Pater MIKAEL SCHINK S.J.
Predikan för den 24:e söndagen under året (A)
2020-09-13, S:ta Eugenia katolska församling
Matt 18:21–35, Syr 27:30–28:7
+ Kära bröder och systrar i Kristus,
ämnet för dagens läsningar är förlåtelse och barmhärtighet. Kungen som efterskänker mannens skuld i Jesu liknelse är en bild för Gud som i sin stora barmhärtighet förlåter oss våra synder. Men när mannen sedan går därifrån visar han inte samma barmhärtighet utan snarare stränghet mot tjänaren som är skyldig honom en mycket mindre summa pengar. Berättelsens innebörd sammanfattas väl i kungens fråga: ”Borde du inte ha varit lika barmhärtig mot din kamrat som jag mot dig?” (Matt 18:33). Eftersom Gud förlåter oss alla våra synder skall också vi vara beredda att förlåta våra bröder, ”inte sju utan sjuttiosju gånger”, som Herren säger (v. 22).
Men det finns en del missförstånd med vad som menas med Guds förlåtelse. Ibland tänker man sig att Gud först är arg på grund av någonting vi gjort, men när vi sedan ångrar oss och ber om förlåtelse ändrar han sig och börjar älska oss igen. Det är inte något fel på den här typen av beskrivningar, som man ibland kan stöta på i Bibeln, men de måste förstås på rätt sätt, för det kan verka som om Gud inte bara ändrar sig utan att vi genom våra egna ansträngningar kan förändra Gud.
Thomas av Aquino skriver på ett ställe att Guds kärlek till oss är evig och oföränderlig men att den ibland hindras från att verka i oss på grund av att vi avlägsnar oss från honom (ST I-II.113.2 co.). Synden består alltså i att vi inte låter oss fyllas av hans nåd och kärlek, och när vi får förlåtelse för våra synder är det inte Gud som förändrar sig utan det är vi som förändras i och med att vi fylls av hans övernaturliga liv igen.
Det är detta som händer i botens sakrament. Bikt består egentligen inte i att Gud börjar älska oss igen – han slutade ju aldrig att älska oss – utan i att vi vänder oss tillbaka till honom igen och låter honom fylla oss med sin kärlek och sin vänskap.
Detta är inte någonting vi kan göra själva. Vi kan inte omvända oss eller börja älska Gud av egen kraft. Det är därför Jesus använder den astronomiska summan ”tio tusen talenter” i liknelsen. Bara en talent motsvarade sex tusen denarer eller 200 årslöner för en arbetare. Liksom för tjänaren är det alltså omöjligt för oss att betala tillbaka det vi är skyldiga eller på något sätt förtjäna Guds kärlek, utan det är en fullständigt oförtjänt gåva.
Den efterskänkta skulden är alltså en bild för nåden och kärleken. Det viktigaste är inte pengarna eller den ekonomiska transaktionen, utan denna pekar på någonting djupare, nämligen på att relationen mellan kungen och hans tjänare lagas och vänskapen mellan dem återupprättas.
*
En effekt av kärleken är barmhärtighet. Augustinus skriver att barmhärtighet är hjärtats medlidande med den andres olycka, ett medlidande som driver oss att hjälpa honom och lindra hans lidande (Guds stad, bok 9, kap. 5).
När vi blir fyllda av Guds nåd och kärlek flödar alltså barmhärtigheten fram ur därur. Den som älskar är barmhärtig. Om vi har tagit på oss Jesus Kristus borde vi alltså vara barmhärtiga liksom han är barmhärtig. ”Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig”, kan vi läsa på ett ställe (Luk 6:36).
Det viktiga är återigen att se att Guds barmhärtighet mot oss inte är en förändring i hans attityd utan det är en förändring av och i oss själva. När vi tar emot till exempel botens sakrament förändras vi verkligen och blir gudomliga. Vi kan se något av detta även på det naturliga planet: den som älskas har en större tendens att älska andra, den som upplever barmhärtighet har en större benägenhet att vara barmhärtig. Därför borde vi som tagit emot Guds kärlek och barmhärtighet vara barmhärtiga mot andra.
Men mannen som just blivit förlåten av kungen gör raka motsatsen. Istället för att vara barmhärtig och visa tålamod med tjänaren som är skyldig honom en ojämförbart mycket mindre summa pengar griper han honom om strupen och låter sätta honom i fängelse.
Trots att han precis blivit fylld av Guds kärlek är det första han gör att synda mot kärleken och ta död på nådens liv i sig själv. Det är därför inget att förundras över att kungen låter bödelsdrängarna ta hand om honom. Om det hela hade utspelat sig tio år senare skulle man kunnat ha förståelse, men här ägde det rum samma dag.
*
Det är just denna inre attityd av ilska och hätskhet som beskrivs i första läsningen hämtad ur Jesu Syraks vishet.
Vrede och hätskhet är avskyvärda, men syndaren håller fast vid dem. Den som hämnas drabbas av Herrens hämnd, men han framhärdar i sin syndfullhet. Förlåt din nästa den orätt han har gjort, så utplånas dina egna synder när du ber. Om en människa bär agg mot en annan, hur kan hon då kräva läkedom av Herren? Hon visar ingen nåd mot sin medmänniska, men när hon själv har syndat tar hon till böner! (Syr 27:30–28:4)
Något som är värt att meditera över är att det står att våra synder utplånas när vi ber. Vi kan vara säkra på att Herren hör de fattigas och ödmjukas böner. Att de ringa skall bli upphöjda är ett tema som genomsyrar hela frälsningshistorien. Vi påminns till exempel om jungfru Marias Magnificat, som Kyrkan upprepar varje kväll. Där säger hon att Herren
skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. (Luk 1:51–53)
På så sätt är Herrens bud att förlåta våra bröder ”inte sju utan sjuttiosju gånger” ingenting annat än en påminnelse om det som Gud gjort från världens begynnelse: att förlåta oss, leda oss tillbaka till honom och erbjuda oss sin nåd, någonting som förkroppsligas i Jesus Kristus, som till och med på korset ber Gud att förlåta sina bödlar och förlåter den ene av de två rövarna som korsfästes med honom, han som ångrade sig och bad om förlåtelse. Han blev i traditionen upphöjd till helgon och fick namnet den helige Dismas.
*
Låt oss därför vända oss till Herren och be honom om ödmjukhet och om fattigdom i anden så att vi kan be Gud om förlåtelse när vi syndat, men också om barmhärtighet och mildhet så att vi kan bli fria från ilska mot våra bröder utan istället förlåta dem som syndat mot oss, såsom Jesus befaller oss. +Amen.
