Utan besvikelse när det försvinner, som det alltid gör, förr eller senare. Och då kan vi också leva helt utan det, om det inte kommer. Det är att leva i den sanna inre frid som Jesus vill ge.
I Matteusevangeliets följande avsnitt talar Jesus om att han måste lida och dö, och att han frivilligt går rakt in i det. Istället för ära väljer Jesus förakt; istället för belöning, straff; istället för ”likes”, hån. Tala om att de första, här denförste, Gud själv som människa, ska bli sist – avrättas som en simpel tjuv på ett kors! Men Jesus gör det för att vi som tror på honom inte ska vara rädda att följa honom, om det behövs för det vi tror är sant. I full tillit. ”Mina planer är inte era planer och era vägar inte mina vägar”, hörde vi Gud säga genom profeten Jesaja i vår första läsning. Gud vänder helt på vår värdeskala. Och vi vet att döden för Jesus inte var slutet, lidandet inte fick sista ordet. Så vill Gud att vi ska arbeta i hans vingård, tro, och leva vår tro för att ge den åt andra, i allt.
Konfirmationens sakrament,
/lördagen:/ som några av er här ska ta emot idag och ni övriga nu ska förbereda er på under ert sista år i undervisningen,
/söndagen:/ som ni nu ska förbereda er på under två år i undervisningen,
ger en särskild nåd, gåva av Guds kärlek, den Helige Ande, för att kunna vittna om tron i ord och handling. Denna nåd ger styrkan att kunna vandra hela vägen med Jesus, med full inre frid, i full tillit till att Gud har sista ordet. Utan att oroligt behöva snegla på allt som andra verkar få. Genom alla Kyrkans sju sakrament vill Kristus ständigt ge sig själv till oss för att vi ska bli stärkta i tron på honom, allt mindre beroende av gillande från andra och sätta vårt verkliga hopp till Guds belöning i det eviga livet. Konfirmanden visar att han eller hon vill leva så. Det är ett starkt vittnesbörd när vår kultur ropar att det inte finns någon annan gud än vi själva.
Genom helgonen ger Kyrkan oss exempel som inspiration och hjälp, av deras förböner, på vår väg. Den Heliga Eugenia, vår församlings skyddshelgon, är en av alla dessa våra vänner och hjälpare, och som vi särskilt firar idag. Hon var en förnäm kvinna som valde att lämna rikedom och berömmelse, för ge hela sitt liv åt att tjäna Kristus och Kyrkan som nunna. Hon påminner oss idag, nära 1300 år senare, om att när vi med konfirmationen har utrustats med kraften att leva och stå för vår katolska tro, så återstår att förstå hur Gud kallar var och en att konkret arbeta i vingården. Mitt råd till er alla är att lyssna på Gud och att aldrig utesluta att Gud kallar till ett liv som ordensman, ordenskvinna eller präst. Den sanna lyckan, den inre friden, kommer bara att vara där, när vi förstår och säger vårt ja till att bli dem som Gud hade tänkt.
Den Heliga Eugenia sägs ha varit tålmodig, kärleksfull och vis. Den sanna visdomen handlar om att inse att Guds vishet alltid är större och att man själv blir vis bara när man ”dockar in” sig i den. Konkret lyssnar till Kyrkan och hennes lära och försöker utforma livet efter den. Dagens responsoriepsalm uttryckte om Gud: ”outrannsaklig är hans storhet”, dvs ingen kan riktigt greppa den. När vi, som Eugenia, låter Guds visdom arbeta genom oss, dvs lyssnar och följer Kyrkan, kan vi lättare motstå frestelser att ge upp inför lidande eller inför egna känslor av avundsjuka, missunnsamhet och rädsla att bli impopulär. Då tackar vi Gud för allt det goda som möter oss i livet. Då litar vi på Gud när livet är svårt. Och så gläds vi bara varje gång vi får ge honom vidare, för varje annan som vill tillhöra Hans rike. Amen.
