Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Sjätte söndagen under året
2019-02-17
Årgång C: Jer 17:5-8; Ps 1; 1 Kor 15:12, 16-20; Luk 6:17-18, 20-26
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (08.00-mässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Vi hörde just evangelisten Lukas återge Jesus första stora tal, det som hos Matteus kallas Bergspredikan. Och Jesus börjar med att chocka sina åhörare genom att vända på alla etablerade måttstockar när han kopplar, lycka, salighet, som ordagrant betyder ”hälsa”, till kamp, möda, lidande och motstånd – och inte till välstånd, popularitet och njutningar som människor alltid gjort. Då och nu.
Vad menar Jesus med det här? Han är inte ute efter att omdefiniera ord genom att påstå att livets goda ting egentligen skulle vara de dåliga. Sådant som är gott och skänker glädje är Guds gåvor som han gärna vill att vi ska njuta av, när det ordnas efter hans plan. Men Jesus säger att dessa aldrig kan tillfredsställa vår djupare längtan efter lycka, salighet. Dvs ge den inre frid som är vilan i insikten om att det viktigaste i livet inte kommer av mina prestationer, eller tas ifrån mig av mina begränsningar.
Litar vi på rikedom, ära och njutningar, gör vi dessa till mål, egenvärden, för våra strävanden, blir vi som den torra busken i ödemarken som profeten Jeremia beskrev i vår första läsning. Vad Jesus säger oss är att i en värld som fallit av att vi människor ständigt litar mer på oss själva än på Gud, ständigt gör medel till mål, så är den sanna vägen till lycka, inre frid, ofta kantad av svårigheter och möda, just p g a att vi leder oss själva och andra fel.
Gud vill inte att vi ska använda vår fria vilja så som vi ofta gör. Han tolererar det, för att han respekterar vår frihet, men hans aktiva vilja vill något annat. Genom allt det han säger och gör när han blir människa i Jesus Kristus visar han oss att allt vi gör och skapar av egen kraft och för vår egen skull, utan hans aktiva vilja, är ofullständigt och övergående. Att det enda beständiga vi kan och bör söka är vänskapen med Gud. Att vår längtan efter lycka bara tillfredsställs om den söker lyckans källa, Gud. Och inte Guds effekter, känslan av Gud. Utan bara Gud, oavsett vad han låter oss känna och inte. Genom att tillåta livets vedermödor vill Gud lära oss att rota vår tillvaro på att vi känner, älskar och tjänar Honom. Oavsett vad vi nu upplever eller får ut av det. Då blir våra liv till det ”träd planterat nära vatten” som aldrig vissnar, och som både första läsningen och vår responsoriepsalm beskriver.
Men vet vi då inte allt det här redan? Jo men vi måste ständigt lära oss det på nytt. Påminnas om att vi inte av egen kraft kan skapa himmelriket på jorden. Vi kristna är kallade att låta Gud verka genom oss, och här i tid och rum vidga det rike han planterar genom sitt människoblivande och genom utgjutelsen av den Helige Ande. Men vi påminns på samma gång om att det är Guds verk i och genom oss. Och att det slutligen är Gud själv som ska fullkomna allt. I sin takt, på sitt sätt. När alltid ska fullkomnas.
För vad det ytterst handlar om är vår frälsning. Inte från ekonomiska, politiska, sociala, medicinska eller psykiska problem. För det behöver vi ingen frälsare, för sådant behöver vi på rätt sätt använda våra naturliga, mänskliga förmågor. Hur exakt det ser ut kommer vi dessutom ofta ha konflikter om. Något ständigt fortskridande i allt det som är i världen kan det aldrig bli tal om. Det som kommer ut ur de processer som styrs av våra värdeskalor kan på sin höjd ge kortvarig glädje, och det är inte fel. Men det kan aldrig ge lycka, salighet.
Frälsning behöver vi från att döden skulle bli slutet. Från att våra synder och brister, vårt nej till Gud, skulle skilja oss från Gud också bortom tid och rum. Frälsningen kan vi aldrig åstadkomma själva, inte konsumera, reformera, organisera, rösta, lagstifta, producera, motionera, medicinera, psykologisera eller forska oss till. Den får vi aldrig av någon politiker, något företag, någon flyktig livsstil, någon påkommen identitet, någon produkt, eller ens av någon familjemedlem eller vän, om än aldrig så kär. Frälsningen kan bara Gud ge oss. Och den ger han oss genom Jesus Kristus.
Hans uppståndelse från döden, som Aposteln Paulus resonerar om i vår andra läsning ur Första Korinthierbrevet, vill segra för oss i allt det vi kämpar med, om vi vill tro. För att hålla ut i tron får vi ständigt en försmak av denna hans seger i Kyrkans sju sakrament, som nu strax i den Heliga Eukaristin, där Kristus helt ger sig själv åt oss. För att hans värdeskala, hans måttstock, och därmed hans lycka, alltmer ska bli vår.
